Naturjulkalendern 2023: Patrik Leonardsson
I Naturjulkalendern presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Patrik Leonardsson har arbetat professionellt som naturfotograf i 30 år och tar allt från landskapsbilder, undervattensbilder och närbilder med vidvinkelobjektiv. Han har vunnit en rad utmärkelser, håller ofta föreläsningar, haft en mängd utställningar och är invald i både Naturfotograferna/N och Photonatura.
• Fler av Patriks bilder finns på www.leonardsson.se
“Året 2023 har varit harmoniskt i hemmamarkerna medan krig och elände rasar i övriga världen. Många gånger infinner sig en overklighetskänsla som bryts av oron inför den framtid vi går tillmötes. Klimat och miljö borde stå högt upp på agendan för de styrande i alla länder, punkt slut!
Men nu var det ju mitt fotoår 2023 jag skulle spåna lite om, så vi lämnar allt elände i världen därhän för en stunds meditativt kåseri i naturfotografins tecken.
Här följer ett axplock från 2023
En eftermiddag i april fick vi besök i trädgården av en ung harpalt. Vår mops Hugo fick försiktigt hälsa på palten som inte verkade det minsta rädd för denna kanske till utseende ovanliga släkting bland däggdjuren. Jag han med ett antal exponeringar med mitt kraftiga vidvinkel monterat på kameran och lättade även upp med blixt i det starka motljuset av en strålande vårsol. Efter en stunds hälsande och fotograferande så bar vi ut palten till naturvårdsområdet som gränsar till vår tomt, där en orolig harmamma återförenades med sin lille avkomma.
I början av juni mitt i den frodigaste försommargrönskan mötte jag en tillsynes helt orädd älgkalv här hemma i Möllegård. Jag var på väg hem från en kaffestund ute i det närliggande naturområdet då jag näst intill sprang in i kalvens som stod och tuggade precis intill stigen. Efter ett tags frosseri på både hassel och eklöv la sig kalven ner på ängen vid stigen för att smälta maten. Efter en mängd närbilder på en ätande älgkalv så blev detta en bild som stack ut ur kollektionen, med den lite underfundiga bildtiteln: ”Ängssmörblomma med kalvfond”
I augusti blev jag anlitad att guida ett förträffligt gäng fotografer på den förtrollande vackra ön Anholt i Danmark. Det var ett kärt återseende då jag utforskade och fotograferade ön till min bok Halländska öar för ett antal år sedan. Anholt tillhörde nämligen Halland för 350 år sedan när många av landskapen i södra Sverige tillhörde Danmark. En skröna berättar att vi gick miste om denna pärla då Danskarna dolde ön på kartan under förhandlingarna när Sverige hade vunnit kriget. Med sin kritvita sand och smaragdgröna vatten är denna ö som ett tropiskt inslag i Kattegatt.
I september föreläste jag på Södermöres Naturfotofestival och i vanlig ordning brukar jag passa på utforska områdena kring och på vägen till platsen, speciellt om det för mig är obruten mark.
För en västkustbo är östkusten alltid spännande och annorlunda. Jag fick tips om att besöka ett vackert kustparti som heter Örarevet. Det blev en härligt stilla soluppgång och morgon i detta område. Med drönarens himmelska blick fångade jag landskapets uttryck och stämning denna sensommarmorgon. Skulle tro att jag delade lyckan med dom som vaknade upp på segelbåten, bättre ankringsplats får man nog leta efter.
Jag är invald i Naturfotograferna sedan 1998 och nu i oktober hade vi ett unikt höstmöte då vi för första gången strålade samman med dom Norska och Finska motsvarigheterna. Vi skulle bland annat diskutera gemensamma projekt men även ha tid att umgås och fotografera. Norge var värd denna första gång och mötet var förlagt i vackra och storslagna Dovre. Vädret var på vår sida och fjällen glödde fortfarande i vackra höstfärger. Det är mycket som man skulle vilja visa och berätta om denna härliga vecka men om jag skall välja ut något var det nog mötet med vilda myskoxar ute på fjället som gjorde starkast intryck på mig. En rejäl oxe ute på Dovrefjället där vinden sveper i hans yviga päls får bli bilden från detta äventyr, med den passande titeln ”Sitting Bull”
Det har inte blivit så mycket undervattensfotografering detta år och det har lite med sommarens ostadiga väderkaraktär. Som undervattensfotograf är jag mycket kräsen med med sikten då jag gärna vill ha med landskapen under ytan.
Men en fin oktoberdag gjorde jag och min fru Kia ett dyk i ett vattenfyllt stenbrott. Högst upp i näringskedjan på denna plats var abborrarna, där många exemplar var en bra bit över kilot. Van att vara kungar i brottet så var dom inte speciellt skygga. Vid möte öga mot öga blev det lite som arga leken, där frugan med ett leende verkar gå förlorande ur denna duell.
Nästa dyk blir på Galapagos.”
