Rödspov – en nyckel till myllrande våtmarker

Rödspov. Foto: Erik Hansson

Sveriges våtmarker är inte vad de varit. På 100 år har 90 procent av dem försvunnit i södra delen av landet och det har slagit hårt mot många arter. Inte minst mot rödspoven som behöver stora ytor. Men det finns hopp för de stora våtmarkernas symbolart. Ett projekt på Öland visar att det går att vända utvecklingen.

Läs alla artiklar i serien om Svenska symbolarter.

Det är en dag i juni på den öländska östkusten. Solen skiner och när vi sakta rullar ner längs strandängarna överröstas hjulens knastrande mot gruset av en vägg av fågelläten. Sånglärkorna utgör den största kören, men det hörs också rödbenor, några andra vadare jag inte känner igen och så plötsligt hörs även rödspoven gnälliga och tjatiga sång. Nästan lite ovärdig en så vacker fågel. Men det är en sång att glädjas åt med tanke på att det tidigare såg mörkt ut för rödspoven.

Väl framme efter den smala grusvägen stannar Richard Ottvall bilen och gör sig i ordning för dagens arbetspass. Förutom att bli intervjuad så innefattar det även att inventera området på rödspovar. Han är samordnare för ett pågående vadarprojekt på Öland och har mångårig erfarenhet av fågelinventeringar. Han har också jobbat som forskare vid Lunds universitet i många år och har varit involverad i författandet av två nationella åtgärdsprogram för hotade vadarfåglar, där bland annat rödspoven ingår. 

Våtmarkerna ger oss mycket
Rödspoven är något av en nyckelart för de stora våtmarkerna. De behöver stora ytor för att häcka och åtgärder för att hjälpa rödspoven kommer därmed gynna många andra arter. Om rödspoven är en nyckelart för de stora våtmarkerna så är våtmarkerna i sin tur nyckeln till så mycket mer. De lagrar mer kol per kvadratmeter än många skogar, samtidigt som de förser oss med andra tjänster – skydd mot översvämningar, mindre risk för torka, ökad grundvattenbildning, minskad övergödning och en förbättrad biologisk mångfald.

Våtmarkernas många fördelar till trots så är de numera en bristvara jämfört med för 100 år sedan. Då fanns det tio gånger fler våtmarker i södra Sverige. Utdikningar i skogsbruket står för drygt hälften av landets förlorade våtmarker och ytterligare 40 procent beror på sjösänkningar för att skapa jordbruksmark. Idag är dessutom de flesta återstående våtmarker påverkade av mänskliga ingrepp och i Europa bedöms bara 13 procent ha en gynnsam bevarandestatus. 

Rödspov i en av artens mest framgångsrika miljöer – Ölands strandängar. Foto: Erik Hansson

Med tanke på att våtmarker är så artrika har minskningen drabbat många fåglar, växter och insekter. Nästan var femte (19 procent) av Sveriges rödlistade arter förekommer i våtmarker och antalet hotade våtmarksarter har ökat med 4,6 procent från 2010 till 2015.

En av dessa hotade arter är rödspoven. Den ståtliga vadaren med sina långa ben och näbb har häckat i Sverige sedan tidigt 1800-tal, men i takt med att våtmarkerna försvann från landet minskade även rödspovarna i antal. På 90-talet häckade 350–375 par i landet, framför allt på Öland. Sedan dess har arten minskat med hela 75 procent. 

Det är den inte ensam om. Den strandängshäckande populationen av brushanar har exempelvis minskat från 500 till 20-40 par på knappt 40 år och svartbent strandpipare är ett exempel på en fågelart som dött ut i Sverige de senaste åren. Den häckade här med 10-20 par fram till 1980-talet då arten började minska i antal och sedan år 2000 anses svartbent strandpipare nationellt utdöd.

Landskapet hålls öppet med boskap. En viktig åtgärd för vadarna. Foto: Erik Hansson

Vadarnas storhetstid var på 1940-talet
Rödspoven finns fortfarande kvar, trots att det är en känslig art som är beroende av stora sammanhängande öppna områden utan träd eller buskar. Gärna på minst 50 hektar.

– Före 1975 fanns större arealer av våtmarker och utdikning var inte lika utbrett i jordbruket. Vadarnas storhetstid ligger kanske 75 år tillbaka på Öland. Då fanns stora arealer med lämpliga livsmiljöer och det fanns mycket mer vatten på ön, berättar Richard Ottvall medan han börjar gå sin runda längs strandängen för att räkna rödspovar. 

En dag som denna känns det som ett fantastiskt arbete. Det är som att gå runt i en reklamfilm för biologisk mångfald och marken är full av växter som berättar en historia om lång, lagom hävd. 

2007 var Richard Ottvall med och startade vadarprojektet. Då fanns bara 36 par rödspovar på Ölands strandängar och de hade svårt att föda upp sina ungar. Idag häckar åtminstone 80 par på de lagom betade gräsmarkerna strax innanför strandlinjen. 

Jakt ingår i projektet
En del av projektet gick ut på att skjuta predatorer som tar rödspovarnas ägg och ungar eftersom det var en nödvändig åtgärd på kort sikt.
– Det är framför allt räv och grävling som jagas, men även kråkor och korp eftersom de ökat kraftigt på Öland och de kan vara ganska aggressiva mot vadare. Det fanns betydligt fler kråkor här innan projektet startade, säger Richard Ottvall. 

I flykten känns rödspoven igen på breda vita vingband och svart stjärt. Foto: Erik Hansson

Jägarna fick oväntad “hjälp” i början av projektet eftersom ett utbrott av rävskabb i stort sett slog ut den öländska rävpopulationen, men den övriga jakten fick också effekt. Idag är kläckningsframgången nästan dubbelt så stor jämfört med innan projektet.

Dagens populationer av rödspov är isolerade på mindre ytor och det gör dem sårbara för predation på ägg och ungar. I nuläget är därför jakt på predatorer en viktig metod, men i ett längre perspektiv är det större ytor med lämpliga livsmiljöer som behövs. Då kan rödspoven öka i antal och skjutandet av predatorer blir överflödigt.

Att det skapas fler fuktiga områden är viktigt för vadarnas häckningssäsong. Det ger mer föda åt både vuxna fåglar och ungarna. Dessutom kan det bidra till att skapa en varierad höjd på vegetationen, något som rödspoven helst vill ha. Det är alltså inte lämpligt med för hårt bete så att växtligheten hålls för kort eller för den delen att marken inte hävdas alls. Med varierad struktur på vegetationen skapas ökad biologisk mångfald för fåglar, insekter och växter.

Rödspov i sin livsmiljö. Foto: Erik Hansson

Andra arter gynnas
Fler våtmarker gynnar inte bara rödspovar även om det är en av de arter som inventerats noggrannast. Rödbenor, brushanar, tofsvipor och sånglärkor har också fått bättre förutsättningar och det gäller även andra arter.
– Skapandet av småvattnen gynnar nog i första hand groddjur så som åkergroda, vanlig padda, grönfläckig padda och vattensalamandrarna, men även dykarbaggarnas och buk-/ryggsimmarnas vuxna stadium, berättar Helena Lager, naturvårdshandläggare på länsstyrelsen i Kalmar.  

Vattnen på Öland anläggs ofta så att de ska torka ut under sommaren. Detta för att det inte ska komma in fisk i dem. 
– Fiskfria vatten som håller vatten hela året är kanske det bästa. Då finns det en massa ryggradslösa djur och vattenväxter, men sådana vatten är svåra att få till. Därför är uttorkning lite då och då bra om man vill gynna fåglar och vattenlevande kräftdjur, insekter och groddjur, förklarar Helena Lager. 

– När det gäller rödspov och andra strandängsvadare vill vi skapa olika slags våtmarker beroende på lokala förutsättningar, berättar Richard Ottvall. 

Vissa våtmarker är väldigt enkla att skapa. Att plugga igen diken som inte längre fyller någon funktion tar bara några timmar med en maskin att åstadkomma. 
– Finessen med det är att vatten stannar kvar på betesmarken under längre tid vår-sommar, till nytta för vadarna. Sedan får våtmarken gärna torka ut och bli till bra bete för djuren. Det är temporära våtmarker som ibland också kan fungera som gäddlekvatten. 

De samarbetar även med andra intressen med att skapa ”permanenta” våtmarker.
– Det är ofta ett större projekt att ordna sådana. En kombination av enkla, mindre åtgärder med större, besvärligare åtgärder. Båda typer av våtmarker gagnar vadarna.

Ett sämre år i år
2019 blev ett lite sämre år för rödspovarna på Öland. Cirka 80 par totalt hittades varav drygt 70 på strandängarna.
– Det är nog mest ett resultat av den slumpvisa variation som är inneboende i inventeringsmetodiken, men kan också vara resultatet av den torra säsongen. Vad som var udda var att de adulta rödspovarna inte stannade till nere vid Ottenby från midsommar och framåt i juli som de brukar. De drog direkt från Öland utan det mellanstoppet. Jag tror det var dåligt med föda nere vid Ottenby, berättar Richard Ottvall.

När han är klar med inventeringen kommer Hans Johansson körande på sin moped. Han är lantbrukaren som har sina nötkreatur på markerna vi nyss inventerat. Hans berättar om arbetet med att sköta området på ett sätt som gynnar naturen och visar runt i markerna. Det är uppenbarligen att han har stenkoll på minsta förändring som sker och han har sett hur hans gärningar fått effekt. 

Richard Ottvall berättar senare att Hans är en av de där lantbrukarna som gör  lite extra med det miljöstöd som han får för att hålla strandängarna öppna med betet.
– Han har varit med länge och vet vad vadarna vill ha när det gäller vatten och vegetation. Han ser till att det är ett lätt betestryck. Ibland växer gräset högt och då bränner han vissa delar. Det är ett traditionellt, småskaligt tänk som lett till att här nu finns häckande brushane, sydlig kärrsnäppa och rödspov. Det finns inte så många sådana här marker kvar i södra Sverige. Insatsen som han gör är jätteviktig. 

Vad kan markägare göra för att gynna rödspovar och andra vadare?
– Det finns många diken som man gärna får plugga igen för att få ut mer vatten på markerna. Men i dagsläget får man ingen extra ersättning om man gör de här åtgärderna. I grund och botten handlar det om intresse, men det behövs nog också pengar som morot. Det är få förunnat att göra sådant här på sin fritid, avslutar Richard Ottvall.

Källor: Artfakta, Naturvårdsverket, ”Åtgärdsprogram för hotade vadare på strandängar” och ”Våtmarker – Naturens egna reningsverk