Gå till innehållet

Naturjulkalendern 2021: Maria Stjärnljus

Naturjulkalendern 2021 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Maria Stjärnljus är en biologistudent och självlärd amatörfotograf som helst tittar på små saker. Naturintresset har vuxit lavinartat över de senaste åren och att vara ute och krypa runt i snåren har blivit ett av hennes allra bästa tidsfördriv. Helst fokuserar hon på de små arterna som hon ser omkring sig på naturutflykterna i Halland och Skåne och hon dokumenterar ivrigt både med systemkamera och smartphone.

Se fler av Marias bilder på Instagram: @sakermanserinaturen

“När jag är ute med andra människor i naturen brukar vi oftast lägga märke till olika saker. Förra året missade jag en älgko som kom springandes bara ett tiotal meter ifrån mig eftersom jag var helt uppslukad med att kolla på slemsvampar på en boklåga. Jag missar ständigt rådjur, ekorrar och fåglar för insekter, spindlar och små svampar. Men det gör mig inget, för det blir nog aldrig någon vidare viltskådare av mig i alla fall. Förra året köpte jag mig en liten spegellös systemkamera samt ett makroobjektiv och sedan dess har det hela… eskalerat.

Tillåt mig måla upp en bild: Du är ute och promenerar, njuter av vårsolen och alla spirande knoppar när du plötsligt ser en person ligga alldeles still på mage i den leriga slänten invid vägen. Du halvspringer fram, orolig att något allvarligt hänt och frågar om allt är okej, varpå personen kollar upp och svarar ”Det är ingen fara här, jag bara fotograferar bin”. Och ja, exakt så gick det till när jag knäppte den här bilden på ett honungsbi Apis mellifera, som fraktade pollen mellan de blommande pestskråpen Petasites hybridus, en solig vårdag i april. Om jag ska ut och promenera med andra människor i naturen måste jag liksom utfärda en varning om att jag antagligen kommer att stanna och kolla på grejer hela tiden – eller så får jag skippa kameran, så att det faktiskt blir någon promenad överhuvudtaget. Min sambo är som tur är både tålmodig och snäll, men det har också hänt att han varvat mig i promenadspåret…

Lite senare under våren fotade jag, liggandes tvärsöver grusgången i Laholms stadspark, denna vackra blåoxehane Platycerus sp. (fortfarande inte helt säker på vilken av de två arterna). Jag jagade efter den en bra bit genom parken innan jag kvickt fick slänga mig ned på marken då den äntligen landade. Man kan direkt se att arten tillhör familjen ekoxbaggar Lucanidae genom att titta på antennerna, vilka är karaktäristiskt böjda och ledade, lite som ett knä eller en armbåge. Våra två arter blåoxar är ekoxens Lucanus cervus närmaste släktingar i Sverige, och ingår i samma underfamilj Lucaninae. Likt ekoxehanarna har blåoxehanarna kraftiga tandade käkar, även om de förstås ligger i lä om man jämför dem med varandra. Men blåoxehanarnas kroppslängd är också bara lite drygt en åttondel av ekoxehanarnas.

I ett vackert litet ljunghedsreservat i närheten av Laholm kan man i maj-juni bland annat finna Hallands landskapsblomma, hårginst Genista pilosa. Hårginst är en lågväxande buske med lysande gula blommor som trivs bäst på just ljunghedar, och därför förekommer de svenska bestånden främst i Halland. Arten är rödlistad som nära hotad eftersom den är konkurrenssvag gentemot andra arter som gärna brer ut sig och tränger bort den. Därför är den beroende av ett visst mått gynnsamma störningar som röjning, bränning och bete, men många miljöer som tidigare brukats på detta vis tillåts idag växa igen.

Humleblomster Geum rivale har ganska blygsamma blommor, men de här purpurbruna sammetsmjuka små blomklockorna är en av mina favoriter. De trivs i fuktiga marker som kärr, sjökanter och fuktängar och är enligt mig väldigt fotogeniska genom makrolinsen. Så med en sko begravd i den sankiga marken, den andra foten uppepå en låg stubbe och med och armarna och huvudet nästan upp och ned, stod jag tills jag fick kramp i ena benet. Tyvärr är jag oftast alldeles för bekväm av mig för att släpa med mig mitt stativ på promenad, och ja, då får man helt enkelt lida lite mer för att få till bilden. Man får även leva med att gå omkring resten av utflykten och vara blöt om foten.

En varm julidag var jag i huvudsak ute efter att fota trollsländor, när jag istället skymtade något orange på ett par blad av brakved Frangula alnus. Jag knäppte ett gäng bilder och när jag kom hem kunde jag ta reda på att det var en parasitisk rostsvamp som heter kronrost Puccinia ser. Coronata som infekterat bladen. Kronrosten värdväxlar mellan två olika arter för att fullborda sin livscykel, och sporerna från den infekterade brakveden kommer sedan att spridas med vind eller fåglar för att senare infektera olika gräsarter. Den parasitiska svampen förstör bland annat bladens yta och minskar dess möjlighet att fotosyntetisera samt minskar plantans rottillväxt.

Större delen av de arter jag fotat under årets gång är sådana jag inte kunde alls, eller kände till mycket lite om vid årets början. Jag försöker ta så många bilder jag orkar och hinner på en art, så att jag sedan kan gå hem och slå i böcker, söka på nätet och ta hjälp av Facebook-grupper för att lista ut vad det är för något jag fotat. Sedan läser jag på för att lära mig mer om arterna. Ofta lär jag mig även andra arter på köpet som jag sedan kan hålla utkik efter när jag ger mig ut igen. Så att köpa en kamera är verkligen ett hett tips från mig till den som är intresserad av att utöka sin artkunskap, det gäller bara att se till att ha den med sig. Det bästa är ju att man sedan kan samla och sortera alla sina foton, och så småningom har man sin alldeles egna artbildbank att slå i!”

Mer att läsa