Gå till innehållet

Nya analyser av vargspillning avslöjar detaljer om deras liv

Säg mig vad du äter, och jag ska säga dig vem du är – det uttrycket gäller även vargar. Åtminstone om deras spillning analyseras för DNA.

Cecilia Di Bernardi har tagit fram en ny metod för att identifiera DNA från bytesdjur i vargspillning. Nu har hon analyserat ungefär 2 000 prover som samlats in under varginventeringar 2006-2019 och letat efter DNA från 18 olika djurarter;  älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, vildsvin, ren, får, nötkreatur, grävling, bäver, skogshare, fälthare, tjäder, orre, brunbjörn, lodjur, järv och räv.

Precis som tidigare forskning kommit fram till var älg det vanligaste bytet. Därefter följde rådjur och andra klövdjur, men även mindre bytesdjur, tamdjur och andra rovdjur upptäcktes i mindre antal.

Älgar är uppenbarligen det populäraste bytet – varför tar inte vargar fler rådjur? Borde inte de vara lätta byten?
– Det är så många olika faktorer som påverkar när en varg dödar ett visst djur, förklarar Cecilia Di Bernardi. Bland annat är bytesdjurens antal och sårbarhet avgörande. Tätheten av bytesdjur i miljön påverkar den tid som läggs ner på att leta efter och hitta byten. Bytets sårbarhet är dess känslighet för predation, vilket innebär att vissa byten kräver högre energiförbrukning eller är förknippade med större risk för jaktmisslyckanden eller att vargen själv skadas eller blir dödad än andra byten. Samma sak gäller för olika individer inom samma bytesdjur, en älgkalv är mer sårbar än en vuxen älgtjur.

Hon berättar att vargar i Skandinavien huvudsakligen har levt i områden där älg varit det vanligaste klövdjuret, det så kallade älgdominerade landskapet. Älgen har utan tvekan varit vargens huvudsakliga bytet. 

Cecilia DI Bernardi analyserar vargspillning på Grimsö forskningsstation.

Hittade ni något samband mellan ensamlevande vargar och tamdjur? Det vill säga – tog ensamlevande vargar eller möjligen tikar oftare får eller tamdjur eftersom det är svårare för dem att jaga älg på egen hand?
– Att leva ensam är en intressant egenskap för vargar eftersom de inte gynnas av att jaga tillsammans med andra vargar och sannolikt har en annan födostrategi. De flesta av de solitära vargarna i vår studie drar sig iväg från sitt födelserevir. De är då i ett sårbart tillstånd när de korsar nya områden och saknar kunskap om de tillgängliga bytena i omgivningen. Vi trodde när vi inledde studien att ensamma vargar skulle konsumera mer får jämfört med vargar i par och flock. Men det fanns bara DNA-spår av tamdjur i 3,5 procent av de 2 000 proverna spridda över hela Sverige under 2006-2019, och en sådan låg förekomst av DNA från tamdjur gjorde det inte möjligt att analysera samband med vargens individuella egenskaper och kön.

Men analyserna visade att ensamma vargar konsumerade mindre älg jämfört med vargar som lever i par eller flock, Vilket är helt logiskt eftersom det är både svårare och farligare för ensamma individer att försöka döda ett stort byte som älg. Det verkade också som att hanar oftare äter älg. Det kan bero på att tikarna är mindre och därmed utsatta för en högre risk vid ett angrepp på älg.

Kunskapen om ensamlevande vargars diet kommer dock troligen öka framöver eftersom Cecilia Di Bernardi nu inleder en studie hos Skandulv som är helt inriktad på kosten hos ensamlevande vargar.

Går det att säga något om vilka vargar det är som tar tamdjur?
– Detta är en mycket intressant och relevant fråga som hittills inte har undersökts särskilt mycket. En studie i Italien visade att solitära vargar som lämnar sitt födelserevir, i större omfattning tar tamdjur och i mindre omfattning tar vilda klövdjur (Imbert et al., 2016), vilket tyder på att ensamlevande vargar kan vara mindre effektiva när det gäller att döda vilda byten och därmed föredrar mindre defensiva och mer sårbara tamdjur. En annan studie från Danmark visade dock att vargar oftast dödade tamdjur, inte på grund av beteendepreferenser för boskap, utan för att de spred sig i områden med låg tillgång på vilda klövdjur som bytesdjur och hög täthet av tamdjur (Mayer et al., 2022). För den skandinaviska vargpopulationen har vi ännu inte undersökt en sådan aspekt med hjälp av vår DNA-metod för bytesidentifiering, men vi planerar att besvara denna fråga inom ramen för våra dietstudier med DNA.

Läs även

Källor: SLU och avhandlingen

Mer att läsa