Tornfalkspar hemma på gården, 25 april. Hanar bjuder gärna honan på byten, ett sätt att visa att han kommer att bli en utmärkt familjeförsörjare. För åtta år sedan fick jag hjälp av Urban och Anders att bygga ett torngömsle på tomten. Här har jag i stort sett varje år haft häckande starar, men förutom starholkar satte jag vid bygget upp en holk för tornfalkar. Ett tornfalkspar undersökte den uppsatta holken häromåret, men det var först i år som ett tornfalkspar flyttade in öpå riktigt. Till gömslet i tornet kan jag ofta ta mig utan att falklarna upptäcker mig, sedan låter glasfönstret mig fotografera ogenerat på både nära och långt håll. Starar och tornfalkar har jag plåtat med 50 mm och även med makro. I år fotograferade jag bara under tornfalksparningen, sedan lät jag paret vara. Vi lät faktiskt bli att vara på tomten på den sidan av huset helt och hållet under två månader, även fotograferingen fick stå tillbaka. Vi var så glada över våra nyinflyttade migranter att vi inte ville riskera någontiong. Vi klippte inte ens gräset, när tornfalkarna nu väl bestämt sig för att använda den förberedda bostaden. När de fem ungarna flugit ut i juli blev det att ta fram röjsågen för att få ner gräsmattan i klippbart skick.
Brutus Östling har utsetts till Årets naturfotograf, gett ut över tio fotoböcker, vunnit Augustpriset (”Att överleva dagen”) och fått utmärkelsen Årets pandabok av WWF fyra gånger.
• Fler av Brutus Östlings bilder kan ses på Brutusostling.se, på Facebook eller på Instagram.
“Ett annorlunda år.
I mitten av mars kom jag hem från en resa i Florida med en grupp fotografer, några dagar senare stängdes världen. Föredrag och workshops ställdes in, reseuppdragen försvann, utställningar blev inte av eller sköts upp. På mindre än 30 timmar hade vi förlorat 200 000 i inkomster här i familjen, och vi förberedde oss mentalt på att få gå från hus och hem.
Själv hade jag från resan fått med mig en retsam torrhosta, upp- och nedgående hög feber, om det var covid19 vet jag inte, men jag höll mig i karantän på gården i sju veckor.
Ekonomin redde upp sig, jag sålde litet kamera- och samlarprylar för att rädda den första tiden, bland annat min brukshäst, 100-400-zoomen. Jag lyckades få till några bokjobb (andras böcker) på förlaget, vilka gav inkomster för några månader.
Det fotograferande som jag hunnit med i år har nästan uteslutande skett på väldigt nära håll, som längst har jag själv befunnit mig 200 meter från huset.
Våren och större delen av sommaren gick sedan till att göra klart en ny fotohandbok, en version 2.0 av “Konsten att fotografera fåglar och andra djur”. En vän lånade mig pengar för att klara sommaren.
”Version 2.0” innehåller 300 bilder, och 30 av dem har jag fått här hemma. Även fem drönarbilder kom med i boken, jag styrde drönaren från tomten utanför köksdörren när jag satt i karantän. Bilderna är fotograferade på några hundra meters håll från huset.”
Ormvråk i skogsgläntan 125 meter ner i skogen, 25 januari. Jag har fyra gömslen åt olika håll från huset, tre ligger på tomten 70-100 meter från köket och ett större har jag byggt 125 meter ner i skogen bakom huset, i en glänta som är självsådd och blandar lövträd, mest björk, och gran. På vintern brukar jag ha workshops och kurser hemma, och då använder vi skogsgömslet på morgnarna. Småfåglar, större hackspett, koltrast, kråkor, nötskrikor och ormvråkar tillhör de stadiga besökarna. Rådjuren kan också dyka upp, om vi har snö.
Tornfalkspar hemma på gården, 25 april. Hanar bjuder gärna honan på byten, ett sätt att visa att han kommer att bli en utmärkt familjeförsörjare. För åtta år sedan fick jag hjälp av Urban och Anders att bygga ett torngömsle på tomten. Här har jag i stort sett varje år haft häckande starar, men förutom starholkar satte jag vid bygget upp en holk för tornfalkar. Ett tornfalkspar undersökte den uppsatta holken häromåret, men det var först i år som ett tornfalkspar flyttade in på riktigt. Till gömslet i tornet kan jag ofta ta mig utan att falkarna upptäcker mig, sedan låter glasfönstret mig fotografera ogenerat på både nära och långt håll. Starar och tornfalkar har jag plåtat med 50 mm och även med makro. I år fotograferade jag bara under tornfalksparningen, sedan lät jag paret vara. Vi lät faktiskt bli att vara på tomten på den sidan av huset helt och hållet under två månader, även fotograferingen fick stå tillbaka. Vi var så glada över våra nyinflyttade migranter att vi inte ville riskera någonting. Vi klippte inte ens gräset, när tornfalkarna nu väl bestämt sig för att använda den förberedda bostaden. När de fem ungarna flugit ut i juli blev det att ta fram röjsågen för att få ner gräsmattan i klippbart skick.
Några hundra meter från tomten, 17 april. Jag var i frivillig karantän och rastade vår hund när jag såg morgondimman en bit bort. Det var bara att snabbt gå tillbaka, drönaren stod startklar. Från uteplatsen utanför köksfönstret fick jag drönarbilden av när morgonens motljus krattade dimman över mossen och skogen.
För sjutton år sedan åkte jag till Boden för att fotografera lappuggla. Jag fick hjälp av uggleexperten och legendariska ringmärkaren Ove Stefansson. Under de följande åren fotograferade jag lappugglor i Västmanland, Jämtland och Tornedalen. Sedan dess har den spridit sig längre söderut, och nu häckar i alla fall två, kanske tre par i vårt sydligaste landskap.
I höst inträffade så det märkliga. Lappugglan satt plötsligt där. Och det mest fantastiska var att det var hemma på tomten, mitt i Skåne.
Den återkom flera gånger, och jag har en liten misstanke om att den under några höstdagar sökt skydd på den stora vinden ovanför verkstan och kontoret, ett par spybollar nära trappan på vinden spädde på misstanken. Det var när min kompis rörmokaren och fotografen Bo-Göran och hans son skulle hjälpa mig med det sista på ett bygge som den dök upp första gången, kanske var den där och skrämdes av oväsendet från nedervåningen på verkstadsbyggnaden.
Totalt fyra gånger under en vecka fick jag chansen att få litet bilder, ett par andra gånger iakttog Agneta den på det gamla häststängslet när jag hämtade tonåringen i skolan.
En gissning är att det handlar om en ung hane. Den verkade något mindre än vad honor brukar vara. Dess oskygghet tyder på en ung fågel.
Fyra gånger fick jag möjlighet att fotografera den, och jag kunde följa den under någon timme varje gång. Den har inte brytt sig om min närvaro utan varit helt koncentrerad på sin jakt efter möss eller åkersorkar. När den fångat ett byte har det slunkit ner på en gång.
Mitten av oktober. Lappugglan satt på stolpen utanför köksfönstret, jag fick gå ut på den lilla grusvägen för att fotografera den med höstlöven i bakgrunden. Ugglebilderna är tagna med 600 mm plus telekonverter.
Lappugglehanen vid ett annat tillfälle, på andra sidan grusvägen utanför tomten.
