Naturkalendern 2021: Rolf Segerstedt

Naturjulkalendern 2021 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Rolf Segerstedt var under många år verksam i Stockholm men bor sedan 15 år tillbaka i Umeå i hemlänet Västerbotten som är basen för hans fotograferande. Han är journalist och reportagefotograf med specialinriktning på natur- och skogsbruksreportage. Två böcker med koppling till skog har det blivit (”Skogslycka” och ”Varningsrop över hyggeslandet”) och fler är på gång. Huvudfokus i fotograferandet är ofta fåglar, men allehanda små och stora djur, samt landskap lockar också.

• Fler av Rolfs bilder finns på www.rolfsegerstedt.se. Han finns även på Facebook och Instagram under sitt namn.

”Året började med stora snömängder hos oss i norr. Inte sällan tog det ett par timmar att skotta för att ta sig ut ur villan. Målet under de första veckorna var ofta att ta sig till det område vid umeälven där en av våra ovanligaste fågelarter, den vitryggiga hackspetten ofta kunde ses. Det är en art som skogsbruket nästan lyckats utrota från Sverige, men som håller sig kvar på några få ställen i landet. I Umeå finns några stycken och häckning har dessutom lyckats i lövskogarna två år i följd. Senare under våren hade jag till och med turen att få se vitryggsparet para sig.

Vitrygg. Vitryggig hackspetthane som har hittat en passande lövblandskog utanför Umeå.

Det var verkligen en av årets höjdpunkter. En annan kom i februari då min andra bok ”Skogslycka”, utgiven av förlaget Votum, släpptes och fick fina vitsord från flera håll. Försäljningen rullade på även om pandemin stoppade mina möjligheter att åka runt och visa bilder och berätta om ”Skogslycka” och min första bok, ”Varningsrop över hyggeslandet”.

Som naturfotograf har jag i övrigt inte påverkats så mycket av pandemin och nedstängningarna. Naturen har ju varit helt öppen för mig och alla andra och det har märkts. Jag har nog aldrig sett så många bilar på parkeringar och människor längs stigarna i reservat som under det här året.

Kustskog. Det gör ont då man kommer till ett område vid Västerbottenskusten där den fina skogen blivit till ett stort och onödigt kalt hygge, till och med molnen surnar till.

Det är härligt att se. Förhoppningsvis får det här även en effekt på vår kollektiva vilja att skydda och bevara naturliga miljöer. Här i norr pratar snart alla man träffar om den enorma huggsexa som pågår i våra skogar. I Norrlands inland har det här pågått länge, skogslandskapet är sönderhugget och färska hyggen finns överallt. Tyvärr rör sig maskiner både västerut och österut och gör stora kala ytor av kustskog och fjällnära skogar.

Det känns som om avverkningarna accelererat under det här året och det visar ju också siffrorna. Efter varje tur jag gjort i hemmalandskapet har jag varit nedstämd. Den naturhänsyn som jag själv som skogsreporter tidigare skrivit om tycks ha glömts bort av skogsbruket. Det som sker nu är dåligt för klimatet och artrikedomen. Numera undviker jag att åka längs vissa vägar för att slippa se eländet.

Juli blev en riktig höjdpunkt. Normalt tycker jag att varma juli med starkt solljus är en tråkig fotomånad men i år blev det tvärt om. Skälet var att hustrun föreslog att vi inte skulle klippa gräsmattan alls. Jag var lite tveksam om man fick vara så lat? Och vad skulle grannarna tycka?

Igelkott o gräs. Sommaren höjdpunkt blev att en igelkott kom och letade föda i vår oklippta gräsmatta.

Vi pratade med dem och fick tummen upp. Det blev väldigt bra att byta den gröna öknen som en gräsmatta är mot långt gräs, massor av blommor och insekter med mera. Jag ägnade sommaren åt att krypa i gräset och fotografera. Den stora dagen blev i augusti då en igelkott kom förbi och hittade något att äta. Det kändes som examensdag för vårt projekt ”långhårig gräsmatta”.

Beaver Phantom. Den här uppenbarelsen fick mig att skratta till. Bävern har stigit upp genom skummet som bildas av forsen i ån.

Jag har haft några roliga möten under året. Bävern som steg upp genom skummet i ån och såg ut som The Phantom of the Opera fick mig att skratta så högt att jag nästan skrämde den. Bland årets höjdpunkter var även ett spontant möte med en björn i Hälsinglands skogar och då jag fick se en helt vit älgko i västra Värmland.
Hösten har jag bland annat ägnat åt att testa att fotografera med avsiktliga kamerarörelser för att få lite mer uttrycksfulla bilder, bland annat vid Höga kusten. Under årets avslutning söker jag skogslycka i några äldre skogsrester i form av reservat där charmiga fåglar som tofsmes och lavskrika håller till.
God jul!”

Lavskrika Den låga novembersolen försöker lysa in i den äldre skogen i Västerbotten där lavskrikan helst håller till.