Naturjulkalendern 2015 – John Hallmén

I Natursidan.se:s Naturjulkalender 2015 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Insektsfotografen John Hallmén utsågs till årets naturfotograf 2012. Han gav samma år ut boken ”Kryp”, 2013 bidrog han med bilder till ”Än lever skogen”, 2014 släpptes ”Minimonster i naturen” och året efter kom uppföljaren ”Livet som minimonster”.

• Fler av Johns bilder kan ses på Johnhallmen.seKryp.se och här på Natursidan.se

”Man kan väl säga att sommaren 2015 lät vänta på sig. Under maj och juni uppmärksammades en rad meteorologiska ”bottenrekord”. Visserligen älskar även jag sommarvärme men å andra sidan uppskattade jag verkligen den ovanligt friska grönskan som följde i juli och augusti. Men viktigast var nog att jag, för första gången på länge, unnat mig en hel säsong utan måsten och deadlines. Det i sin tur bäddade för ett ovanligt produktivt och givande år.”

Guldstekel, Holopyga generosa. Fråga mig om jag har något favoritkryp och svaret blir ”guldstekel” fem dagar i veckan. Och då försöker jag ändå variera mig. Den är liten som ett riskorn men rymmer hela regnbågen och lite till. Det här exemplaret fotograferades en tidig julimorgon på min favoritplätt i Nackareservatet. I vaket tillstånd är guldsteklarna blixtsnabba och i ständig rörelse. Under natten sitter de hopkurade som skimrande juveler på gräs och örter. Foto: John Hallmén

Guldstekel, Holopyga generosa. Fråga mig om jag har något favoritkryp och svaret blir ”guldstekel” fem dagar i veckan. Och då försöker jag ändå variera mig. Den är liten som ett riskorn men rymmer hela regnbågen och lite till. Det här exemplaret fotograferades en tidig julimorgon på min favoritplätt i Nackareservatet. I vaket tillstånd är guldsteklarna blixtsnabba och i ständig rörelse. Under natten sitter de hopkurade som skimrande juveler på gräs och örter. Foto: John Hallmén

Myskbock, Aromia moschata. Vissa djur utstrålar en märkvärdig fulländning. Varje gång en myskbock uppenbarar sig så ljuder exempelvis en mäktig fanfar medan hela omgivningen bugar och allt ljus riktas mot det självklara huvudnumret. Måhända sker det bara i en krypnörds huvud, men att den här långhorningen stal showen en gryning i Nackareservatet, det är ändå ett som är säkert! Foto: John Hallmén

Myskbock, Aromia moschata. Vissa djur utstrålar en märkvärdig fulländning. Varje gång en myskbock uppenbarar sig så ljuder exempelvis en mäktig fanfar medan hela omgivningen bugar och allt ljus riktas mot det självklara huvudnumret. Måhända sker det bara i en krypnörds huvud, men att den här långhorningen stal showen en gryning i Nackareservatet, det är ändå ett som är säkert! Foto: John Hallmén

Rovfluga (Neoitamus sp.) Den stora skogsbranden som rasade i Västmanland sommaren 2014 har lämnat avtryck som kommer synas långt efter att vi som lever nu har gått ur tiden. Naturens återhämtning påbörjades dock redan medan marken fortfarande glödde. Så här året efter har vi kunnat hitta flera arter som återvänt till platsen. Den här rovflugan som övernattat på en svedd tallkvist fotograferades mot bakgrund av en förkolnad stubbe i slutet av juni i år. Jag ser fram emot att följa utvecklingen i området framöver! Foto: John Hallmén

Rovfluga (Neoitamus sp.) Den stora skogsbranden som rasade i Västmanland sommaren 2014 har lämnat avtryck som kommer synas långt efter att vi som lever nu har gått ur tiden. Naturens återhämtning påbörjades dock redan medan marken fortfarande glödde. Så här året efter har vi kunnat hitta flera arter som återvänt till platsen. Den här rovflugan som övernattat på en svedd tallkvist fotograferades mot bakgrund av en förkolnad stubbe i slutet av juni i år. Jag ser fram emot att följa utvecklingen i området framöver! Foto: John Hallmén

Hoppglansstekel. Jag avslutar med ett av mina mest spännande möten hittills. Det skedde under en promenad utmed Gotska Sandöns strand i somras. Jag var på jakt efter smedbock – en enorm långhorning vars säkraste Svenska lokal finns på Gotska Sandön. Plötsligt sprätter det här 7–8 mm långa fabeldjuret in i synfältet. Rörelsemönstret var oförutsägbart men jag hann få en handfull bilder innan stekeln försvann spårlöst. En renodlad entomolog hade väl greppat efter en insamlingsburk snarare än kameran... Att det möjligen kan ha varit ett misstag insåg jag först senare, efter samråd med stekelexpertisen. Det visar sig att det här släktet, Eusandulum, bara har en känd art i Sverige (E. coronatum). Den är visserligen mycket sällsynt och vore ett nog så trevligt fynd – men det här är INTE den. Så långt råder det ingen tvekan. Istället stämmer det här djuret bäst med en art som heter E. elongatum, och som närmast finns rapporterad från Österrike. I så fall handlar det om det första nordeuropeiska fyndet av en art som bara är känd från tiotalet observationer i världen någonsin. För att ett så pass sensationellt fynd ska kunna få ett formellt erkännande, måste djuret undersökas under lupp. Men att fotografen i mig är starkare än entomologen bevisas väl av att jag skulle ha prioriterat kameran framför insamlingsburken även med facit i hand. Jag kan till och med njuta lite av det spänningsmoment som ovissheten tillför. Ja, faktum är att det gör bilden i det här fallet! Foto: John Hallmén

Hoppglansstekel. Jag avslutar med ett av mina mest spännande möten hittills. Det skedde under en promenad utmed Gotska Sandöns strand i somras. Jag var på jakt efter smedbock – en enorm långhorning vars säkraste Svenska lokal finns på Gotska Sandön. Plötsligt sprätter det här 7–8 mm långa fabeldjuret in i synfältet. Rörelsemönstret var oförutsägbart men jag hann få en handfull bilder innan stekeln försvann spårlöst. En renodlad entomolog hade väl greppat efter en insamlingsburk snarare än kameran…
Att det möjligen kan ha varit ett misstag insåg jag först senare, efter samråd med stekelexpertisen. Det visar sig att det här släktet, Eusandulum, bara har en känd art i Sverige (E. coronatum). Den är visserligen mycket sällsynt och vore ett nog så trevligt fynd –
men det här är INTE den. Så långt råder det ingen tvekan. Istället stämmer det här djuret bäst med en art som heter E. elongatum, och som närmast finns rapporterad från Österrike. I så fall handlar det om det första nordeuropeiska fyndet av en art som bara är känd från tiotalet observationer i världen någonsin. För att ett så pass sensationellt fynd ska kunna få ett formellt erkännande, måste djuret undersökas under lupp.
Men att fotografen i mig är starkare än entomologen bevisas väl av att jag skulle ha prioriterat kameran framför insamlingsburken även med facit i hand. Jag kan till och med njuta lite av det spänningsmoment som ovissheten tillför. Ja, faktum är att det gör bilden i det här fallet! Foto: John Hallmén

Erik (4863 Posts)

Chefredaktör och grundare av Natursidan.se. Stötta vårt arbete – ge bidrag via bankgiro (5114-2529, företagsnamn Level 7) eller Swish (0730-385 185). Tack!