En sångsvansfamilj.
Bok om sångsvan som håller hela vägen
Radarparet Jonas Classon och Anna Froster är tillbaka med en ny bok om en karismatisk fågelart.
Hur mycket kan man skriva om en enskild art utan att det känns som utfyllnad? Hur många bilder på sångsvanar kan man titta på innan man tröttnar och vill se något annat? Det är två frågor som dyker upp när jag börjar läsa “Sångsvan – tillbaka i ljuset” – naturfotografen Jonas Classons och författaren och journalisten Anna Frosters senaste verk. Men svaren blir tydligare och tydligare ju längre jag kommer i boken. Den inledande lilla oron ebbar snart ut och glöms bort i en ström av fantastiska foton och intressanta, träffsäkra texter.
Radarparet gjorde en bok om lappugglor för tre år sedan och även det var en synnerligen snygg och välbalanserad djupdykning i en fågelarts alla aspekter. När det nu är sångsvanar som är på menyn blir boken också naturligt något annat. Från en mystisk, grå skogsvarelse till en närmast pompös, lysande vit och högljudd vinnare i den svenska naturen. För sångsvanen har blivit allt vanligare i Sverige. Ökningen uppgår till hela 94-244 procent de senaste 30 åren. Få andra fågelarter är i närheten av en sådan utveckling. Anledningarna är betydligt fler höstsådda åkrar som ger mat under flyttningstider och vinter. Ett mildare vinterklimat har troligen också spelat in enligt Birdlife Sverige.
Omslaget till “Sångsvan – tillbaka i ljuset” av Jonas Classon och Anna Froster
Anna Froster har, sin vana trogen, snokat reda på väldigt mycket spännande om sitt ämne. Exempelvis om betydelsen av att hålla ihop livet ut, vilket ungefär 96 procent av paren gör, enligt den forskning som gjorts. Ju längre de håller ihop desto mer framgångsrika blir de med att få ut ungar.
Apropå den högljudda svanen får vi också läsa om hur sångsvanarna skulle kunna ha en relationsspalt där de berättade att man måste “välja varandra varje dag” och ”investera i relationen”. För så verkar sångsvanarna göra med sina ständiga samtal sinsemellan.
Sångsvanarna är inga tysta och timida fåglar.
Det finns också en fascinerande historia om en tidig fågelfotograf som utklädd till ko(!) försökte komma tillräckligt nära för att kunna fotografera en sångsvan med dåtidens kamerateknik.
Förutom intressant information utan att det blir tjatigt får vi också läsa fina skildringar av den ståtliga fågeln. Det brukar vara väldigt gubbigt på listor över Sveriges stora naturskildrare, men Anna Froster förtjänar också att nämnas i sådana sammanhang.
Fotograf som inte nöjer sig
Jonas Classon har gjort ett fenomenalt jobb med att skildra sångsvanen, återigen utan att det blir upprepande. Det är imponerande i sig. Men så har han också gått in för uppgiften på ett sätt som bara vissa människor skulle orka.
Pressbild för boken som verkar vilja poängtera hur Jonas Classon anstränger sig för att få till rätt foton.
Han verkar ha sluppit att klä ut sig till ko, men mycket annat har han tagit till. Långa strapatser för att hitta precis rätt plats, ljus och tillfälle för bilden han har i åtanke. Det är flockar av sångsvanar i snöstorm, ett par i en stilla fjällsjö, porträtt med det lilla extra, foton i svagt morgonljus, i tjock dimma, flygbilder mot rätt bakgrund och i rätt ljus och mycket mer. Men framför allt är det en uppvisning av en av landets vassaste fågelfotografer, som uppenbarligen inte nöjer sig med att något är “tillräckligt bra”.
Jag skulle gärna läsa böcker om varenda svensk fågelart av duon Classon och Froster.
Transparens: Natursidan fick ett recensionsexemplar av boken från förlaget.
“Natursidan rekommenderar” är en utmärkelse som delas ut till produkter som vi tycker är särskilt lyckade.
