Naturupplevelsen: Möte med den lyckobringande pratmakaren

Lavskrika. Foto: Kristina Mettävainio

Lavskrika. Foto: Kristina Mettävainio

Kristina Mettävainio har i över ett års tid haft extra sällskap under skogspromenaderna. Det här är hennes berättelse om den lyckobringande pratmakaren.

”Det är en tidig lördagmorgon i slutet av september. Jag vaknar av regnets smattrande på plåttaket i kombination med lappmesens och talltitans frenetiska pickande av fågelfrön mot tv-antennen. Deras hackande låter nästan som en morse kod, där de nu vill meddela mig om att fågelmaten måste fyllas på. Min man har åkt för att jaga älg. Vi är i vår lilla stuga i vårt tornedalska paradis. Det är bara jag och hunden hemma. Jag tittar ut genom fönstret. Där ute är det full aktivitet. Familjen lavskrika väntar på sin falukorvsfrukost.

Lavskrikan är en fantastisk fågel och även Norrbottens landskapsdjur. Jag minns så väl första gången jag mötte den. Jag och maken hade varit ute på en myr och plockat hjortron. På vägen tillbaka till bilen så satte vi oss på en gammal torrfura för att vila och svalka oss i skuggan av tallarna. Då dök den plötsligt upp! Den satte sig på en gren i en tall alldeles intill oss. Den landade så tyst och ljudlöst, men det behagliga lågmälda kvittrandet fångade vår uppmärksamhet.
– Där är ju en lavskrika sa min make och han berättade om ”skogshuggarens bästa vän” och om hur den sökte upp skogsarbetarna i förhoppning om att få en bit fläsk eller korv. Jag blev så fascinerad, så rörd och kände sådan harmoni av fågelns närhet där den satt tyst med huvudet på sned och betraktade oss. Det var kärlek vid första ögonkastet.

I nu nästan ett års tid så har lavskrikorna besökt oss dagligen de gånger vi vistats i vår stuga i skogen. Just nu består familjen av fem individer, alltså mamma, pappa och tre ungar. Falukorv, leverpastej och jordnötssmör är deras absoluta favoritmat. De packar näbben full och flyger iväg för att gömma delikatesserna för tuffare tider. Medan jag håller på att lägga ut maten så kommer de som ett ”brev på posten” och ändå så blir jag lika överraskad varje gång de dyker upp. De är så tysta och så diskreta. De sitter nog där uppe i träden någonstans och spejar. De är heller inte blyga eller skygga, nej de landar precis nedanför mina fötter, de äter jordnötssmör direkt från skeden som jag håller fram mot dem, och mitt mål är att de en vacker dag ska äta korv ur min hand.

Lavskrika. Foto: Kristina Mettävainio

Lavskrika. Foto: Kristina Mettävainio

Den här sommaren när jag har suttit ute på verandan och druckit mitt morgonkaffe så har de dykt upp bara ”sådär” och satt sig i gammeltallen som står invid stugan. Med ett lågmält jamande och behagligt kvittrande har de önskat oss en god morgon. Ungarna har lekt och busat i närheten av sina föräldrar och det har varit en ynnest att ha fått sitta där och småprata med dem varpå de har pratat tillbaka. På mina skogspromenader med hunden så finns de alltid med mig. Flygande från träd till träd följer de med, småpratande för att visa att de är närvarande och när jag sedan vänder om för att gå hemåt så flyger de en bit före mig som för att visa mig vägen. Med jämna mellanrum så stannar de till och väntar in mig. Jag får en känsla av att de vakar över mig och hunden. Någon berättade för mig att man förr trodde att skogshuggarnas själar vandrade vidare i form av en lavskrika. Ja vem vet? Kanske det är någon gammal förfader som vakar över mig och min familj? Ibland så känns det faktiskt så.

Kärt barn har många namn. Lavskrikan kallas också bland annat för Röd-Olle, Fläsktjuven och Rö-Kari. Det är bara några av alla dess namn. I folktron så var lavskrikan en olycksfågel, och
mycket mystik vilar över den. Den ansågs förr också bringa dålig jaktlycka om den visade sig för jägaren och vara i förbindelse med skogsrået. En annan tro var att när lavskrikan visade sig nära bostaden så väntades det främmande. Det latinska namnet som är ”gurrulus infaustus” betyder ju faktiskt; Den olycksbringande pratmakaren! I mina ögon är den en pratmakare ja visst, men däremot ingen olycksfågel. Tvärtom. Jag känner mig hedrad, priviligierad och lyckligt över att ha kontakt med dessa intelligenta, sociala och vackra fåglar. De ger mig ett sådant lugn och en sådan harmoni med sin närvaro och att få komma så nära dessa härliga individer är en ynnest som jag är oerhört tacksam över. Kalla mig gärna nördig eller skogsmulle om ni vill, men jag trivs så innerligt gott i mitt paradis i skogen tillsammans med min lavskrikefamilj och de andra djuren som finns nära oss och jag önskar att alla andra djurvänner en dag får en möjlighet till ett sådant härligt möte…”