Naturjulkalendern 2021: Frida Hermansson

Naturjulkalendern 2021 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Frida Hermansson arbetar som fotograf och grafisk formgivare. I naturfotografin kan hon kombinera sitt intresse för konst, färg och form med kärleken till naturen. Frida har haft flera utställningar, är publicerad i Fotosidan Magasin, Camera Natura, i boken ”Upplevelser i Stockholms Natur”, gästinstagrammar då och då för Naturhistoriska Riksmuseet, medverkade i Mitt i Naturen om konsten att fotografera och filma natur, samt är en populär föredragshållare. Frida har även arrangerat fotoresor till Tanzania, Svalbard, Island, Norge och håller workshops och resor runt om i Sverige och världen. 

• Se fler av Fridas bilder på fridahermansson.comInstagram och Facebook

”Det har varit ett annorlunda år på många sätt. Pandemin påverkade fortfarande det mesta – jobb, resor och föredrag var inställda eller skjutna på framtiden, det mesta kändes osäkert och jag har dessutom kämpat med en autoimmun sjukdom som varit en rejäl påfrestning för både kropp och själ. Plötsligt fann jag mig själv fast i någon slags nattsvart hopplöshet som jag själv inte kunde rå på eller ta mig ur. Jag är en högpresterande person som är van att alltid klara mig själv och det blev lite av en chock att inse att den personen som alltid haft foten på gaspedalen plötsligt var tvungen att dra i nödbromsen och tänka om. 

Så det här året har mest handlat om att ta hand om mig själv, och att tillbringa mycket tid ute i naturen har varit det som hjälpt mig allra mest. Kameran har fått ligga kvar hemma många gånger. Prestationen likaså. Det viktiga har varit upplevelsen, närheten till djur och natur, att koppla på alla sinnen och ta in omgivningen helt och fullt. Kanske är det mitt livs viktigaste och mest spännande resa jag gör just nu. 

Det har blivit en hel del fotograferande under året ändå. Mestadels i mina hemmatrakter i Roslagen, men i februari åkte jag och en vän till Gysinge där vi hade hyrt örngömslet för en dag. Det var ganska kallt, mellan 10-15 minusgrader och trots kaminen i gömslet blev det rejält kallt att sitta där i många timmar. Men det var det värt! Både örnarna och korparna bjöd på en show. Vädret och ljuset skiftade konstant vilket gav många olika bildmöjligheter. 

Under april besökte jag grävlingsgrytet och kattuggleholkarna hemmavid. Grävlingarna var lite skygga i början, men efter några försök fastnade de på bild. Med kattugglorna gick det sämre. Det verkade inte vara någon häckning i holkarna i år och jag hörde ugglorna på håll ibland, men lyckades inte få syn på dem. Men en dag ringde en granne och frågade om jag skulle vara intresserad av att fotografera hornuggleungar och gav mig numret till sin vän som bor någon kilometer bort, och som hade upptäckt ugglorna på sin tomt. Vännen lovade att höra av sig så snart han fick syn på dem igen och redan samma kväll hörde han av sig, så det vara bara att kasta sig i bilen och åka dit. Det hade hunnit bli ganska mörkt, men detta lilla troll var omöjligt att motstå. Jag åkte tillbaka vid flera tillfällen och fick chans att fotografera dem i bättre ljus. Många bilder har det blivit, men den här från det allra första mötet har blivit en favorit.

I början av juni blev äntligen en efterlängtad workshop av och jag begav mig till två av Bottenvikens yttersta öar, Malören och Haparanda Sandskär, tillsammans med ett härligt gäng fotografer. Öarna har väldigt olika karaktär, Malören är en liten hästskoformad ö som är karg och stenig med några få träd och nästan öppen horisont i alla riktningar, Sandskär är lummigare med både tallskog och björkskog och fina sand- och stenstränder. Ön är känd för sin älgpopulation och här finns även rävar och skogsharar. Båda öarna har ett mycket rikt fågelliv. Den här tiden på året går solen bara ned ca 1 timme, vilket gör att man har fantastiskt vackert midnattsljus i flera timmar – en dröm för en fotograf! Jag hittade en liten sjö omgiven av spirande björkar på Sandskär precis när solen var på väg ner under horisonten och försökte skapa en akvarellkänsla i bilden genom att måla in ljuset med kameran på lång slutartid.

Jag hann bara hem och mellanlanda efter resan till Bottenviken innan det var dags att bege sig till Järbo och tillbringa en natt i Wild Nordics björngömsle tillsammans med vännen och kollegan Marie Mattsson. Jag var här för ett par år sedan och hade en helt fantastisk upplevelse med många olika björnar som kom fram under kvällen, natten och morgonen. Sara som driver Wild Nordic berättade att det hade varit färre björnar i år, men att en mamma med två ungar varit synlig. Där fick vi upp förväntningarna rejält, men förstod också att mamman var väldigt skygg så det gällde att verkligen vara försiktiga med ljud och rörelser om hon skulle dyka upp. 

Vi riggade upp allt i gömslet, åt lite och påbörjade spaningen. En ormvråk dök upp och poserade fint på en gren, och ett gäng busiga ekorrar for runt trädstammarna och jagade varandra. Vi spanade och spanade. Ingenting. Ingenting. Och så plötsligt – en rörelse mellan träden. Och så står hon där. Bakom henne dyker två pyttesmå ungar upp. Nu dunkar pulsen i öronen och vi får kväva våra förtjusta pip. Vi synkar oss så att vi fotograferar i stort sett samtidigt, serietagningen är avstängd och kamerorna inställda på tyst läge. Men hon hör oss direkt och vänder om och försvinner in i skogen. Några bilder hann vi få. 

Det skulle visa sig att den lilla familjen kom tillbaka igen, i det sista rosaskimrande skymningsljuset dök de upp, lite lugnare denna gång och vi fick några fler bilder. De kom tillbaka en tredje gång, men det var när det var som allra mörkast och då fick vi bara njuta av att skymta deras skuggor mellan stammarna. Det var en otroligt fin upplevelse som jag kommer bära med mig länge. De små björnungarna var ljuvliga och det var så fint att se hur de följde sin mamma och imiterade hennes beteende. 

Under hösten blev det mest fotograferande hemma i närområdet, men i oktober begav jag mig till Gotland för att hålla en workshop i landskapsfoto. Vi hade tur med vädret och fick uppleva både havsdimma och färgsprakande morgnar och kvällar. Den här bilden är från en vacker morgon på Fårö då vi fick uppleva hur blå timmen-ljuset först övergick till en färgsprakande soluppgång och fortsatte med ett vackert gyllene ljus som sedan byttes mot mjuka pasteller när solen försvann bakom molnen. 

2021 blev inte riktigt som jag tänkt mig, men bra ändå. Det jag tar med mig är en djupare insikt om naturens läkande kraft och hur mycket det betyder att tillbringa så mycket tid som möjligt ute i skog och mark. Det är skrämmande att se allt som sker med vår natur just nu, det är med skräck jag ser skogsbrukets framfart, och jag är glad att jag äger en liten bit skog som jag kan bevara och njuta av trots att kalhyggena kryper allt närmare inpå. Jag hoppas och önskar att vi kan bli bättre på att värna om vår natur framöver. Vill passa på att önska er en riktigt God Jul och ett gott avslut på året!”