Varg. Foto: Niclas Ahlberg
På måndag inleds vinterns jakt på sammanlagt 24 vargar i Sverige, vilket motsvarar 5-9 procent av populationen. Jakten tillåts trots att vargstammen i Sverige anses minska och i Dalarna trots att det inte finns någon tamdjurshållning i det reviret som nu ska tömmas på vargar. Högsta förvaltningsrätten meddelade under fredagen att de inte stoppar vargjakten.
Vintern 2015/2016 beräknades det finnas cirka 340 vargar i Sverige med en felmarginal mellan 269 och 442. Det är en minskning med 18 procent från året innan, då inventeringen resulterade i 415 vargar. Denna minskningen anses av Naturvårdsverket bero dels på naturliga variationen i hur många som föds och dör, men också på licensjakt, skyddsjakt och illegal jakt.
LÄS ÄVEN: • Därför överklagar fågelföreningar beslut om vargjakt
Den här vinterns jakt har överklagats av flera naturorganisationer, men överklagan avslogs i Kammarrätten.
– Vargstammen är fortfarande ganska liten, väldigt inavlad och alltför isolerad. Därför är det väldigt olyckligt att Kammarrätten avslog vårt överklagande. Och märkligt att de gjorde det utan att analysera våra argument, säger Svenska Rovdjursföreningens ordförande Torbjörn Nilsson till SVT Värmland.
LÄS ÄVEN: • EU: Sveriges vargjakt ett systematiskt brott mot habitatdirektivet
Jakten överklagades då till högsta instans, Högsta förvaltningsdomstolen, men under fredagen meddelades att de inte stoppar vargjakten. Det är första gången vargjakten tas upp i Högsta förvaltningsdomstolen och domen förväntas bli prejudicerande.
– Den här domen är säkert vägledande för framtida jaktbeslut med licensjakt – det har ju varit en lång tvistefråga, säger Olof Liberg, docent i viltekologi vid Lantbruksuniversitetet i Uppsala, till Sveriges Radio.
De 24 vargar som ska skjutas i vinter är uppdelade på sex individer vardera i Dalarna, Gävleborg, Värmland och i ett område mellan Värmlands och Örebros län. I Dalarna ska jakten ske i Orsenrevir där det inte rapporterats om några problem och där det inte heller finns någon tamdjurshållning. Länsstyrelsen i Dalarna motiverar beslutet så här på sin webbplats:
– Den rovdjurspolitik som regeringen lagt fast bedömer licensjakt som en effektiv, kontrollerbar och hållbar del av en aktiv vargförvaltning givet att den sker i begränsad omfattning. Vårt beslut om licensjakt syftar till att långsiktigt begränsa de socioekonomiska konsekvenserna av vår vargstam och att öka acceptansen för varg. Målet är att upprätthålla en hållbar vargförvaltning dels regionalt men även inom mellersta rovdjursförvaltningsområdet där Dalarna ingår. Valet av Orsenreviret kommer inte att påverka gynnsam bevarandestatus vilket är viktigt att poängtera. Parallellt med licensjakt arbetar vi också mycket med förebyggande åtgärder, information och dialog både lokalt och regionalt, det är en del av vårt uppdrag från regering och riksdag.
Orsenreviret anses ligga i en del av Sverige där tätheten av revir är stor och där det inte finns genetiskt viktiga individer.
Gynnsam bevarandestatus för vargar i Sverige har beslutats vara minst 300 vargar om ”minst en ny immigrant från Finland eller Ryssland reproducerar sig med de skandinaviska vargarna under naturliga förhållanden varje 5-årsperiod (varggeneration)”. Om det däremot inte kommer in vargar från Finland eller Ryssland behöver den skandinaviska stammen ”bestå av minst 1700 vargar för att klara de genetiska bevarandekriterierna och därmed kunna anses ha gynnsam bevarandestatus”.
Källor: Naturvårdsverket, Dalarnas Tidningar, Svenska Rovdjursföreningen och Länsstyrelsen i Dalarna
Chefredaktör och grundare. Stötta Natursidan – ge bidrag via bankgiro (5114-2529) eller Swish (0730-385 185). Tack! Naturligtvis betalas det skatt på dessa gåvor.
Högst rimlig motivering från LST Dalarna. Tänk om kramarna kunde inse att vi måste ha en rimlig förvaltning av vargen och sluta med sitt ständiga överklagande av alla försök till det.
Anders,
det är för sent att backa nu för de s.k. miljöorganisationerna, eller vargkramarna som du kallar dem. Jag avundas inte Johanna Sandahl som ska ”förvalta” det som såddes av hennes företrädare när han bestämde sig för att värva medlemmar med hjälp av symbolarter och halvsanningar.
Ibland blir vapen så effektiva att de t.o.m hotar skada den som håller i dem och det är det som håller på att hända när det gäller vargfrågan. Hur ska Johanna, utan att bli den ledare för SNF som tappat flest medlemmar i historien förklara för 50.000 nya medlemmar att deras kära ”hundkusiner” ska skjutas bara för att deras ”dumma kusiner på landet” tycker det, eller är rädda för dem? (ref. SNFs senaste kampanj på sin facebook-sida)
Naturskyddsföreningen gör nu det dom kan för att rädda ansiktet och för att slippa förknippas med föreningar som WAS, Nordulv och Svenska Rovdjursföreningen. Vargfrågan har förvisats till föreningens FB-sida och det är ”lokalavdelningarna” som överklagar (jag är imponerad över hur goda juristresurser de har….) medan Johanna och Oscar Alarik bara verkar sitta och vänta på HFD’s dom om licensjakten 2016.(och beskedet om licensjakten 2017 från den samma HFD som antagligen kommer idag eller imorgon)
Oavsett vad som händer är det ett faktum att Sveriges största miljöorganisation med sin strategi har ”målat i sig i ett hörn” som de inte kommer komma ur oskadade. Tyvärr kommer det att gå ut allra hårdast över oskyldiga människor och den svenska naturen, medan de(n) högsta ansvarige som vanligt kommer undan. (t.o.m befordrad)
Motiveringen skulle möjligen kunna vara rimlig om det gällde ett område med stora vargproblem (och landet dessutom verkligen hade en livskraftig vargstam). Man ökar knappast acceptansen för varg genom att skjuta bort dem från ett revir där inga problem rapporterats. Att kunna överklaga myndighetsbeslut är en viktig del i vår demokrati och att ondgöra sig över att meningsmotståndare utnyttjar denna rättighet, som Anders Åberg gör, istället för att framföra sakargument, tyder inte på någon större kunskap i ämnet.
Etienne,
Erik vinklar i ingressen och en gång till i texten medvetet(?) informationen om jakten i Dalarna. Fakta är att valet av Orsenreviret baserar sig på att vargarna i det reviret har en hög inavelsgrad. Genom att ta ut det reviret minskas den genomsnittliga inavelsgraden och det borde väl vara skäl nog att inte överklaga jakten, eller hur?
Etienne. Mycket märkligt, för att inte säga direkt oseriöst inlägg du gjorde där.
Sakargumenten fanns ju väldigt tydligt i min referens till LST Dalarna, så din slutsats om kunskaper i ämnet baserat på min kommentar framstår som helt förvirrad.
Sedan tolkar jag ditt inlägg som att du antyder att jag vill förhindra någon att överklaga myndighetsbeslut, vilket i så fall är ren lögn.
Konstigt detta att ni som påstår er vara vargens försvarare har så otroligt svårt för att presentera seriösa debattinlägg.
Annars kan jag tycka att det hade varit bättre att sprida jakten till flera revir och att ta bort betydligt fler vargar från områden där det är problem. Situationen för älgstammen i Värmland t.ex. verkar kräva en rejäl minskning av vargstammen där, antagligen klart större än det totala antalet tilldelade vargar.
Ursäkta, men älgen är ju på intet sätt hotad i Värmland. Så någon minskning av vargstammen för just älgarnas skull kan ju knappast ”krävas”.
Håkan,
jag rekommenderar att du läser länsstyrelsernas (Dalarnas och Värmlandss) dokument och då speciellt avsnittet om socioekonomiska effekter.
Återkom gärna när du gjort det.
Älgen är säkert inte hotad som art i Värmland, men den har minskat rejält, minskningen tycks dock ha stannat av, men på en låg nivå. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/algstammen-minskar-inte-langre
Detta manar till försiktighet då tydligen våra älgar har svårare att försvara sig mot varg än vad älgar har där vargen aldrig varit utrotad, http://www.vk.se/550664/algar-klarar-inte-vargen
Slutsatsen i mina ögon blir att eftersom vi själva ställt till oreda i naturen med utrotandet av vargen så måste vi nu hantera vargens återkomst på ett ansvarsfullt sätt. Detta innebär att alla parametrar måste beaktas, även dom socioekonomiska som en del kramare inte ens verkar kunna stava till.
I LTS Dalarnas motivering, såsom den citerats ovan, står ingenting om hög inavelsgrad, vilket möjligen skulle ställa saken i en något annorlunda dager. Läser man länsstyrelsens hela beslut (nr 218-10618-2016) står heller ingenting om hög inavelsgrad, utan bara att det inom det aktuella reviret inte påvisats någon varg ”med extra genetiskt viktig härkomst”, vilket inte är samma sak. Det mångordiga beslutet handlar om hur jakten skall gå till, om tolkningen av diverse paragrafer och myndighetsbeslut samt allmänna fraser och resonemang om målsättningen med vargförvaltningen. Biologiska och vetenskapliga resonemang, som borde vara grunden till hur vargstamman förvaltas, lyser med sin frånvaro. Man minskar inte risken för inavel genom avskjutning i en liten stam på några hundra individer (utom möjligen i undantagsfall genom selektiv avskjutning av vissa klart konstaterade ”olämpliga” individer).
Jag noterade att Anders ondgör sig över ”kramarnas” ständiga överklaganden, men har aldrig påstått att han vill förhindra dem.
Så typiskt att du inte fattar att hänsynen till oss människor också måste vägas in i beslutet.
Dom socioekonomiska konsekvenser som LST Dalarna nämner tycks inte existera i din begreppsvärld. Denna märkliga åkomma genomsyrar hela vargdebatten, där kramarsidan alltid utmärker sig med den extremistiska hållningen att fullständigt strunta i dom som skall leva med vargen. Mycket glädjande att detta oempatiska trams inte längre tycks bita på juridiken, utan att en mer verklighetsförankrad politik förhoppningsvis nu kan bli normgivande för hanterandet av vargstammen i framtiden.
Etienne,
nu tycker jag du är orättvis. LST i Dalarna har i ett 39 sidor långt dokument i detalj motiverat sitt beslut utifrån all de aspekter som krävs och när det gäller val av revir sagt bl.a följande:
”… Mot bakgrund av inventeringsresultat har Länsstyrelsen gjort bedömningen att den svenska
vargpopulationen kan beskattas i den omfattning som följer av detta beslut utan
att upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus försvåras. Vidare har
Länsstyrelsen pekat ut vilket revir som jakt får ske i och säkerställt i så hög grad
som möjligt att inget känt revir för invandrad varg eller dess avkomma berörs av
licensjakten. Om nya uppgifter skulle uppkomma innan jaktstart om genetiskt
viktiga individer i det revir som omfattas av detta beslut kommer detta revir att
undantas från jakt. ”
Jag påstår fortfarande att jakt på Orsenreviret är positivt för den genomsnittliga inavelsgraden på Dalslands vargstam och därmed också positiv för Sveriges vargstam som helhet.
Naturligtvis är det så. Vem som helst, möjligtvis undantaget dom verkligt frälsta kramarna, kan räkna ut att andelen inavlade gener minskar i stammen när man tar bort dom som bär på dom. Rent pinsamt att ens behöva påpeka en sådan självklarhet, men det verkar som om att vargkrameriet ibland tar sig närmast religiösa former. Även dom mest uppenbara sanningar viftas bort när inte verkligheten stämmer med den felritade kartan.
Det är bedrövligt hur vargdebatten blommar upp, varje år lika agressiv,
Kan vi människor inte diskutera på ett förståndigt sätt?
Varför hatar ett djur? Varför utpeka människor som drabbas av förlust genom vilda djur?
Själv har jag förlorat min katt genom en attackerande örn. Så klart att jag blev förkrossad när min älskade katt dog. Men jag bor i skogen där även örnar har sitt hem.
Jag har förståelse för båda sidor men att man diskuterar på detta niveau om och om igen, det förstår jag inte.
Handlar det verkligen om vargar eller handlar det om acceptans människor emellan?
Citat Anders Åberg: ” detta oempatiska trams”, jag undrar vilken människonsyn du har 🙁
Jenny. Om du kollar vad ordet empatisk betyder så ser du nog med lätthet att människor som i alla lägen sätter vargen framför människan mycket väl förtjänar epitetet ”oempatiska”
Så därför skulle jag vilja fråga dig varför du ifrågasätter min människosyn, men inte deras? Kan det ha med din åsikt i vargfrågan att göra kanske? Om det är så, så hade det nog varit bättre om du kommit med sakargument i den frågan istället.
Ett lika gammalt som tarvligt debattknep det där att i brist på egna argument angripa kritikern som person. Kanske skulle du försöka höja din debattnivå lite och inte vara så aggressiv.
Antingen skall man ha en livskraftig vargstam eller nöja sig med enstaka strövargar från våra grannländer. Nu är det någon sorts halvmesyr i tron att det är bästa sättet att tillfredsställa alla parter.
Om målsättningen är en på sikt livskraftig vargstam skall den vara tillräckligt stor för att garantera genetisk variation och minska risken för inavel. Man minskar inte risken för inavel genom att göra en liten stam ännu mindre. Jag vet inte riktigt vad Anders menar med ”inavlade gener”. Inavel innebär att det ofta blir avkomma från besläktade individer, och eftersom släktingar har liknande arvsanlag ökar risken för att recessiva (dolda) dåliga egenskaper framträder. Det kräver mycket god kännedom om varje individ för att motverka olämplig parbildning genom avskjutning.
Självklart skall man också ta hänsyn till människorna i vargområden, men om man vill ha en livskraftig vargstam får man i dagsläget försöka lösa det på annat sätt än genom avskjutning (bortsett från ren skyddsjakt). Det finns knappast någon enkel lösning, utan krävs många olika åtgärder, säkert olika i olika delar av landet. Men det är en annan diskussion.
Vi har uppenbarligen olika åsikter i sakfrågan, men vad man än tycker förs diskussionen knappast framåt genom nedsättande omdömen om meningsmotståndare (typ ”frälsta kramare”) och deras synpunkter. På båda sidor finns de som bortser från motståndarsidans sakargument.
Etienne,
Skandinavien utgör den västliga gränsen för världens mest utbredda större rovdjurs utbredning. Genom att, som dig, göra vargfrågan digital (enstaka strövargar alt. en regional stam som är så stor att den ensam garanterar genetisk variation) gör man frågan olöslig.
Inte ens ett för länge sedan utdaterat A&H-direktiv definierar ”livskraftig” på det sätt du gör här.
Du får givetvis tycka vad du vill men att stora miljöorganisationer som Naturskyddsföreningen
driver frågan på samma sätt tycker jag är anmärkningsvärt.
Naturskyddsföreningen har tillgång till biologisk expertis, så de vet nog vad de talar om. Och givetvis skall de företräda naturvårdens intressen, snarare vore det anmärkningsvärt om de inte gjorde det. — Men du har säkert rätt i att frågan är olöslig, om man med en lösning menar att samtliga parter (jägare, husdjursägare, turistföretag, etc) skall bli 100-procentigt nöjda.
Etienne.
Med inavlade gener menar jag det du själv beskriver. Det förvånar mig att inte det var uppenbart.
Vår kunskap om vargarna är ganska god och därför kan vi med rimlig säkerhet bedöma vilka individer som kan tas bort.
Om vi kan ha en livskraftig vargstam utan akut risk för inavel bestäms till stor del av vilken acceptans vargen får hos dom människor som bor i vargreviren. Den acceptansen bestäms i sin tur av hur mycket problem vargen orsakar. Utan regelbunden jakt riskerar vi tillvänjning och förlorad rädsla för människor, vilket mycket väl skulle kunna resultera i angrepp på människor, men med större säkerhet till upprepade angrepp på tamdjur. Med regelbunden jakt kanske vi kan minska dom riskerna. Detta är dock ingen säker vetenskap med säkra förutsägelser om hur många vargar vi kan ha, utan vi måste prova oss fram och det utesluter i sin tur den hittillsvarande politiken att låta vargen föröka sig fritt.
Att jag kallar en del för frälsta kramare beror på att dom inte tycks vara villiga att ta någon hänsyn till människorna i vargreviren. Om du räknas till dom vet jag inte, men det räcker inte med att säga att vi skall ta hänsyn till människorna i vargområden, man måste också säga HUR.
Jag är inte emot jakt på varg den dag vi har en verkligt livskraftig vargstam. I dagsläget tror jag dock inte att acceptansen för varg ökar genom jakt (utom möjligen bland jägarna själva), utan att den det får motsatt effekt och förstärker inställningen att det är ett farligt och oönskat skadedjur. Vår kunskap om vargarna må vara ganska (!) god, men jag tvivlar på att jägarna har koll på de enskilda vargarnas släktskapsförhållanden och genuppsättning. Vill man öka acceptansen hos husdjursägare får man ta till andra åtgärder, typ rejäla bidrag för vargskador, vargsäkra stängsel, hundar (typ turkisk fårhund) som kan försvara husdjuren etc. Men det är, som sagt, en annan diskussion.
Du menar alltså på fullt allvar att mängden vargar och deras grad av oräddhet för människor inte påverkar acceptansen!!
Du får ursäkta men det där går inte att ta på allvar. Mängden vargar står naturligtvis i direkt relation till dom skador dom orsakar och hur man skall motivera för landsbygdens folk att massor av skattepengar skall gå till att skydda och kompensera för vargen när skolan är nerlagd, posten knappt går fram, sjukvården och åldringsvården har sparbeting varje år, närmsta polis är 50 mil bort osv. är för mig en gåta.
Jag tror du behöver komma ner på jorden Etienne.
Jag menar — på fullt allvar — att man inte minskar risken för inavel genom att göra en liten stam ännu mindre. Därtill tvivlar jag starkt på att man i dagsläget ökar acceptansen för varg genom jakt, framför allt inte genom avskjutning i ett revir där inga problem rapporterats. Du är av annan uppfattning och anser att mina synpunkter (som du delvis förvanskar) inte kan tas på allvar. So be it, vi lär inte komma överens.
Etienne.
Nja jag skrev att jag hellre hade sett avskjutning i problemrevir, men du tror ju inte på jakt som förvaltningsform alls i nuläget så det spelar kanske mindre roll.
Om man har en del friska gener i en inavlad stam, vilket vi har, så minskar man graden av inavel genom att ta bort inavlade djur. Detta är en synnerligen enkel matematisk självklarhet som du märkligt nog inte verkar kunna ta till dig och så länge det är så, så lär vi nog inte komma överens nej.