Naturjulkalendern 2022: Frida Hermansson

Naturjulkalendern 2022 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Frida Hermansson arbetar som fotograf och grafisk formgivare. I naturfotografin kan hon kombinera sitt intresse för konst, färg och form med kärleken till naturen. Frida har haft flera utställningar, håller föredrag, är publicerad i Fotosidan Magasin, Camera Natura, i boken ”Upplevelser i Stockholms Natur”, gästinstagrammar då och då för Naturhistoriska Riksmuseet, medverkade i Mitt i Naturen om konsten att fotografera och filma natur. Dessutom arrangerar hon fotoresor och håller workshops.

• Se fler av Fridas bilder på fridahermansson.comInstagram och Facebook

”Mitt naturfotoår har varit innehållsrikt och spännande. Äntligen började livet återgå till det normala efter pandemiåren och det har varit otroligt roligt att äntligen kunna ge sig iväg på workshops, fotoresor och föredrag.

Året inleddes med att jag och en vän åter besökte Gysinge för att tillbringa en dag i örngömslet och förhoppningsvis fotografera utter. Uttrarna hade vi ingen tur med denna gång, men vid örngömslet var det full fart. Man sätter sig i gömslet tidigt på morgonen medan det fortfarande är mörkt för att inte skrämma örnarna. När det sakta började ljusna kunde man se att trädtopparna var fulla med örnar och snart var det full action nere vid åteln. Samtidigt upptäckte jag att månen var på väg ner bakom trädtopparna och jag fick en idé om att försöka fotografera en örn framför månen. Det blev många försök och tillslut en bild som jag blev riktigt nöjd med.

I mars kunde jag äntligen komma iväg till Botswana tillsammans med min sambo och några nära vänner, bland andra naturfotokollegan Marie Mattsson. En resa som skulle ha blivit av redan 2020, men som vi sedan fått flytta fram på grund av pandemin. In i det sista var vi nervösa om resan skulle bli av, det var flera PCR-tester och vaccinationsbevis som krävdes, men allt gick bra och äntligen kom vi iväg på vår drömresa. Vi inledde med ett par dagar i Zimbabwe vid Victoria Falls. Det var otroligt mäktigt att vandra längs med vattenfallet och vi hade en härlig kvällskryssning på Zambezifloden med sitt rika fågelliv och fick nära möten med flodhästar. Efter denna mjukstart var vi laddade att bege oss mot Okavangodeltat och vårt första stopp av tre i Botswana. De kommande dagarna var fullspäckade av storslagna naturupplevelser och nära möten med vilda djur som överträffade alla förväntningar.

Ett möte jag drömt om och hoppats på var att få se och fotografera afrikanska vildhundar. Och drömmen gick i uppfyllelse – inte bara en gång utan två. Det var otroligt fascinerande att studera vildhundarnas beteende och interaktion med varandra. Deras kommunikation verkade i det närmaste telepatisk då de var enormt välorganiserade och varje individ visste sin plats under jakten även när taktiken och förutsättningarna förändrades under jaktens gång.

Vi besökte Botswana under den gröna säsongen och fick vara med om rejäla regnskurar. Gräset var högt och gjorde det lite svårare att upptäcka djuren, men gjorde också att det blev annorlunda bilder. De översvämmade slätterna i Okavango var fulla av blommande liljor och om kvällarna spelade klockgrodorna. Varje plats vi besökte bjöd på nya, oväntade och fantastiska upplevelser, bland andra nära möten med lejon, vi kunde njuta av små lejonungar som lekte och brottades, studera det fina samspelet i lejonflocken och hade några fina fotosessioner i kvällsljuset med två magnifika lejonhanar. I Makgadikgadi Salt Pans hade vi turen att råka stöta på en vacker, brun hyena som vi kunde följa under flera timmar och fotografera i det gyllene kvällsljuset, och vi fick umgås med en ljuvlig surikatfamilj på riktigt nära håll. Antiloper, gaseller och zebror gjorde sig vackert i de lummiga omgivningarna. Resan blev allt vi drömt om och mer. Tidiga morgnar med frukost kring lägerelden. Många skratt och en del spänning – vi hade flera gånger elefant i lägret och råkade komma lite väl nära i mörkret. En överraskad, nyvaken elefant kan också vara en farlig elefant, så vi är glada över våra lugna och skickliga guider som styrde upp situationen på bästa sätt. Solnedgångar ute i bushen med lejonen intill och en plötslig utryckning när leoparden röt till i närheten… Botswana lämnade ett stort intryck och är en förebild för ekoturism där man fokuserar på bevarandet av djuren och deras miljö, en stor del av landets yta är skyddad natur. Lodgerna vi bodde på hade ett utbrett hållbarhetstänk, tagit bort många engångsartiklar, renade sitt eget vatten och all el kom uteslutande från solenergi. Vi möttes av värme och gästfrihet och det var med laddade batterier och full av energi jag återvände hem till Sverige igen.

Väl hemma tog livet en annan vändning och allt sattes på paus för en stund. Min mamma hade varit sjuk i cancer under ett par år och strax innan Botswanaresan försämrades läget kraftigt. När jag kom hem var hon ännu sämre och vi insåg att det var dags att försöka förbereda sig på det värsta. Våren som brukar vara en favorittid för fotografering blev istället fylld av sorg och oro. I början av maj tog mamma sitt sista andetag och livet var plötsligt helt annorlunda. Jag tillbringade mycket tid ute i naturen med min hund och mina hästar. Jag tog långa promenader och ridturer i skogen och såg våren övergå till sommar. Jag badade i sjön och åkte ut i skärgården. Det är verkligen läkande att vara ute i naturen och omge sig av djur. Men kameran fick inte vara med. Det fanns inte längre någon lust eller kreativitet.
Några fotouppdrag fick mig att plocka upp kameran igen och försöka hitta tillbaka till den där fotoglädjen.

I september höll jag en workshop i vackra Abisko nationalpark. Det var ett antal år sedan jag senast var här och det var underbart att äntligen vara tillbaka. Vi hade tur med sprakande höstfärger i alla nyanser från grönt och gult till orange och rött. Att vandra i detta storslagna landskap gav mig äntligen den där nästan euforiska frihetskänslan och satte fart på lusten till bildskapande igen.

Efter Abisko hann jag mellanlanda hemma några dagar och försöka bekämpa en envis förkylning innan det var dags att bege sig tillbaka till en av mina absoluta favoritplatser – Island. Jag ledde en fotoresa med sex härliga fotografer som bjöd på många skratt och massor av inspiration. Resan gick längs med Islands sydkust och upp på det karga och vackra höglandet. Vi besökte svarta lavastränder, glaciärsjöar och dramatiska klippor längs kusten. Vattenfall, lavafält, mossbeklädda berg, asköknar och de färgglada bergen i Landmannalaugar där marken ryker och den vulkaniska aktiviteten gör sig ständigt påmind. Island tar andan ur mig varje gång och att komma hit är som att komma hem. Det sagolika, dramatiska och mystiska landskapet och utsattheten för väder och vind gör mig påmind om min egen litenhet och ger mig en ödmjuk frihetskänsla som sätter fart på fantasin och gör mig lycklig ända in i själen. En del av hjärtat är alltid kvar på denna vindpinade vulkaniska ö.

Det blev en intensiv fotohöst för min del, med flera workshops, resor och bildvisningar. Det var härligt att äntligen träffa likasinnade igen och man kunde verkligen känna hur mycket alla längtat efter att ses på riktigt och inspireras av varandra. Det ger mig hopp och ljus i en värld som ibland känns så mörk med allt som pågår – från krig till klimatkris. Naturen är och har varit mitt ankare när det stormar, det är här jag söker tröst, laddar mina batterier och hämtar min inspiration och livsglädje. Det gör så ont att se hur vi behandlar vår natur. Hur våra skogar skövlas. Här hemma hör jag ständigt ljudet av skogsmaskiner och under hösten har vi blivit av med vårt bästa kantarellställe och några av våra finaste skogsstigar där vi brukar rida och promenera. Det blir påtagligt när det kommer så nära.

Som för att dölja och nästan ursäkta hur hänsynslöst människan våldfört sig på skogen, bäddas hygget in i mjukt, rosttonat gräs och skira dimslöjor. Dolda är markskadorna, de djupa, leriga hjulspåren efter maskinernas brutala framfart och de kvarlämnade rishögarna som likt skelett minner om den tid som en gång var men inte längre är. Borta är svampskogen och blåbärsriset. Av älgarna syns inte längre några spår. Tjäderns spelplats finns inte kvar och spillkråkans ihärdiga hackande har tystnat.

Jag hoppas och tror att vi kan få till en förändring, vi är många som vill skydda och bevara vår natur. Jag hoppas på ett ljusare 2023 för både min egen del och för vår planet, och vill med det passa på att önskar er en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År med många härliga naturupplevelser.”