Naturjulkalendern 2021: Johan Lind

Naturjulkalendern 2021 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Johan Lind är docent i etologi och forskar vid Stockholms universitet. Han är även prisbelönt naturfotograf och tidigare ordförande för föreningen Naturfotograferna/N. 

Se fler av Johans bilder på jlind.se och Instagram: @jlindphoto.

”Jag tror jag talar för alla som tycker om att vistas i naturen att just nu förändras vår svenska natur i en otillfredsställande takt och riktning. Under 2021 har jag tillsammans med kollegor slutfört arbetet med en bok som handlar om mentala och kulturella skillnader mellan människan och andra djur och vi har försökt svara på frågan hur det kan ha gått till när en varelse som påverkar jordklotet på ett helt nytt sätt har utvecklats. [1] Boken har inga lösningar på dagens politiska problem, men den visar på många sätt hur människan blev en mycket effektiv varelse som både kan göra fantastiska saker samtidigt som hon har en destruktiv kraft som är svår att tygla. En liten tanke, till exempel om en fjällvidds skönhet en sommardag, kan fylla kroppen med välbehag, samtidigt som längtan efter fjällvidder kan leda till att fjällmiljöer kan förstöras om vi är många som inte är varsamma.

Känslan av riktig natur kan fylla en till brädden av lycka. Som upplevelsen av fjälltoppen Mieskattjåhkka norr om Ammarnäs, precis när månen går ner.

Jämför vi människan med våra idag närmaste levande släktingar, människoaporna, ser vi ett obehagligt mönster. Alla människoapor för idag en tynande tillvaro. Båda gorillorna är akut hotade. De två schimpansarterna är starkt hotade. De tre orangutangarterna är alla akut hotade. Ingen av våra närmaste släktingar klarar sig utanför sin skogsmiljö, de har alla höga krav på miljön och kan inte klara sig själva om deras städsegröna skogar försvinner. Människan däremot klarar sig oerhört bra i vitt skilda miljöer. Människor lever där det är som kallast och där det är som varmast, nära havet och långt ifrån havet, i nästan alla miljöer man kan tänka sig. Vi har brett ut oss på deras bekostnad.

Den i Sverige mest hotade naturtypen är inte skog utan betade gräsmarker och ängar. Här en ljuvlig hagmark med en ensam spelande trädlärka i Drakamöllans naturreservat i östra Skåne.

I förhistorien när nya mentala förmågor uppstod hos människan såg jorden för första gången en varelse vars livsväsen skulle komma att andas kultur i stor skala. Utvecklingen av kultur som konst, begravningar och skriftspråk har lett till en rik inre värld som ger oss mål och mening i livet. Samtidigt har den kulturella utvecklingen lett till att gammal kunskap ligger till grund för ny kunskap, och tack vare denna kumulativa process utnyttjar vi idag jordens resurser på ett osannolikt effektivt sätt. Ett skrämmande exempel på vår effektivitet är hur förhållandet mellan vilda djur, tama djur och oss människor förändrats bara de senaste 10 000 åren. Då, när jordbruket var en nymodighet och flera miljoner år av stenålder började närma sig sitt slut, utgjorde människan och hennes boskap i biomassa blott 0,1 % av alla ryggradsdjur. Idag är det annorlunda då samma siffra för människan och alla djur vi håller, bland annat all boskap och höns, har ökat till 98 %. I biomassa bor det idag en faslig mängd människor och kor på vår planet.

Ett fåtal djurarter klarar sig riktigt bra i människans närhet, ett exempel är brunråttan. Här är halva råttfamiljen en januarikväll. De levde under en period i en rabatt bredvid Torkel Knutssongatan i Stockholm, tills familjen dog av utplacerat råttgift.

En annan viktig sak som hände människan är att vi inte bara lär oss lösa problem, så som att skriva, räkna och läsa, vi lär oss även vad vi vill sträva efter. Idag strävar så många människor efter mål som gör att vår relativt nya effektivitet är förödande för växter, djur och livsmiljöer. I en rapport med namnet Ädellövsskog för framtiden (utgiven 2006 av KSLA) står det att läsa att hela 98 % av den äldre ädellövskogen försvunnit från de sydligaste länen, på bara 200 år. Södra Sverige har förändrats i grunden, täta granskogar och granplantage är vår uppfinning. Det har funnits en biologisk mångfald i södra Sverige som är svår att föreställa sig idag. De två näringarna som orsakar mest förlust av natur och biologisk mångfald är skogsindustrin och jordbruket. Arter som lappmes, tallbit, lavskrika, tretåig, mindre och vitryggig hackspett försvinner i det moderna skogsbruket. Arter som svart stork och mellanspett har utrotats av vårt skogsbruk. Fåglar är tydliga, lätta att se och uppmärksamma när de plötsligt blir sällsynta och svåra att se. Men det är så många fler arter, växter, lavar, svampar och mindre djur som hotas. Förut kunde man läsa på skogsindustriernas hemsida att ”Totalt är närmare 2250 skogslevande arter rödlistade, vilket utgör cirka 50 procent av alla rödlistade arter i Sverige. För 1900 av dessa arter är förekomsten av lämpliga skogsmiljöer helt avgörande.” [2] Jag kan inte hitta den här texten på deras hemsida längre, den är utbytt.

Ett stycke vild julinatur i underbara Ammarnäs och utsikten mot Äjvesåjvvie i sydväst.

Samtidigt som människan är destruktivare än något annat djur kan människan även lösa problem på sätt inga andra djur kan. Trots att vi utrotat många arter har andra arter vid utrotningens brant räddats. Det arbetas i Sverige för att rädda vitryggiga hackspettar. I Nordamerika har kalifornisk kondor räddats, på Mauritius räddades mauritiusfalken. När det bara fanns drygt 20 kondorer kvar i det vilda fångades alla in och ett noggrant avelsarbete inleddes. Idag finns det fler än 500. Det fanns färre än 10 mauritusfalkar på 1970-talet, idag finns flera hundra. Trots att vi är ett mycket glesbefolkat land riskerar vi med dagens markanvändning att bara ha fin natur i reservat och nationalparker. Det vilda i vardagen går förlorat. Jag hoppas de positiva och lösningsinriktade aspekterna av våra märkliga förmågor får större inflytande nästa år. Då det är valår. Jag kommer inte ignorera förlusten av och hoten mot vårt svenska naturarv när jag ställer mig vid valurnan i september 2022.

God jul och gott nytt år!”

[1] Boken heter ”The Human Evolutionary Transition” och kommer ges under nästa år av Princeton University Press. Vi som gjort boken tillsammans är Magnus Enquist, Stefano Ghirlanda och jag.

[2] Citatet fanns under våren 2020 på skogsindustrierna.se