Stor genomgång: Hur går det för Sveriges fåglar?

Brandkronad kungsfågel – 2000-talets vinnare i den svenska faunan. Foto Daniel Pettersson 

Sveriges fågelfauna blir allt större när fler fåglar börjar häcka här. Det går också allt bättre för många arter, men sämre för jordbruksfåglarna och de krävande skogsfåglarna. Det visar rapporten ”Sveriges fåglar 2018” från BirdLife Sverige, gjord i samarbete med Lunds universitet, Naturvårdsverket, landets länsstyrel­ser, ArtDatabanken och inte minst insatser från ungefär 600 frivilliga.

Sveriges fåglar har kartlagts av BirdLife Sverige (Sveriges Ornitologiska Förening) i drygt 70 år och sedan 1970-talet har verksamheten ”utökats och förstärkts av mera vetenskapliga inventeringar inom ramen för det som idag är Svensk Fågeltaxering”.

LÄS ÄVEN: • Natursidans guide till fågelskådning

– Vi vågar påstå att vi idag har en bra bild av hur det går för Sveriges fåglar, såväl i landet som helhet som i olika landskapstyper. Denna kunskap växer dessutom genom att vi under senare tid utökat inventeringspro- grammen. Samtidigt är det viktigt att påpeka att fågelfaunan är föränderlig och att den ständigt påverkas av olika faktorer i omvärlden. Detta gäller inte minst hur vi utnyttjar och påverkar naturen, skriver Anders Wirdheim i publikationen Sveriges fåglar 2018.

En av metoderna som används är de så kallade standardrutterna. Drygt 600 inventerare, som alla är duktiga fågelskådare, följer en förutbestämd, 8 km lång runda i form av en kvadrat med 2 km sida. Dessa rutor är jämnt fördelade över landet och anses ge en representativ bild av den svenska fågelfaunan.

Det går bra för många fåglar
Rapporten ”Sveriges fåglar 2018” visar både väldigt positiva och negativa exempel. Det har exempelvis de senaste 10 åren gått väldigt bra för sångsvan, storskrake, havsörn, tornfalk, trana, silltrut, sydlig gulärla, gärdsmyg, tofsmes, nötkråka, steglits, domherre och stenknäck och många vadare såsom nordlig kärrsnäppa och rödbena. Allra starkast ökning uppvisar bland andra gransångare, gråsiska, brushane och fjällripa.

LÄS ÄVEN: • Fågelläten och fågelsång i Sverige

– Det är nog ingen som vet varför fjällripan ökat i antal under senare tid samtidigt som trenden för dalripan länge varit nedåtgående, berättar rapportens författare Anders Wirdheim. Men en delförklaring skulle kunna vara att vi under senare tid fått tillbaka de cykliska svängningarna i smågnagarpopulationerna i norr, inte minst gällande fjällämlar. Under lämmelår minskar predationstrycket på ripor och ripkycklingar kraftigt, vilket resulterar i god reproduktion. Kanske har återkommande smågnagartoppar bidragit till att dalripans utförsåkning hejdats de senaste tio åren. Vi hade ju rejäla smågnagartoppar såväl 2011 som 2015 i norra Sverige.

Det går inte så bra för järpen och flera andra skogsfåglar. Foto: Zsombor Károlyi 

Det går sämre för jordbrukets och skogens fåglar
De negativa tendenserna för flera arter är också starka. Det fortsätter gå dåligt för jordbruksfåglar som ortolansparv och ärtsångare. Flera av landets utpräglade skogsfåglar går det också sämre för. Antalet observerade järpar har nästan halverats på tio år, det ses en tredjedel färre orrar, 22 procent färre tjädrar och observationer av talltitor har minskat med 30 procent. För lappmesen, som kräver gammal skog för att trivas, är dataunderlaget mer osäkert de senaste 10 åren, men sett på en 20-årsperiod har arten minskat med hela 72 procent.

LÄS ÄVEN: • Karta över Sveriges bästa platser för fågelskådning

– Det går allmänt sett dåligt för skogsfåglar som är mera specialiserade i biotopval och födoval i takt med att naturskogar avverkas och ersätts med plantager. Skogsfåglar som är mera av generalister när det gäller föda och biotop klarar sig bättre. För att ta mesar som exempel, går det bra för generalisera talgoxe och blåmes men sämre för talltita och lappmes som är mera specialiserade.

En liknande utveckling syns i Finland. Där minskar också talltitan i antal och det beror på att skogsbruket skonar för lite gammelskog ”i motsats till vad FN-avtalet om biologisk mångfald föreskriver”, menar Teemu Lehtiniemi på Birdlife Finland i en intervju med HBL.

Andra arter som visar starkt nedåtgående trender är bläsand, småspov, havstrut, sommargylling och grönfink.

Hur kommer det sig att det går så bra för silltruten och så dåligt för havstruten?
– Silltrutens ökning är tydligast på Västkusten, där vi har en annan underart med annat flyttningsmönster än i Östersjön, säger Anders Wirdheim. Västkustens silltrutar flyttar till sydvästra Europa och nordvästra Afrika, medan havstrutarna är kortflyttare och stannar i norra Europa. De båda arternas födosök skiljer sig också åt. Silltruten är mera marin även om den också utnyttjar daggmaskar och annan föda på åkrar. Havstruten ökade under 1900-talet, kanske främst som en följd av god födotillgång på soptippar och omfattande trålfiske. Nu har de flesta soptippar försvunnit och trålfisket minskat markant, något som rimligtvis bör ha påverkat havstruten.

Flyttfåglarna kommer tidigare och lämnar tidigare
Rapporten har också tittat på hur tidigt 33 utvalda flyttfåglar kommer till Sverige på våren och lämnar oss på hösten. Här har det skett stora förändringar och det slogs nytt rekord 2017 när fåglarna i snitt anländer 5,2 dagar tidigare än när mätningarna började 1979. Grönsiska, gransångare, gulsparv, svarthätta, rödvingetrast, rödhake och bofink kommer alla mer än en vecka tidigare nu än för knappt 40 år sedan. Men fåglarna lämnar oss tidigare också. Sparvhök och backsvala så mycket som över två veckor tidigare och svarthätta, sävsångare, göktyta och rödstjärt flyttar över 10 dagar tidigare.

En art har lämnat oss, minst sex har tillkommit
Sedan millenieskiftet har en art slutat häcka i Sverige. Det gäller den svartbenta strandpiparen och skulle troligen även gällt den vitryggiga hackspetten, utan räddningsinsatser, skriver rapportförfattarna.
Framför allt har vi dock fått flera nya arter, mycket beroende på klimatförändringarna. Sex nya fågelarter har etablerat sig i landet efter år 2000. Dessa är toppskarv, ägretthäger, svarthuvad mås, svarthakad buskskvätta, brandkronad kungsfågel och trädgårdsträdkrypare. De tre sistnämnda har gynnats av klimatförändringarna och har ökat kraftigt i antal. Svarthakad buskskvätta häckade med ett par 2000 och 2004, sedan dess har antalet sakta ökat och på sistone ökat kraftigt. 2016 häckade totalt 34 par i landet och 2017 noterades minst 41 par, samtliga i den sydvästra delen av landet.

2000-talets brandkronade kung
För brandkronad kungsfågel är utvecklingen närmast explosionsartad. De två första häckningarna upptäcktes i Sverige på 1990-talet. 2016 beräknades det skånska beståndet bestå av mellan 3000 och 5000 par och i Halland fanns några hundra par. 2017 fortsatte expansionen med häckningar både i Värmland och utanför Stockholm.

Brandkronad kungsfågel verkar vara 2000-talets stora vinnare sett till ökad population i Sverige. Verkar den konkurrera ut andra arter eller har den helt enkelt hittat en egen nisch?
– Brandkronad kungsfågel är 2000-talets stora vinnare så här långt. Teoretiskt sett bör den kunna vara en konkurrent till vår vanliga kungsfågel, men det har vi ännu inte fått några exempel på. Den brandkronade förekommer delvis i annan miljö (där barrskog möter lövskog), men den trivs även i ren granskog och det får vi som bekant bara mer och mer av i landet.

Källa: Rapporten ”Sveriges fåglar 2018” (ladda ner pdf via länken)

Erik (4450 Posts)

Chefredaktör och grundare av Natursidan.se. Stötta vårt arbete – ge bidrag via bankgiro (5114-2529, företagsnamn Level 7) eller Swish (0730-385 185). Tack!