Gå till innehållet

Naturjulkalendern 2021: Marie Mattsson

Naturjulkalendern 2021 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Marie Mattsson har varit intresserad av bilder och bildberättande hela sitt liv. Idag har hon fotograferat natur i tio år, med en särskild passion för den svenska faunan och vanliga arter vi ofta tar för givet. Hon spenderar mycket tid i skogarna kring Göteborg, där hon hittar de flesta av sina motiv.

Se fler av Maries naturbilder på mariemattsson.se eller på Instagram.

“2021 började med att kylan svepte in över Göteborg. Det är inte ofta vi har minusgrader längre än ett par dagar i sträck, men i februari höll vintern västkusten i ett fast grepp i en hel månad. För en naturfotograf är det välkommet med lite snötäckta granar och isformationer, särskilt på den här sidan landet där vintermånaderna mest består av ett regnigt mörker som aldrig verkar ta slut.

Snöiga dagar är fantastiska om man hittar ett motiv som inte är alltför skyggt. Här har jag lagt mig på marken för att få en lite diffus förgrund.

När våren äntligen anlände blev jag ivrig att fundera ut vad jag skulle fokusera på under de kommade månaderna. Detta år hade jag ett särskilt motiv jag ville försöka fånga på bild; räven. Jag bestämde mig för att satsa helhjärtat på det här projektet, något som skulle visa sig kräva otroligt mycket tålamod och envishet. Jag har under årens gång kartlagt varje rävskit och andra spår jag hittat, och jag hade nu hittat en helt ok plats att spana från. Det är mycket som ska stämma när man ska fotografera skygga däggdjur: det ska finnas tillräckligt med ljus, man ska kunna se djuret på avstånd när den kommer och man ska kunna ligga eller sitta på en plats där djuret inte ser en oavsett från vilket håll det kommer. Sedan ska det se hyfsat trevligt ut rent bildmässigt förstås. När man väl hittat en plats där allt kan fungera så behöver man också rätt förhållanden den dag man ska gå ut och vänta på räven. Det ska vara rätt vindriktning och inte för blött eller mulet. Och så var det där sista, det viktigaste: räven ska dyka upp också.

Att fotografera grodleken i början av april är en årlig tradition. Det gäller att hitta ett utsnitt som inte bara tar fram grodans skönhet, men som också berättar något om miljön den fotograferas i. Några grässtrån hit och dit fungerar här som en grafisk inramning.

Många morgnar blev det utan att någon räv visade sig, och när den väl gjorde det så gick den åt fel håll. En svans var till slut det bästa jag fick efter tre och en halv månads arbete. Jag hade ett par harar och en ringduva som i alla fall ställde upp och poserade lite, men utöver det fick jag mest en värkande rygg och nacke, en massa knott- och myggbett och någon enstaka fästing. Ganska talande ändå för livet som naturfotograf! Lyckligtvis fick jag en räv på bild till slut, men på ett helt annat ställe.

En av de harar som dök upp under en morgon då jag väntade på räven. Harar är ganska dåliga på att upptäcka en när man ligger platt på marken, denna kom så nära som en meter ifrån mig!

Efter detta projekt var jag minst sagt utmattad av alla tidiga och resultatlösa morgnar. Dessutom hade jag märkt av att djurlivet helt klart bytt vanor. Pandemin fick väldigt många människor att bege sig ut i skogen i våras, på både gott och ont. Folk begav sig djupare in i skogen. Jag hittade eldstäder, läskburkar, plast och avancerade kojor på de mest avlägsna platserna. Detta gjorde troligen att djuren blev skyggare och drog sig undan. Det kändes öde i skogen på morgnarna, och istället för att fotografera plockade jag mest skräp. Den plats där jag sökte lugn blev istället ett irritationsmoment. Jag behövde få komma bort för en stund, så jag bokade en natt i björngömsle uppe i Gästrikland med en god vän, Frida Hermansson. Det var en fantastisk upplevelse att för första gången få se vilda björnar i skymningsljuset. En riktigt fin start på sommaren.

Den gäckande räven. Till slut fick jag min rävbild, om än på en mer oväntad plats.

Hösten blev en regnig historia, och det blev inte jättemånga fototurer. För min del är hösten en tid då jag experimenterar lite mer med fotograferandet. Jag tillåter mig själv att vara opretentiös genom att leka med långa slutartider och dubbelexponeringar. Sådana dagar blir det många bilder på minneskortet men det är bara en bråkdel jag behåller. Huvudsaken är att jag får vara ute och vara kreativ.”

En björnhona och hennes två små ungar. Det var otroligt att få se dessa djur innan mörkret hade hunnit falla över skogen. Hon vara bara på besök vid gömslet under någon vecka, så vi hade verkligen tur som fick se henne och de små! Att få uppleva sådana här saker gör en verkligen ödmjuk inför naturen. Jag önskar att fler kunde känna den känslan och förstår att vi måste vara rädda om den lilla vildmark vi har. Inte bara det, vi måste lära oss att jobba tillsammans med naturen istället för mot den.

Mer att läsa