Gå till innehållet

Naturjulkalendern 2020: Stefan Oscarsson

Naturjulkalendern 2020 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Stefan “Oscar” Oscarsson började med djurintresse i unga år, där kräldjur och sedan fåglar kom att dominera skälen till utomhusvistelserna. Ganska snart kom kameran in i bilden och han har haft ett flertal utställningar, publiceringar i diverse tidskrifter, dagspress, böcker, info- och kursmaterial, utsmyckning av gardiner på en förskola, samt anlitats som föredragshållare i olika sammanhang. 2009 blev han invald i Naturfotograferna /N.

• Se fler av Stefans bilder på Facebook och på Fotosidan.

“Som den ”fågel-fotograf” jag är, eller förknippas med, så kom året att innebära ganska få fågel-äventyr med kameran, vilket jag på intet sätt är ledsen över, tvärtom! Naturen har så otroligt många olika motiv för en naturfotograf, vilket för mig bland annat innebar att jag fick upp ögonen för skalbaggar, närmare bestämt familjen långhorningar!

Ekgrenbock, ​5-8 mm. Liten men med hår på ryggen. Dess litenhet tillsammans ​​med sin färg och biotopval (nyligen döda och gärna tunna ​​ekgrenar), gör den synnerligen svårfunnen. Dessutom har den en ​​begränsad utbredning i landet i östligaste Småland.

I världen finns cirka cirka 35 000 arter, varav Norden hyser 128 arter och av dessa har 118 st påträffats i Sverige. Den största här i världen mäter cirka 17 cm medan de minsta endast når ett par tre mm.

Långhorningar är mer eller mindre mycket viktiga signalarter, då flertalet av dessa kräver ytterst specifika biotoper, värdväxter, trädslag till ålder och/eller förmultningsstadie, för att kunna överleva och fortplanta sig. Detta gäller inte minst som larver, ett stadie som dom lever den största delen av sitt liv. Larv- och puppstadiet varierar mellan arterna typ 1-3 år medan dom som färdiga skalbaggar (imago) endast lever i några veckor (finns dock några arter som övervintrar som skalbaggar).

Grön aspvedbock,​12-20 mm. En riktig snygging i långhorns-världen! Ärtigt gulgrön​​med distinkta svarta prickar signalerar den att den är ”giftig och ​​osmaklig”, vilken den inte är men det förstår förhoppningsvis inte ​​predatorerna.

Rent estetiskt är många arter mycket häftiga, antingen till storlek, form eller färg medan andra är mer intetsägande men charmiga på sitt diskreta vis. Det är här den fotografiska nerven kommer in i långhorningarnas värld!

Med ett macro-objektiv öppnar sig en helt ny värld för en ”tele-fotograferande fågelfotograf”. Man får en fascinerande upplevelse av dessa långhorningar, även de som endast mäter några mm i storlek. Det känns som man befinner sig i ett mini-Jurassic Park. Sökandet efter dessa krabater sker i ganska vitt skilda miljöer, alltifrån timmerhögar på en P-ficka vid en hårt trafikerad landsväg till en lummig ädellövskog med bastanta ekar av aktningsvärd ålder. Men även blomsterängar hyser ett flertal arter.

Vissa arter kan man finna utan hjälpmedel utöver ens ögon och kikare (ja faktiskt, funkar utmärkt att skanna av timmerhögarna eller blomsterställningar), andra kräver håv (typ fjärilshåv) och ytterligare ett gäng måste man “banka ner” från diverse träd och grenar.
Beträffande det fotografiska, så har jag försökt att få till lite annorlunda stuk på bilderna gentemot den mer klassiska och dokumentära bildstilen. Det är dock långt ifrån alla gånger jag lyckas med det, då jag i mesta möjliga mån vill undvika att “omplacera” baggarna i terrängen utan istället försöka utnyttja läget så gott det går där jag upptäcker dom. Ibland ges dock tillfälle, eller krävs, för smärre arrangemang av en spontant konstruerad fältstudio.”

Mer att läsa