Naturjulkalendern 2021: Fatima Boukarchid

Naturjulkalendern 2021 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Fatima Boukarchid är en naturfotograf som efter många år i Solna numera är bosatt i Västernorrland. Hon fotograferar främst fåglar och andra djur. Målsättningen är att inspirera andra att ta sig ut i naturen, samt skapa en förståelse för att det är viktigt att vi tar hand om och vårdar vår natur.

Fler av Fatimas bilder kan ses på Instagram och Fatimasnature.com.

”Året har inneburit en del förändringar för mig både personligen och fotomässigt. I våras blev jag tillsammans med min vän Isabella invald i föreningen Naturfotograferna. Det är en förening bestående av de främsta naturfotograf erna i vårt land. Det är en jättestor ära och att vi var två tjejer som blev invalda var dessutom extra kul. Jag hoppas att medlemskapet ska kunna bli ett verktyg för mig att sprida intresse och förståelse för naturen till andra.

Efter att ha satsat en period heltid på fotot har jag under hösten fått arbete i Sundsvall. Det har gett mig chansen att komma närmare de fotoprojekt som jag har i mina hemtrakter norrut. Det känns också jätteroligt och spännande få upptäcka en ny stad, men självklart kommer jag att sakna mitt tidigare hem i Stockholmsområdet. Jag har många vänner där och det finns otroligt mycket fantastisk lättillgänglig natur i omgivningarna, som jag kommer att längta tillbaka till. 

Den senaste perioden har jag följaktligen fokuserat på att komma igång med mitt nya arbete och leta efter ett bra boende. Det har inte blivit mycket tid över till att fotografera. Tidigare under året har jag kunnat vara ute mer. Jag har då huvudsakligen hållit till i skogsmiljö och har, förutom fotot, ägnat mig åt en del naturvårdande insatser. På egen hand har jag satt upp en mängd fågelholkar, framförallt uggleholkar. Jag har även hjälpt några eldsjälar i Ångermanlands Ornitologiska Förening att leta kungsörnsbon i skogarna. Detta gör man för att bland annat skydda örnarnas bon ifrån skogsavverkningar.

Årets höjdpunkt var nog när jag under tidig vinter lyckades få detta lodjur på bild. Bilden är taget med en kamerafälla som jag byggde under förra vintern. En kamerafälla består i sin enklaste form av en systemkamera och en rörelsesensor som triggar kameran att ta en bild när ett djur passerar. Den gör det därmed möjligt att fotografera djur utan att själv vara på plats och det blir således lättare att ta bilder på väldigt skygga arter.  

När jag satte upp fällan i närheten av några hus hade jag egentligen som första förhoppning att fånga en skogshare eller en räv. Jag visste också att det eventuellt fanns möjlighet att få ett lodjur på bild eftersom jag hade sett lodjursspår på samma plats tidigare.

Jag satte även upp en åtelkamera för att kunna övervaka vad som hände. Det gjorde att jag kunde se hur både en hare och en räv var nära fällan de första nätterna. De verkade trots att det var mörkt ute upptäcka den med sina känsliga ögon och valde båda att undvika den. Jag lade därför extra kamouflage på fällan i form av kvistar och snö. 

När jag nästa gång kontrollerar läget känner jag direkt hur pulsen går upp när jag plötsligt ser hur ett lodjur kommer gående på ett klipp. Jag skyndade mig att snabbt hämta minneskortet från systemkameran för att se om det i huvudtaget fastnat på bild. Till min stora lycka kan du nu se resultatet här.

Jag har alltid drömt om att fotografera en riktig tjäderlek i gammal tallskog och framförallt få en bild på den dominanta tuppen med mängder av höns omkring sig. För att lyckas med en sådan bild måste man besöka en större spelplats och numera finns det knappt några sådana kvar. Detta då det intensiva skogsbruket här i Sverige har gjort att i stort sett alla lämpliga miljöer har förstörts. De flesta tjäderlekar idag är spel med några få tuppar belägna i tallplanteringar. 

Trots de dåliga förutsättningarna bestämde mig ändå för att under lektiden i april göra ett försök att leta. Glädjande nog hittade jag efter en mycket sökande till slut ett fantastiskt spel med minst 9 tuppar och 14 hönor i ett större område med sammanhängde naturskog. Det var verkligen en händelserik upplevelse att beskåda spelet. Jag fick bland annat se hur tupparna duellerade våldsamt med varandra och hur hönsen sprang runt den dominanta tuppen nedböjda i hopp om att bli parade. Någon gång kom även duvhöken förbi och skrämde dem alla. 

Jag har alltid, precis som många andra, tyckt att ugglor är fascinerande. Jag lade därför mycket tid under våren på att läsa på om våra olika ugglor, samt att vara ute och leta efter dem. Det blev kanske lite väl mycket ugglor för jag missade att fotografera några andra arter. Kul var i alla fall att jag hittade en familj pärlugglor där jag försiktigt kunde följa häckningen. Det var fem ungar som matades med sork och näbbmöss av föräldrarna. Under några få dagar hade jag möjlighet att dokumentera familjen tills alla ungar hade lämnat boet och dragit vidare ut i skogen för att fortsätta sina liv där.

I juni gjorde jag ett återbesök hos en gammal vän till mig. Det är en tretåig hackspett som jag först hittade förra året. Jag blev då mycket glad över mitt fynd eftersom jag sällan ser dessa hackspettar. De har svårt att klara sig av orsaken att de behöver äldre granskog och i mina hemtrakter är i princip all skog produktionsskog.  

Skogsområdet där hackspetten bor är väldigt litet och den verkar vara stationär på platsen. När jag besökte platsen i fjol hittade jag också flera andra skyddsvärd arter, till exempel svamparna rosenticka, tallticka och skalbaggen reliktbock. Ett par lavskrikor bodde även där. Det såg då tyvärr ut som att man planerade för avverkning snart. Jag provade därför att ta kontakt med markägaren för att se om det skulle kunna gå att göra något. Till min glädje var deras bemötande väldigt bra och man kom dit för att inventera området.

Samtidigt som det var intressant att se hur inventeringen gick till blev jag även besviken. Min upplevelse var att man inte tittade på helheten och bara på vissa saker. Exempelvis ansågs mängden död ved på en plats vara viktig, medan ingen hänsyn alls togs till fåglarnas behov. Det visade sig också att företagets procentuella kvot med skyddad skog är full. Om man ska spara ett nytt område måste man därför plocka bort skyddet från ett annat. 

Resultatet blev i alla fall att man låter gamla tallar i tvåhundraårsåldern stå kvar. Miljön för dem och skalbaggarna kommer att förbättras genom att man gallrar bort gran för att släppa in mer ljus. Den gamla granskogsdelen med träd i 150-års åldern, där hackspettarna bor, ansågs ha ett lägre naturvärde, eftersom det inte fanns tillräckligt med död ved. Den kommer därför att avverkas men med en alternativ metod. Det är lite oklart för mig vad de anser med det. Helt klart är att det är tveksamt att någon form av avverkning i ett sådant litet område kommer att bevara livsmiljön för hackspetten.

I varje fall hoppas jag på att i framtiden kunna fortsätta att följa upp vad som händer med den och dess familj. Det var trots allt jättekul att se att den fortfarande var kvar i somras med två små ungar i sitt bo.”