Vetenskapsspänning i bok om skog och svampnätverk

Suzanne Simard. Foto: Privat

Med lite fantasi kan ”Allt jag lärt mig av träden” kallas för en vetenskapsdeckare. Här är det inga mord som utreds (utom möjligen på träd och biologisk mångfald), men en liknande spänning som i en deckare byggs upp genom att följa Suzanne Simards arbete med att förstå kopplingarna i naturen.

Som läsare får vi följa med i detaljer i den kanadensiska forskarens arbete. Ibland på gränsen till för mycket detaljer. Sakta men säkert bygger hon upp sitt fall, hittar bevis och kommer fram till slutsatserna som till slut publiceras i Nature 1997. Samtidigt får vi följa henne privat med personliga tragedier, framgångar och stora förändringar.

Det är lite svindlande att tänka sig att det nu är 20-25 år sedan Suzanne Simard publicerade sina vetenskapliga resultat om hur viktiga svampars mykorrhiza är för träd. Hon fann att äldre träd delar med sig till yngre och till och med att björkar och granar samarbetar genom att ge kol till varandra. Granarna gav mer till björkarna under vår och höst när de växte och björkarna inte hade några blad. Under sommaren gav istället de bladförsedda björkarna tillbaka till granarna. Som ett solidariskt, underjordiskt nätverk.

Omslaget till ”Allt jag lärt mig av träden” av Suzanne Simard

Hon kunde också visa att detta samarbete gör att granar växer bättre i skogar med flera olika trädarter och med träd i olika åldrar. Det innebar också att det rådande kalhyggesbruket i Suzanne Simards omgivning inte bara var onödigt dyrt eftersom det rensades bort lövträd, det gjorde också skogen mindre produktiv. ”Kalhuggning och avlägsnande av björk minskar skogens produktivitet på lång sikt”, som Suzanne Simard uttryckte det när hon kört sina resultat i en simulering.

Det här var inte välkomna rön för skogsindustrin och Suzanne Simard har sedan hennes resultat publicerades för 25 år sedan mötts av utfrysning, hot och mobbning av skogsindustrins företrädare. Att hon orkat stå upp för sin forskning trots allt och fortsatt få fram mängder av intressanta resultat om skogarnas ekosystem är oerhört starkt.

Intressant nog är den här hårda attityden mot oliktänkande från skogsindustrin också väldokumenterat i Lisa Röstlunds bok ”Skogslandet” om det svenska skogsbruket. Det verkar inte vara en bransch som gillar att tänka nya tankar eller att ha en öppen attityd mot de som presenterar nya uppgifter. Bokförlaget beskriver att Suzanne Simard måste kämpa mot den ”patriarkala ordning som präglar skogsindustrin och -akademin”.

Förhoppningsvis kan ”Allt jag lärt mig av träden” inspirera fler att fördjupa sig i ett intresseområde, stå upp mot bakåtsträvande farbröder och att våga tänka att det kan finnas andra sätt att bruka en skog än att kalavverka den och ersätta den med ett trädplantage. Även om skogsindustrin borde kommit till andra insikter redan för 20-25 år sedan så är det kanske först nu som tillräckligt stora delar av branschen är mottaglig för ”nya” kunskaper.

Transparens: Natursidan fick ett exemplar av boken från förlaget.