Sveriges och Europas största skalbagge har länge varit på min ”bucket list” av arter som jag vill möta och fotografera. Stefan Thorssell som tidigare var förvaltare på Horns kungsgård på Öland har många gånger berättat om de stora jumbojättarna som under varma junikvällar surrade runt huset. I år blev det av och under två dygn gick jag av och an i de stora betesmarkerna på Horns Kungsgård med sina vackra jätteekar. Sista kvällen, ni vet då hoppet egentligen redan lämnat mig, var jag långt inne i reservatet. Jag råkade titta upp för att njuta av de stora ekkronorna som visade sina profiler mot den ljusa junihimlen. Då kom den! Högt upp i sakta mak flög en stor hanne mellan ekarna. Med lite tur bestämde den sig att landa på en gren som jag kunde nå. Jag bad honom försiktigt om lov och frågade om han ville agera fotomodell en liten stund. Månen var uppe, en stängselstolpe perfekt placerad framför månen blev kvällens studio. Många bilder senare tackade jag för mig och lämnade den stolta hanen på en av de stora ekarna och med ett belåtet leende på mina läppar lämnade jag ekhagen.
I Naturjulkalender 2019 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Ola Jennersten, sedan barnsben naturintresserad, arbetar på Världsnaturfonden WWF sedan 30 år, nu som halvtidare, delad mellan naturvård och att vara friherre. Allätare inom natur med specialintresse av gula och randiga djur – humlor och tigrar. Fotograferat sedan nikkormat-tiden, mest dokumentärt, som illustration av arter, beteenden gärna med människor som gör stordåd för natur. Medlem i Naturfotograferna /N, bildbyrån TT samt levererar till WWFs bildbyrå WWF Hive. Har skrivit några böcker (västindiska ön St Barth, illegal handel med arter (“Vid vägs ände” och “Game change”) och många artiklar. Disputerade på pollination och ”veneriska sjukdomar” hos växter.
“Fotoåret 2019
Året började med fågelfotografering. Jag har en örnkoja inte långt från Arlanda flygplats där jag tillbringar väldigt mycket tid för att försöka få bilder på rovfåglar och inte minst upplands landskapsfågel havsörn. I februari erbjöd jag några av mina kära grannar att följa med till Indien för att skåda tiger. Det var en upplevelse att både se jagande tigrar och entusiastiska grannar som för första gången i deras liv fick närkontakt med världens vackraste jättekatt.
Hemma är trädgården min inspiration och dagligen går jag många varv för att kika på vad som hänt under de senaste timmarna. Blommande sälg, vårens första humlor och den lilla men vackra ängssandbiet gör våren en fantastisk tid för naturstudier. Slåtter av gräsmarkerna och inte minst nysådd av ängar har ökat på mångfalden av nektar- och pollenkällor för traktens bin.
På WWF har två projekt gjort livet trevligare under året, blommande åkerkanter och Roslagshagar som båda har som mål att öka mångfalden av blommande växter och pollinerande insekter. Vindelälven blev biosfärområde under året, Sveriges 6te under namnet Vindelälven-Juhtatdahka biosfärområde.
Jag har under året haft trevliga stunder med fler av våra stora entusiaster vad gäller natur och hållbart nyttjande, kommunekolog Mats Rosenberg i Örebro, Håkan Strotz med fru Ulrika med företaget Urnatur, kommunekolog Anders Jörneskog och forskaren Karl-Olov Bergman i Linköping samt storbonden Alexander Westerlund i Roslagen. Förhoppningsvis kommer de att ingå i en bok som jag arbetat med under året. Den ger tips på hur vi människor kan ge naturen en hand, nu när rapporter om drastiska nergångar av antalet växter och djur förskräcker oss alla.”
Vårens första vildbin har börjat krypa upp ur sina övervintringsgångar. En ängssandbihona har funnit de tidiga krokusarna som lämplig pollenkälla och vilar litegrann en kylslagen vårdag på krokusens kronblad. Kroppen är full av gula pollenkorn. Hon flyger sen hem med det till boet som finns nergrävt någonstans i trädgården. Allt för att säkra sin avkommas framtid.
Tigerhonan passerade oss på bara några meters avstånd i tigerreservatet Kanha i indiska delstaten Madhya Pradesh. När hon försvann in i skogen började sambarhjortarna varna. Vi såg inget, men av ljudet verkade det som om jakten var i full gång. Ett dödsskrik indikerade att det var tigerhonan som vann denna gång. Då hände något fascinerande. Hon kom gående ut ur buskarna, fram till oss och bara på tio meters avstånd lade hon ner sitt byte. Stående över bytet visade hon sina tänder och sen plockade upp sambarkalven och försvann in i skogen. Precis som en huskatt ville hon visa upp bytet för oss, kanske för att visa vilken effektiv tigermamma hon är!
Efter 20 heldagar (dock inte i rad) var det lokala havsörnsparet modiga nog att komma ner till åteln och lät sig smaka. Jag fokuserade och väntade till den började flyga. Med dagens fantastiska motor- och autofokuskameror var det bara att njuta genom sökaren.
Den anlagda dammen i Södermanland har visat sig vara perfekt för en av våra vackraste fåglar, svarthakedoppingen. För mig är svarthakeparet som en lugn tavla där de sakta flyter fram med sin spegelbild. Då plötsligt händer saker. Hannen från grannreviret kommer för nära och lugnet förvandlas till en strid. De båda hannarna försöker sticka och skada varandra för att få monopol på just denna del av dammen med sina stilettlika näbbar. Några minuter senare är gränsdragningen uppgjord och lugnet faller igen över dammen.
Sveriges och Europas största skalbagge har länge varit på min ”bucket list” av arter som jag vill möta och fotografera. Stefan Thorssell som tidigare var förvaltare på Horns kungsgård på Öland har många gånger berättat om de stora jumbojättarna som under varma junikvällar surrade runt huset. I år blev det av och under två dygn gick jag av och an i de stora betesmarkerna på Horns kungsgård med sina vackra jätteekar. Sista kvällen, ni vet då hoppet egentligen redan lämnat mig, var jag långt inne i reservatet. Jag råkade titta upp för att njuta av de stora ekkronorna som visade sina profiler mot den ljusa junihimlen. Då kom den! Högt upp i sakta mak flög en stor hanne mellan ekarna. Med lite tur bestämde den sig att landa på en gren som jag kunde nå. Jag bad honom försiktigt om lov och frågade om han ville agera fotomodell en liten stund. Månen var uppe, en stängselstolpe perfekt placerad framför månen blev kvällens studio. Många bilder senare tackade jag för mig och lämnade den stolta hanen på en av de stora ekarna och med ett belåtet leende på mina läppar lämnade jag ekhagen.
Patrik Edin är idag delägare för företaget Forsknäckarna i Ekorrsel. Han har sin camp alldeles bredvid vackra Vindelälven inom nybildade biosfärområdet. Efter noggranna instruktioner och med stor erfarenhet får han dagens deltagare att göra det omöjliga. De skall åka gummiflotte genom en vild, forsrik och livsfarlig Vindelälv. Patrik och hans företag får representera det som gör ett biosfärområde så unikt. Människor kan bo kvar på landsbygden och livnära sig i vår natur genom att erbjuda äventyr för semestersugna människor på hemmaplan. Även om forsränning är lite för vilt för mig, så går det ju inte att missa hur Patriks besökare får en upplevelse som de aldrig kommer att glömma. En upplevelse av en outbyggd, vild, vacker och världskänd svensk älv.
