Natur­julkalendern 2023, bonus: Tor Tuorda

• Följ Tor på Facebook, Instagram och Twitter.

Tor Tuorda är bosatt i byn Randijaur väster om Jokkmokk. Han berättar att hans liv som frilans med usel ekonomi har bytts till ett fast jobb i ett digitaliseringsprojekt där tidningen Samefolkets över hundra år gamla utgivning ska göra sökbart på nätet. Med lupp väljer han ut de bästa negativen på ljusbordet som sedan skickas till Riksarkivet för skanning. Tor fortsätter dock att fotografera, filma och skriva. Ambitionen är att jobba vidare med Sápmi Tales, en videoblogg där han berättar om viktiga platser och händelser i den samiska historian, som knappt är skildrad.

Fotoåret 2023

“Hedrande nog frågar mig Erik om jag vill vara med i denna kalender med 4-5 naturbilder från 2023. Men har jag verkligen så många högklassiga naturbilder? frågar jag mig själv. Skrollar igenom de tolv mapparna från året och ser mest människor på bilderna. Föredrag, Jokkmokks marknad, manifestationer, demonstrationer, aktioner, kurser. 
– Du tar ju aldrig några naturbilder längre, det är synd, säger Åsa min hjärtevän sedan 26 år.

Letar febrilt i mapparna. Den kanske, eller den. Nja, de håller nog inte. Ingen håller, kommer jag fram till. Så pinsamt. Jag går i tanken tillbaks till 1991 då jag valdes in i Naturfotograferna. Läckert ljus, komposition, exponering och skärpa skulle det vara. Sällan någon människa på bilderna, bara oförstörd natur. Utsnitt mellan kraftledningar, kraftverksdammar och kalhyggen. Vackra med en naturvårdsambition. Folk skulle få se och lära sig vilken fin natur som fanns i Sverige för att förstå vilka värden som kunde hotas. Bilderna skulle vara säljande för Naturfotografernas bildbyrå. 

Skillnaden mot mitt nuvarande fotograferande är enorm. Nu präglas mina bilder inte av passivitet, där någon annan eventuellt ska publicera en miljö i en ö i industrilandskapet utan nu gäller aktiv sanning och jag själv styr oftast publiceringarna på framför allt sociala medier. Därför har också detta fotoår präglats av kamp mot exploateringar av naturen och för samisk folkrätt, med kameran som vapen.

Jag hittade fem bilder trots allt. Inga såna där superfotografier av klassiskt snitt, men som berättar.

Januari. Det känns något när jag närmar mig. Inte bara trugorna som samlar is och blir allt tyngre. Det är alltid vatten på isen på de här förbannade magasinen. Kanske berättelserna från barndomen. Släktskapens kanaler. Ärvda omedvetna minnen av offer och blod och fett och resor och allsköns upplevelser. 

En älg har följt strandkantens gamla skoterspår. Följer det också, men till skillnad mot älgen flyter långskidorna. Slipper vatten som fryser under. Men älgen? Funderar på om det kladdas fast mer och mer is på klövarna, så att de till slut blir fyra hemska klumpar att gå på. Men då skulle man ju se det på spåren. Men klövarnas avtryck är desamma. Ingen pålagring märkligt nog. Solen står lågt men den förmår ändå ge kontrast till de spår gadniha gett ifrån sig efter stranden. De är ett par dar gamla. Är det ett spjut hen haft som stav? Mitt fantasifulla sinne ser ändå fort att det är en utter som farit fram med en lekatt vid sin sida.

Ett par andra älgar har dödsföraktande korsat magasinet som är öppet långt nedströms övre forsen, vid Suollu/Björkholmen. Detsamma under den nedre, men där står ett vattenkraftverk. De vet inte att de leker med döden på det vita helvetet. De dryga 50 åren efter våldtäkten är tydligen för kort tid att hinna lära sig och sina efterkommande. Men folket i Suollu vet, och de i Ráddnávrre och självklart renskötarna. Djuren kommer alltid i kläm för människans framfart.

Älgen har gått upp mot stranden och betat av något vide och fortsatt västöver igen. Utterns spår går efter samma trad, men det har kommit västifrån. Hermelinens syns också ha sprungit efter stranden. Kanske samma lekatt som den i början av skidturen. Innan en specifik punkt vänder älgen tvärt, går upp i tallplantagen och rundar hela alltet. Jag fortsätter efter skoterspåret. Ser att uttern också vikt av och hoppat utför en mindre klippa. Hermelinen har dock inte brytt sig. Jag stannar till där samer i eoner av tid sökt vägledning och hjälp. Där några rest iväg till andra världar. Försöker känna in som djuren. Det finns nog. Vilande, obrukat där under isen. Som renarna 1945 också kände. När karesuandosamer från släkterna Blind, Walkeapää och Omma kom tvångsförflyttade med en trött och hungrig renhjord vilken vägrade att beta trots de stora barfläckarna i ett landskap som i övrigt var tjockt med snö. De ville bara komma förbi. Som älgen och uttern.   

Sol över Stájggá. Denna vy i Tarradalen väster om Kvikkjokk har tiotusentals turister beskådat genom åren. Här stod fjällturismens vagga där STF lät bygga sina första fjällstugor 1888 och 1890. Forsen mellan sjön Darrávrre och Luoppal är helt öppen trots att det ännu är vintermånaden april. Här norr om Polcirkeln är klimatförändringarna tydligast där 1,5 grader passerats med råge.

Maj. På skiddur på Ruovdddevárskájdde med familjen och mina två yngsta barn Nils tio och Astrid 20. I bakgrunden tronar berget Ruovddevárre där det brittiska undersökningsbolaget Beowulf Mining erhöll undersökningstillstånd efter titan- och järnmalm i mars 2006. Detta trots att fyndigheten ligger inne i världsarvet Laponia. Det var då jag startade min kamp mot nya gruvor i Jokkmokks kommun.

Juni. Med hjälp av drönare syns tydligt hur optimalt utnyttjat och skövlat också landskapet längs Lilla Lule älv är med vattenkraftsutbyggnader, tallplantager och kalhyggen. Vägen som går in från Kvikkjokksvägen löper på en spärrdamm som är byggd för regleringsmagasinet Skálkká vilket syns i bakgrunden. På dammkrönet planeras vägen till gruvan i Gállok tre kilometer bort. En sådan här bild går inte att ta i sedvanligt naturfotoljus. Det blir för vackert.

Det fem kvadratmil stora naturreservatet Jielkká-Rijmagåbbå i Jokkmokk invigdes den 26 augusti med ett sextiotal deltagare. Det var renskötaren Apmut Ivar Kuoljok och naturskyddsföreningens Lars Ture Lindholm som för över 40 år sedan startade kampen om att få skogen skyddad. I slutet på 1980-talet fick de hjälp av skogsbiologen Mats Karström och skogsgruppen Steget Före samt lokala älgjägare i Porjus som nu äntligen gått i mål med reservatsbildningen.”