Sveriges största ödla vill ha värme och störd natur

En sandödla – en hanne, med sin typiska gröna färg. Foto: Marie Mattsson

SVENSKA SYMBOLARTER: De stora sandödlorna lever allt glesare utsprida i små populationer i Sverige och deras överlevnad hänger nu på att det görs naturvårdsinsatser.  Att gynna dem är varken svårt eller dyrt och på köpet skapas livsmiljöer för många andra arter.

• Alla artiklar i serien Svenska symbolarter.

Under den varma perioden efter förra istiden spred sig sandödlorna via en landbrygga över Danmark och vidare norrut i Sverige. När klimatet återigen blev kallare krympte utbredningen och arten har fram till idag överlevt som nordligast i de fyra största sandområdena i Värmland och Dalarna, men även på små platser i Sörmland, Bohuslän och framför allt längre söderut i landet.

Allt färre sandmarker
Dessvärre går det inte så bra för sandödlan. Under de senaste årtiondena bedöms den ha minskat i hela nordvästra Europa och arten ingår i EU:s art- och habitatdirektiv. Här i Sverige har de en allt mer gles och fragmenterad förekomst. Totalt sett tycks arten ha minskat med 20-40 procent på drygt 20 år och i Sveriges rödlista betecknas arten som “sårbar” (VU). 

Det beror i hög grad på att sandmarkerna har minskat rejält i Sverige de senaste hundra åren. Bland annat eftersom vi slutat använda sandmarker som betesmark. Istället har de planterats igen med tall och på sina håll även med vresros för att binda sanden, en art som för övrigt anses vara eller riskerar bli invasiv i Sverige. Bristen på sandmarker har lett till att drygt 300 sandlevande arter är rödlistade. 

Under åren 2014-2017 (och tidigare) gjordes det en hel del naturvårdsåtgärder för sandödlan i Sverige som del i genomförandet av Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för bevarande av sandödla. Länsstyrelsen i Värmland och Sven-Åke Berglind har koordinerat arbetet, och han berättar att det varit lite ”svajigt” mellan länen. Vissa gjorde många bra insatser, andra gjorde alldeles för lite.

Att se skillnad på honor av sandödla och skogsödla kan vara knepigt, men sandödlan är robustare, bredare och har ett kraftigare huvud. Foto: Erik Hansson

Varierade åtgärder
– Om vi kokar ner det till siffror så åtgärdades 77 hektar på 29 platser i Sverige mellan 2014-2017. Men åtgärderna skiljde sig mycket mellan olika lokaler och var av skiftande kvalitet, berättar han. 

Målsättningen var att alla länsstyrelser i “sandödlelänen” skulle göra insatser på fyra lokaler var och konstatera en ökning av antalet sandödlor, men det var bara i undantagsfall som det gjordes en uppföljning av populationsutvecklingen. 

– Åtgärderna på de här platserna utgör en ganska liten del av de ungefär 360 lokaler där det bedöms finnas sandödlor och det sker tyvärr en fortsatt förlust av livsmiljöer på grund av igenväxning. Alla län har inte heller koll på alla lokaler, berättar Sven-Åke Berglind.

Ett framgångsrikt exempel
I Värmland, där Sven-Åke är verksam, har det gjorts många insatser i flera områden. Inte minst inom naturvårdsområdet Brattforsheden. Här har det bland annat tecknats naturvårdsavtal med skogsbolaget Stora Enso som fått i uppgift att göra anpassade avverkningar. Då skapas gles ”savann”tallskog där trädkronorna bara täcker ungefär 30 procent. Grävmaskiner skrapar sedan fram sydvända sandblottor som är upp till ca 10 x 20 meter stora, och norr om sandytorna sparas grupper av tallar som får bli så kallade evighetsträd, som skapar vindlä. Dessutom rotfäller grävmaskinerna upp vissa ca 70-åriga tallar som läggs på marken i öst-västriktning för att skapa gömställen, solningsplatser och gynna vedlevande insekter. Sandmassorna från grävjobben placeras nedanför sandytorna, och ur fröbanken växer upp gott om ljung som är gynnsamt för att ödlorna att gömma sig i. 

De här insatserna har visat sig väldigt bra för sandödlor. I slutet av 80-talet var området på väg att växa igen helt och det såg ut som om sandödlorna skulle dö ut. Då påbörjades ett småskaligt projekt som lyckades bromsa utdöendet och i många år fanns omkring tio könsmogna honor i vardera av de två största populationerna inom Brattforsheden. Mellan åren 1999 och 2001 gjordes större restaureringarna av ödlornas livsmiljöer. Fem år senare, vilket motsvarar ungefär en generation för sandödlorna, startade en exponentiell populationsökning. I dagsläget finns det över 60 könsmogna honor vardera av dessa populationer.

Det framgångsrika projektet i Brattforsheden har lett till att man kunnat flytta naturligt lagda ägg från de individrika populationerna till nya lokaler i området där det skapats lämpligt öppna miljöer med sandblottor. Även det blev en stor framgång med upp till dubbelt så hög överlevnadsgrad bland ungarna fram till könsmognad jämfört med vad som är känt i naturliga populationer. 

En typisk livsmiljö för sandödlan: Blottlagd sand i en solbelyst slänt och i närheten ligger död ved och låg vegetation som ger skydd och jaktmarker. Foto: Erik Hansson

– Anledningen är med stor sannolikhet att de unga sandödlorna sluppit konkurrera med vuxna individer. Även kannibalism förekommer hos sandödlorna. Ungarna kläcks dock på sensommaren medan de vuxna normalt startar sin övervintring vid månadsskiftet augusti-september. Ungar kan vara aktiva in i början av oktober i Värmland utan att riskera att bli uppätna, säger Sven-Åke Berglind.

I stort sett alla sandödlepopulationer i Värmland skulle ha dött ut utan naturvård. Två av åtta kända populationer sedan 1980-talet har i dagsläget dött ut på grund av igenväxning och slumpmässiga faktorer. 
– Det är en slump i sig att jag som är intresserad lever här. Hade inte jag levt just nu så hade sandödlorna antagligen varit utdöda. Så snabb har igenväxningen varit. 

Är det en förutsättning att det finns en engagerad och kunnig person som gör insatserna?
– Tyvärr är det nog så i lite för hög grad inom all naturvård. Effektiv naturvård brukar engagerade och kunniga personer ligga bakom, även om det också kan ha bakgrund i hur hårt belastad personalen är. Det ligger nog i mänsklig natur att man jobbar lite mer med arter man känner till och gillar lite mer.

Åtgärder behövs numera i hela landet, men så har det inte alltid varit. 
– Förr höll naturliga skogsbränder skogar glesare med mer blottad sand, berättar Sven-Åke Berglind. Tio år efter en brand kan ett nytt gynnsamt fältskikt ha bildats som passade sandödlorna. Men på 1900-talet skedde en kraftig igenväxning av skogar och diverse öppna marker. De är nu mer slutna än någonsin vilket leder till att sandödlor dör ut eller minskar i antal.

På flera håll i södra Sverige har projektet Sand Life arbetat med att gynna sandmarker och sandlevande arter. Har det även gynnat sandödlor?
– Sand Life gjorde inga riktade åtgärder för sandödlor så det är oklart om de gynnats på kort sikt. Det är förstås positivt att det återskapats öppna sandmiljöer, men sandödlor behöver mer än stora öppna sandblottor. De vill ha sandblottor i lämpliga mikroklimat, bra fältskikt av exempelvis ljung eller gräs och vindskydd av buskar och träd. 

Sven-Åke Berglind har även gjort en sårbarhetsanalys av sandödlorna i Värmland och kom då fram till att en lokal population behöver ha ett 5-10 hektar stort område med lämplig livsmiljö för att utdöenderisken ska minimeras inom ett 50-årsperspektiv. 
– Optimalt kan vara minst fyra lokala populationer inom spridningsavstånd mellan varandra. Kanske längs vägar eller kraftledningsgator, berättar han.

Andra arter som gynnas
Att göra insatser för sandödlor skapar också livsmiljöer för andra arter. Silversandbiet fanns förr i låga antal på platser inom Brattforsheden, men efter restaureringar har de ökat till över tusen honor per lokal. På Sörmon utanför Karlstad har även liten och stor myrlejonslända  gynnats kraftigt och det gäller också fåglar så som trädlärka och nattskärra.

Trädlärka – en av arterna som gynnas av insatser för sandödlan. Foto: Niclas Ahlberg

– Tiotals andra arter, varav flera rödlistade, har också ökat. Det gäller även vedinsekter eftersom vi också brutit ner hela tallar med rötter och lagt dessa på krönen av skapade sandkullar. På så vis har skapats gömställen för sandödlor och utvecklingssubstrat för vedlevande insekter. Det hindrar också motocrossåkning som annars kan vara ett stort problem på platser med sandödla.

I 2020 års rödlista kommer sandödlan sannolikt stå kvar som “sårbar”. Ytterligare åtgärder behövs för att den svenska populationen ska anses livskraftig. Att bevara sandödlan på lång sikt bedömer Sven-Åke Berglind vara fullt genomförbart. Det som behövs i landet är bland annat att hålla slutbrukade sandtäkter och andra lämpliga sandmiljöer öppna genom återkommande skötsel i form av bland annat röjningar av uppväxande sly ungefär vart tionde år och störning av sandytorna ungefär vart tjugonde år. Det råkar också vara ungefär så gamla som sandödlor kan bli.

Om sandödlan
Sandödlan kan bli upp till 25 centimeter lång och hittas framför allt i solbelysta, sandiga sydsluttningar. Förutom i sand- och grustäkter kan de också leva längs elledningsgator, sandstränder, vid järnvägsvallar och i undantagsfall i klipp- eller blockmark. De behöver även ett varierat fältskikt av ljung eller gräs och örter, en del buskar och träd, samt gärna inslag av liggande trädstammar, torra grenar och stenar. I dessa miljöer jagar de bland annat gräshoppor, skalbaggar, fjärilslarver och spindlar. Trots storleksskillnaden är de inte helt enkla att skilja från de mindre skogsödlorna. Om det inte rör sig om en sandödlehanne under våren. Då är de nämligen klargröna och går inte att missta för någon annan art. Se vidare i Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för sandödlan (Berglind m.fl. 2015. Rapport 6597).