Ovanligt vanligt Detta året var jag sjukskriven i hela 6 veckor under våren, övertygad om att det var corona jag drabbats av med alla dess tecken bortsett från feber. Under denna sjukdomsperiod blommade vitsippor som mest och att lägga sig ner bland dessa ljuvligt doftande gav mig verkligen livsgnistan åter. De är ju verkligen vårens stora höjdpunkt varje år. Som på en given signal målas marken vit av dessa små vita härliga doftande vita anemoner. Utmaningen varje år är att fånga dem på ett nytt sätt, en utmaning som jag gärna accepterar! Själva blomman är ju alltid densamma, vita, men bara genom att använda olika förgrund och bakgrunder kan uttrycket varieras oändligt. Många av de vita är faktiskt inte helt vita, de är mer mot lila. Genom att använda dem som ett naturligt filter ger det bilden en speciell färg. Och den här bildens uttryck fick tack vare en rosa blomma i förgrunden att se mer ut som en lotusblommor i mina ögon.
I Naturjulkalendern 2020 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Anna Ulmestrand är medlem i Naturfotograferna /N och fotograferar uteslutande makro, alltid på frihand och aldrig med blixt. Hon har föreläst sedan 2008, bland annat om hur man blir kreativ inom naturfoto och är sedan 2017 även workshopledare (tidigare för Zoom fotoresor, nu Wild Nature fotoresor). Hon har även haft flera separata utställningar, agerat domare i naturfototävlingar och medverkat i en rad fototidningar. Anna älskar att vandra i skog och mark och upptäcker alltid något nytt oavsett om hon gått där 100 gånger förut. “Varför resa över halva jordklotet – öppna ögonen för den fantastiska natur vi har gratis utanför knuten istället”.
• Fler av Annas bilder kan ses på hennes hemsida och Instagram.
“Jag är ingen yrkesfotograf utan har ett “annat” heltidsjobb som Art Director på Arkitektkopia. Fotograferingen är alltså min hobby sedan länge men en vansinnigt rolig sådan! Mitt liv är vanligtvis rätt inrutat och innebär inga större utsvävningar. Jag går inte på krogen. Jag åker inte utomlands. Och jag åker absolut INTE skidor! När jag fotograferar gör jag det alltid i närmiljön och söker motiv i det som för tillfället finns i skog och mark. Vi i familjen håller oss alltid hemma och vi är redan Corona-anpassade med andra ord.
Tänd ett ljus och låt det brinna:
På min jakt efter blöta rosaskimrande rallarrosor i morgonljuset, fastnade jag för dess fröställningar istället. De vita blöta tofsarna formades av regndroppar. Just den här såg ut som en flamma, eller kanske rök från en skorsten. Det var en tid på väg mot mörkret på flera sätt. När hösten närmar sig blir avsaknaden av ljus så smärtsamt kännbart, inte minst mentalt. Jag är själv född på hösten, men hatar den just på grund av mörkret. Visst är eldiga färger på träd fantastiskt vackra, men de försvinner ju alldeles för snabbt! Kvar blir bara en påminnelse om vad som komma skall: en alldeles för lång period av mörker och kyla. Men det där lilla hoppet om en sommar nästa år, en där sol och värme kommer igen, är vad jag själv kämpar på för. Jag slutar aldrig förundras över den kämparglöd människan har i sig, vad är det som får oss fortsätta kämpa, andas och sträva genom värk, sorg och depressioner i en väg mot en oviss framtid. Den där viljan att aldrig ge upp är fascinerande. För det är lätt att vilja ge upp. Att sluta och inte orka mer. Jättelätt! Men så kommer något litet som lyfter upp näsan ovanför vattenytan igen. För vi är ju alla värdefulla och unika i vår plats här på jorden. Ingen är bättre eller sämre än någon annan? Även om ett par utvalda tror det ibland.
2020 har verkligen varit fyllt av kontraster med ofrivilligt eller frivilliga förändringar. Korttidspermittering på jobbet har gett mig mer tid ute med kameran, bara att tacka o ta emot. Mer motion och frisk luft? Man tackar!
Hälsosam smuts
Jag blev helt fascinerad av de konstiga färgerna och den fluffiga formen som dök upp i ett dike. Jag var ute på en cykeltur med kameran med siktet inställt på en vacker bokskog i närheten, men var tvungen att stanna på vägen dit för att fånga det här märkligt skimrande hölje som glänste som silver i motljuset. Jag trodde förstås det var olja då diket ligger alldeles bredvid en mycket trafikerad väg. Att stå över ett dike väckte ett visst intresse eftersom diket ligger väldigt nära vägen och bilar tutade om och om igen på mig. (Kom igen!? Jag menar …. har de inte sett en fotograf förut? Vi gör galna grejer!) Naturligtvis fastnade jag med min sko i leran medan jag stod med fötterna på vardera sidan om diket och fick ta av mig barfota för att hoppa över och dra loss den igen. Självklart trodde jag det var olja eller något annat mänskligt elände och var rejält upprörd när jag skrev ett ilskt inlägg på Instagram. Men jag fick veta från en fantastiskt duktig fotograf, Johan Hammar, att det jag trodde var olja, egentligen inte var dåligt alls! Det jag hade snubblat över var faktiskt något mycket naturligt: järnbakterier vilka trivs i järnhaltigt grundvatten som tränger fram. Och det finns ett enkelt sätt att ta reda på om det är olja eller järnbakterier: Om du tar med en pinne i vattnet spricker oljehinnan upp och stannar kvar i det läget om det är järnbakterier. Om det däremot är olja sluter sig oljehinnan igen när du avlägsnar pinnen. Dessa små levande organismer förekommer naturligt i jord, grunt grundvatten och ytvatten. De kombinerar järn (eller mangan) och syre för att bilda avlagringar av “rost”, bakterieceller och ett slemmigt material som fäster bakterierna på stenar och andra saker finns i vattnet. Järnbakterier är inte kända för att orsaka sjukdomar. Men de kan dock skapa förhållanden där andra sjukdomsframkallande organismer kan växa. Sammantaget ett intressant naturfenomen. Och de är verkligen spännande att titta på i mikroskop med. Jag hade äran att några veckor senare få kika genom ett riktigt bra hos en vän och mikroskopexpert, Håkan Kvarnström, och det fullkomligt kryllade av liv i detta vatten! Så långt ifrån dött som det kunde vara.
Inget ont som inte har något gott med sig brukar det heta och så har det verkligen varit i år på flera sätt. Och hur eländigt känslokallt distanserande våra liv tvingats bli på grund av coronan, desto vackrare sida har naturen uppvisat. Nästan som att den bett om ursäkt. Aldrig har jag sett så många människor vandrandes ute i skog och mark som under de sex veckor i våras till exempel, då jag själv tvingats stanna hemma på grund av hosta. Och som vi alla vet blev hösten varm och lång och de färgsprakande löven hängde osedvanligt länge kvar på grenarna. Ja naturen har fått ett rejält uppsving, så mycket kan jag konstatera och vi kan ju hoppas HOPPAS att fler inser vikten av att bevara vår skog och värdesätter den för det den ger oss.
Ovanligt vanligt
Detta året var jag sjukskriven i hela 6 veckor under våren, övertygad om att det var corona jag drabbats av med alla dess tecken bortsett från feber. Under denna sjukdomsperiod blommade vitsippor som mest och att lägga sig ner bland dessa ljuvligt doftande gav mig verkligen livsgnistan åter. De är ju verkligen vårens stora höjdpunkt varje år. Som på en given signal målas marken vit av dessa små vita härliga doftande vita anemoner. Utmaningen varje år är att fånga dem på ett nytt sätt, en utmaning som jag gärna accepterar! Själva blomman är ju alltid densamma, vita, men bara genom att använda olika förgrund och bakgrunder kan uttrycket varieras oändligt. Många av de vita är faktiskt inte helt vita, de är mer mot lila. Genom att använda dem som ett naturligt filter ger det bilden en speciell färg. Och den här bildens uttryck fick tack vare en rosa blomma i förgrunden att se mer ut som en lotusblommor i mina ögon.
Jag bor nära en våtmarkspark och första helgen i november var jag ute med kameran, som jag brukar så fort tid finns. Bredvid våtmarken finns en grusplan där det vanligtvis brukar stå max två bilar. Första helgen i november fick jag en smärre chock då det stod mer än 20 bilar parkerade där! Det var så populärt att besöka våtmarken att bilarna inte fick plats utan fick stå ut på gräset. Aldrig så länge jag bott här har det varit så mycket bilar!
Motvalls kärring
Eftersom jag är makrofotograf tror folk att jag bara fotograferar blommor. Något jag tvärtemot inte gör mycket alls, tvärtom. Men detta året blev jag inspirerad av Henriks Karlssons bok vilda orkidéer och ville faktiskt se dom själv med egna ögon. Så jag tog mig en tur ner genom landet till Öland för att se dom med egna ögon. Henrik agerade vänligt guide och visade mig platsen. Där pekade han och blommade upp i sin fascination. Bästa tiden att fånga dom var klockan 4 på morgonen påstod han, då var ljuset oslagbart. Öhh?! NOPE! Det spelar ingen roll, jag går INTE upp 4 för alla blommor i världen! Och definitivt inte ensam, mitt ute i ingenmansland!! Min fantasi är alldeles för bra för mitt egna bästa och minsta ljud skulle definitivt skrämt slag på mig där ute vid den tiden. Men, hur kul var dom där orkidéerna? För mig pirrade det inte till alls. Obstinat och olydig som jag är ratade jag de små färglösa orkidéerna men stannade till bredvid vägen och fotograferade vallmo istället. De växte i överflöd på Öland och intresserade mig mycket mer där och då och är för mig som Göteborgare precis lika ovanliga som en vild orkidé. Vid varje sädesfält stod de röda och vajade och ropade på mig; “kom hit kom hit”. En hel dag stod jag böjd över dom, krypandes runt dom, låg under dom mitt i en åker och stannade där tills hungern gjorde sig påmind. Då stal jag fräckt 4 jordgubbar som växte bredvid för att dämpa den värsta hungern innan jag åkte raka vägen till Göteborg igen. Och var som tjuren Ferdinand: alldeles alldeles lycklig. Vild fri och busig.
Och så har intresset varit hela året då jag vandrat ut i skog o mark.. folk har promenerat, mitt i skogen har jag mött folk som jag aldrig gör annars. Man kan förnimma en doft av kaffe mitt ute i ingenmansland. Människan har insett vikten av frisk luft och det meditativa i fåglars läten. Äntligen vill jag säga, inte en dag förtidigt!
Onda ögat
Dagen var grå och tråkig, allt var överblommad och ljuset egentligen för svagt för att få till något bra foto.. Men för ett kort ögonblick dök solen upp och jag lyckades få en halvtimme fotografering. Jag dras till det där fula man brukar gå förbi, till det simpla och kontraster i vardagen. När det finns ”ingenting” finns det alltid något. Som detta onda öga som dykt upp i en lupins fröställning. Gråa tråkiga luddiga öppnade fröställningar. Men alldeles perfekta i storlek och avstånd för makrofoto. Jag såg det inte omedelbart, men när jag flyttar fokus längre ner och lade skärpan på den vita taggen började saker plötsligt hända hända. Det vita taggen blev till ett blänk i ett öga som tittade mot mig Allt har ett värde och allt äger en skönhet.
