Späckhuggarnas matriarker hjälper ungar att överleva

Späckhuggare. Foto: Robert Pittman – NOAA, Public Domain, Länk

Späckhuggare går igenom klimakteriet i 30-40-årsåldern och kan efter det inte föröka sig. Ändå kan de leva till över 100 års ålder och fyller en väldigt viktig funktion i flocken.

Det är inte första gången som späckhuggare efter klimakteriet studeras och inte heller första gången forskare som kommer fram till den här slutsatsen. 2015 skrev vi om att späckhuggarnas matriark har viktig funktion efter klimakteriet.

I den nya studien, baserad på 36 års data, fann forskarna att gamla honor, fungerar som matriarker i flocken och ökar chansen att deras unga släktingar överlever. Det beror troligen på att dessa honor genomgått klimakteriet och därmed inte har egna ungar som de behöver lägga tid på. Istället kan de fokusera på den senaste generationen. Extra viktiga är dessa matriarker när det är ont om mat.

– Studien verkar visa att far- och mormödrar som har ungar inte kan ge samma nivå av stöd som mormödrar som inte längre får kalvar. Detta innebär att utvecklingen av klimakteriet har ökat mormödrars förmåga att hjälpa sina unga släktingar. Dör en far- eller mormor efter klimakteriet kan det få stora konsekvenser för hennes familjegrupp och det kan visa sig vara ett viktigt övervägande vid bedömningen av populationens framtid. Eftersom laxpopulationerna fortsätter att minska, kommer far- och mormödrar sannolikt att bli ännu viktigare i dessa späckhuggarpopulationer, säger huvudförfattaren till studien, Dan Franks från University of York.

Klimakteriet finns bara hos människor, späckhuggare och tre andra arter tandvalar. Forskarna tror att dessa arter gynnats genom evolutionen av att far- och mormödrar hjälper sina släktingar efter att de själva inte längre kan få ungar.

LÄS ÄVEN:
• Späckhuggarnas matriark har viktig funktion efter klimakteriet
• Världens äldsta späckhuggare har äntligen fått släktingar
• 30 år efter förbudet slår PCB fortfarande hårt mot späckhuggare
• Vanliga bekämpningsmedel hotar lax och späckhuggare

Källor: University of York och PNAS