Fyrflikig jordstjärna.
Naturjulkalendern 2023: Magnus Martinsson
I Naturjulkalendern presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Magnus Martinsson är bosatt på Gotland och sedan 2002 medlem i Naturfotograferna /N. Han är en ofta anlitad föredragshållare och står också för foto och text i en lång rad publikationer. Årets naturjulkalender tillägnar han närnaturen.
• Se fler av Magnus bilder på Instagram
“Under 2023 blev jag alltmer engagerad i jobbet som fotoreseledare. Att träffa människor som vill utveckla sitt fotograferande är något jag tycker är väldigt roligt. Kameran har varit min följeslagare i naturen i över 40 år, och med dess hjälp har jag kunnat lära mig mer om arter och processer i naturen på många olika sätt. Naturen upphör aldrig att förvåna och underhålla, och kameran kan vara en god hjälp att se naturen även på sätt som det mänskliga ögat inte förmår. Under 2023 ledde jag fotoresor till vitt skilda platser som Varanger i Nordnorge, Stora Karlsö på Gotland, Alaska och Kenya.
Men årets julkalender tillägnar jag trots allt närnaturen. Till min närnatur räknar jag hela Gotland, en ö som har väldigt mycket att erbjuda för den naturintresserade. Här finns bland annat åldriga barrskogar, lummiga ängen, örtrika rikkärr klintar, strandängar och alvarmarker, alla med sin speciella mångfald. Här kommer några nedslag i närnaturen från mitt naturfotoår 2023.
Bilden ovan föreställer den fyrflikiga jordstjärnan. Det är en ganska liten jordstjärna med normalt fyra (sällan fem) flikar som lever i barrmattan under granar i åldriga barrskogar.
Under senhösten tittar de fram en efter en, de sällsamma jordstjärnorna. Dolda under jord ligger en lökformad svamp som spricker upp stjärnformigt i flikar. Flikarna böjs tillbaka helt så att svampen slutligen blir helt stående på flikarna, varvid rökbollen friläggs. Ur rökbollens mynning sprids sedan svampens mikroskopiskt små sporer. Många av jordstjärnorna lever i starkt typiska miljöer. Flera av dem finns bara i gammelskogar, andra är knutna till gamla beteshävdade gräsmarker. Jordstjärnorna saknar mykorrhiza, svamparnas mycel har alltså inte kontakt med någon växt. De är alla förnanedbrytare (det vill säga de bryter ned dött växtmaterial). Däremot kan svamparnas mycel bli mycket gamla, förutsatt att växtplatsens livsmiljö inte förändras på något påtagligt sätt över tid. Det gör dem till goda indikatorer för att detektera olika typer av kontinuitetsmiljöer i landskapet.
Nattskärra (Caprimulgus europaeus).
På försommaren hade jag en märklig upplevelse. Jag stod vid ett skogsbryn och tittade ut över havet en disig stilla morgon på östra Gotland när en nattskärra omärkligt kom insträckande över havet och slog sig ner på en närbelägen gren. Väl på grenen tycktes fågeln som uppslukad av sin omgivning. Den förblev sittande en god stund innan den ljudlöst tog till vingarna och försvann genom strandskogen. Nattskärran är en sällan sedd art som främst är aktiv nattetid. Den trivs på Gotlands varierade torra och insektsrika utmarker. Fågeln har en liten näbb men gapet är jättelikt. Nattskärran är nämligen mästare på att fånga insekter i flykten. Till sin hjälp är hon till och med utrustad med hår invid näbben som är till för att hjälpa luftströmmarna att föra ner bytet i gapet. Men inte nog med det. På framtån är nattskärran utrustad med en liten kam på klon som fågeln kan kamma till håren så att de ligger perfekt inför nattens jakt på flygande insekter.
Denna bild är tagen i samband med ringmärkning. Notera den starkt specialiserade framklon. Med hjälp av denna kan nattskärran putsa de hår fågeln har vid näbben och som hjälper fågeln att fånga flygande byten.
Formationer i kalksten bildade av revkalksten som eroderats av vågor under landhöjningen.
Få sysslor är så rogivande som att en tidig gryning betrakta fantasieggande landskap. Den gotländska kusten erbjuder starkt varierad natur. Särskilt märkliga fenomen kan ses just i revkalkstenen. Denna typ av kalksten består av förstenade rev och har därmed en oregelbunden struktur. När berget svallats av havets vågor under landhöjningen har bergets hårdare delar blivit kvar och lämnat erosionsrester som berättar något om kalkbergets bildning och ursprung.”
