Naturjulkalendern 2022: Anna Ulmestrand

Naturjulkalendern 2022 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Anna Ulmestrand är medlem i Naturfotograferna /N och fotograferar uteslutande makro, alltid på frihand och aldrig med blixt. Hon har föreläst sedan 2008, bland annat om hur man blir kreativ inom naturfoto och är sedan 2017 även workshopledare för Zoom fotoresor. Hon har även haft flera separata utställningar, agerat domare i naturfototävlingar och medverkat i en rad fototidningar. Anna älskar att vandra i skog och mark och upptäcker alltid något nytt oavsett om hon gått där 100 gånger förut.

• Fler av Annas bilder kan ses på hennes hemsida och Instagram.

”Mitt fotoår har varit märkligt.
Precis som jag önskat och ändå inte alls.
Mitt liv har vänts upp och ner detta år privat och jag behövde närheten till naturen mer än någonsin.
Jag vet vad som läkte och lugnade mitt inre: naturen, stillhet och promenader, ändå förmådde jag mig inte ta mig tid till det.

En stilla och ruggigt kylig morgon tidigt i våras, när ingen annan än jag var ute. Solen stod extremt lågt och skapade märkliga skuggor från de luftbubblor nattens tillfälliga värme genererade i den nu frusna pölen. För mig såg det ut som ett landskap från ovan, en drönarbild där träd eller djur skapar skuggor på en savann eller sankmark. Ett underbart tillfälle för fantasin att ge avkoppling åt hjärnan. ”Fokusera på en sak, släpp allt annat”

Jag skilde mig, skaffade egen lägenhet för första gången med allt vad det innebar och ett gigantiskt lass med måsten välde över mig.
På något sätt satt mitt inre som en buddha och tänkte ”Hmm intressant. Det är så det känns att leva i ett kaos?”
Mitt i allt träffade jag en ny kärlek som behövde en bit av mig med.

Mina föräldrar finns bägge fortfarande i livet även om de kämpar med sina krämpor. Att umgås med dom har varit mycket mer viktigt på sista tiden. De ägnar fortfarande samma tid och kärlek till sina plantor och sin trädgård. Det är verkligen en ynnest att botanisera där när jag hälsar på. Jag tror ingen i oren kan undgå det massiva magnolieträd som nu vuxit sig betydligt högre än huset – det är verkligen sagolikt och är ungefär lika gammalt som jag.

Jag styrde mig själv som en marionett och steg för steg fattade de viktiga besluten.
Så står man här med darrande ben och försöker sakligt ordna upp allt som krävs.
Allt från adressändring och polisanmälan av förstörd bil till första hyran som inte behagade dyka upp.

Kontraster tilltalar mig alltid. Och lupiner finns det i överflöd varje sommar, de sviker aldrig! Den där taggen fascinerar med sin motsats till det mjuka runt omkring, som en felande länk, men ändå så nödvändig för en existens. Parallellen är enkel att dra till oss människor. Att vi är olika, vissa mycket mer än andra, men att vår mångfald är nödvändig. Visste vore det enkelt om alla tänkte och kände likadant, men för en mänsklig utveckling krävs en skillnad mellan oss. Hur skall vi annars träna oss i att tänka annorlunda?

Men jag har fantastiskt stöd från min familj, från min exman och mina barn.
Vi är fortfarande en familj som bryr oss oändligt mycket om varandra.
Vi är fortfarande de bästa vänner och så hoppas jag det förblir tills jag dör.
Jag älskar dom alla även om det som hände var oundvikligt.

Jag hade en kurs i somras för Zoom Fotoresor till Öland. Och som så ofta är det den mänskliga interaktionen som är mest intressant för mig, även om målet för kursen var vallmo. Vi hade dock otur och merparten av tiden regnade det. Denna bild är tagen i ett tillstånd då det både var soligt och regnade på samma gång. Även där på min kurs blev jag varse om vår skillnad som människor. Hur man kan bli sedd på så många olika sätt av olika människor. Men hur det än är kan man inte påverka den fria viljan. Man kan anse sig viktigast i världen men måste ändå inse sig vara del av ett sammanhang, där tid och regler skall följas.

Som vanligt handlar mitt fotograferande om stulna stunder, om ett skriande inre begär när solen skiner och kameran bara måste ut och vädras.
Mina fototurer var stunder av stillhet, stunder som rensade hjärnan, stunder av kärlek till naturen och ren o skär fascination över livet.
Hur föränderligt och fantastiskt det faktiskt är.
Trots allt.”

Den upp o nervända världen Mitt jag hittade jag i denna upp och nervända flugsvamp sent i höstas. En avkapad stjälk med smuts förvandlades genom oskärpan till ett ansikte. För mig var det mitt eget ansikte jag såg, som förvreds i smärta med en snara som drogs åt. Jag tror många känner igen sig i känslan av att vara isolerad ensam. Med alla måsten som nästan kväver en. Men vi är inte ensamma. Vi är här tillsammans på en planet vi fått att förvalta.