Naturjulkalendern 2020: Jörgen Tannerstedt

Naturjulkalendern 2020 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Jörgen Tannerstedt är en astrofotograf som gärna vänder på dygnet och trivs särskilt väl när han får vara ute i mörkret på en så öde plats som möjligt. Jörgen håller föredrag, arrangerar fotoresor och håller workshops om hur man lyckas med denna form av fotografering. Han är även medlem i Naturfotograferna /N.

• Fler av Jörgens bilder finns på Facebook och Instagram

”För mig är det den speciella känsla som dyker upp när man står där ute i mörkret som lockar. Det är en form av stillheten och lugn som infinner sig när mörkret har lagt sig och våra sinnen skärps. Jag brukar säga att nattfotografering för mig, är som balsam för själen. Och det är nog här någonstans som mitt fotoår 2020 till stor del har varit. I känslan och tanken om hur, var och varför och vart man ska gå härnäst.

Att fotografera ljusstarka objekt med längre exponeringstider är en utmaning som lockar mig. Här är det Högby fyr på nordöstra Öland som står modell. Jag har även använt lite mer “tele” för att komma närmare stjärnorna och detaljerna.

När det gäller fotograferandet så fullkomligt älskar jag den tekniska aspekten av astrofotografering och att få nörda in mig i det tekniska och de teoretiska detaljerna. Kunskap man behöver för att kunna pressa utrustningen till det yttersta för att fånga upp så många fotoner som möjligt och skapa de bilder som jag vill. Bilder med detaljer och strukturer som finns där ute, som vi knappt kan förnimma med blotta ögat. Det är den väg jag valt att gå.

Annars för att lyckas som astrofotograf står man åtminstone inför två större utmaningar – väder och mörker. För optimala förutsättningarna bör man befinna sig på en torr plats på hög höjd, med så lite atmosfär mellan sig själv och stjärnorna som möjligt. Det finns flera anledningar till att världens största teleskop finns i Atacamaöknen på 4000 m höjd, och inte på Öland. Detta till trots, är Öland en av de absolut bästa platser i Sverige för astrofotografering. Men antalet gånger då allting stämmer perfekt, handlar oftast om en handfull tillfällen per år.

Det är här jag trivs som bäst, ensam ute på alvaret. Denna natt var det långt ifrån optimala förutsättningar för stjärnorna, men ändå så perfekt. Tyst, mörkt och väldigt rogivande att gå omkring här uppleva landskapet.

Normalt sett är både augusti och september väldigt bra månader för astrofotografering på Öland. Men i år har vi haft väldigt hög luftfuktighet med kraftig dimma och dimmoln som följd och få nätter med bra förhållanden. Jag minns särskilt en natt när jag vandrade omkring nere på Ottenby gravfält. På väg ner dit började dimman göra sig märkbar redan i höjd med Kastlösa och väl på plats låg dimman väldigt tät. Tidvis kunde man knappt urskilja silhuetten av landskapet mot den något ljusare natthimlen. Men dimman drev lite sakta över fältet och tunnades ut då och då. Ena sekunden var stjärnorna där, för att vara borta igen i nästa.

Det blev inga bra bilder av stjärnorna denna natt. Men känsla jag hade där och då, och atmosfären som skapades där i dimman var helt fantastisk. Detta har fått mig att börja fundera rätt mycket över mina bilder och vad jag förmedlar. För det är väldigt sällan som en tekniskt ”perfekt” bild motsvarar känslan och upplevelsen. Så frågan har varit hur jag ska få fram MIN känsla av mörkret och inte bara detaljer. Jag vet vart jag vill komma, nu ska jag bara ta mig dit.

Årets stora astrohändelse var nog kometen Neowise även om den var rätt blygsam i sin uppenbarelse från Sverige. Tyvärr passerade den under våra ljusa sommarnätter och många av nätterna lystes upp av nattlysande moln som på bilden. Det var länge sen vi hade en så pass ljusstark komet på besök som kunde ses med blotta ögat.

Den andra stora utmaningen som astrofotograf är att hitta bra mörker eller rättare sagt sagt, hitta platser med avsaknad av artificiellt ljus – ljusföroreningar från vägar, städer och byar. För har man bra förhållanden med en mer eller mindre orörd himmel så är det rätt ljust om natten och himlen är långt ifrån svart. Och när våra pupiller inte behöver dras samman för att stänga ute ljus från omgivningen, blir ljuset från stjärnorna många gånger tillräckligt för att vi ska kunna se och navigera i mörkret utan lampa. Vid riktigt bra förhållanden är ljuset från stjärnorna tillräckligt för att du ska se din egen skugga på marken. Detta är en oerhört häftig upplevelse som jag bara har fått uppleva ett fåtal gånger under alla de nätter jag varit ute.

Det pratas om våra naturliga miljöerna försvinner runt omkring oss. Precis samma bekymmersamma utveckling sker med mörkret. Det kommer studie efter studie som visar hur allt från koraller, insekter, groddjur, fåglar och fladdermöss och även vi människor påverkas negativt av det konstgjorda ljuset. Och det blir bara värre och värre för varje år som går, med mer intensivare ljus och större utbredning.

Ibland är det härligt att lämna jordelivet och låta himlen ta hand om hela showen. Här är det området kring den övre delen av stjärnbilden Svanen och den ljusstarka stjärnan Deneb som står för motivet. Området har en kraftig och utbredd nebulositet som syns som det röda i bilden. Det är gigantiska moln av gas och rymdstoft där nya stjärnor bildas.

Under åren är det otaliga platser och små guldkorn som fått lämna in på grund av ett ökat ljus från bebyggelse, bondgårdar eller enskilda hus med upplysta träd och bilar. Jag tror och tyvärr talar mycket för det, att vi kan vara en av de sista generationerna som får uppleva en relativt orörd och mörk himmel från till exempel Öland.

Även om jag oftast spenderar nätterna själv ute i mörkret, är det underbart att få dela himlen med andra och ta del deras reaktioner. Meteorsvärmen Perseiderna i mitten av augusti när det fortfarande är varmt om nätterna, är ett sådant ypperligt tillfälle. Här är det dock nyårsfirande med familjen under stjärnorna vid Sandby borg på östra Öland. På himlen syns Orions stjärnbild breda ut sig.

Detta får summera mitt fotoår 2020. Lite mörkt i dubbel bemärkelse men med mycket tankar och planer för framtiden. Nu blir det att försöka pricka en av gluggarna i det massiva grå som täcker Öland så här års och se framåt. De kalla tidiga morgnarna i februari och mars precis innan gryningen är de bästa. I alla fall tekniskt sett.”