Naturjulkalendern 2019: Johan Lind

Naturjulkalender 2019 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Johan Lind är docent i etologi och forskar vid Stockholms universitet. Han är även prisbelönt naturfotograf och ordförande för föreningen Naturfotograferna/N. För några år sedan kom hans populärvetenskapliga fotobok om natur och kultur kring ekar ut (”Quercus. Ekens mångfald”). 

• Se fler av Johans bilder på Instagram.

”Biologisk mångfald är en stor drivkraft, ett kärt intresse och något mitt liv behöver. Trots kriser, ett begynnande sjätte massutdöende och ointresserade politiker tycker jag ändå biologisk mångfald allt oftare tas upp på den politiska agendan. Många människor och organisationer gör ett fantastiskt outtröttligt arbete och påpekar vikten av, och riskerna med att förlora, biologisk mångfald.

Exempel som visar på vad som händer när variationsrika marker byts ut mot fattiga monokulturer är talrika. Insektsangrepp kan öka när granar planteras tätt tätt i jämförelse med vad som sker i skogar som har en mångfald av träd, växter och djur. Om stora områden dikas hamnar mycket vatten i älvar och åar vilket kan leda till värre översvämningar än när myrar, fuktskogar och andra våtmarker tillåts existera bland skogs- och jordbruksmark.

Ett exempel på ett landskap som gått sönder finner vi på andra sidan av Atlanten i Iowa, mellersta USA. Historiskt bestod ungefär 80% av Iowas yta av prärie, men idag finns prärie på mindre än 0,1% av Iowas yta. I små fickor här och där finns dessa gräsdominerade ekosystem med sina speciella arter. Under vintern 2018/2019 hade jag förmånen att se några av dessa områden.

Iowa domineras fullständigt av monokulturer där grödor som majs och sojabönor odlas i enorm skala i ett fattigt landskap fritt från mångfald.

Som sagt, oönskade saker händer när landskapet görs om så till den milda grad som skett i Iowa. Jordbruksmarken kan inte hålla tillräckligt med vatten så enorma översvämningar plågar den här delen av USA. Och när ett landskap går sönder på grund av jord- och skogsbruk får alla betala. Man ska nu bygga ut våtmarker för att dämpa de våldsamma fluktuationerna i de stora floderna. Men det är dyrt att restaurera förstörd natur. Enligt The Pew Charitable Trusts lades det till och med oktober 2017 mer än 13 miljarder kronor till lokala översvämningsprojekt. Kan vi lära oss något av detta i Sverige? En lärdom kan vara att vi bör bromsa utvecklingen mot ännu mer effektivare jord- och skogsbruk, och i förebyggande syfte låta naturen komma tillbaka och blanda sig in i Sveriges hårt exploaterade marker för att undvika skyhöga framtida samhällskostnader.

Lite biologisk mångfalds-magi i Neil Smith’s National Wildlife Refuge, en oas mitt i soja- och majsindustrin där det idag går bisonoxar.

Trots allt finns ändå några spillror natur kvar i Iowa, och där finns makalösa djur. I Neil Smith’s National Wildlife Refuge, en dryg halvtimme öster om Des Moines, går en liten flock på omkring 200 amerikanska bisonoxar. Människan utrotade bisonoxen i Iowa, men nu har man planterat in dessa ståtliga djur på ett fåtal platser i Iowa, liksom i några andra delar av USA. Det finns bara en plats på hela jordklotet där bisonoxar inte utrotats, utan där bisonoxar levt kontinuerligt sedan historisk tid. Den platsen är Yellowstone, den världsberömda nationalparken.

Amerikansk bison, ett megakarismatiskt praktfullt däggdjur.

Det är en märklig känsla av både hemvant och väsenskilt när man som svensk spenderar tid på prärien. Åsynen av bisonoxar som frustar, gräver och luktar gott avbryts plötsligt av att en jorduggla flyger förbi och sätter sig på en vägskylt. Som vore det Härjedalen. Sedan kommer en blå kärrhök. Dessa känslor av hemvant bryts sedan plötsligt när en östsialia landar i ett ensamt träd. En färgglad blå och roströd småfågel som inte alls verkar passa in en kall vinterdag på prärien. 

En vuxen vithövdad havsörn jagar längs kanten av Des Moines-floden.

Ett annat spektakel jag längtat efter att få uppleva på nära håll är de talrika vithövdade havsörnarna som övervintrar i tusental i mellanvästern. Som mest såg jag ungefär 300 örnar samtidigt. Finns det bara lite vatten och träd så hittar man lätt en örn under Iowa-vintern. De vithövdade havsörnarna gör som många andra djur när vi människor slutar jaga dem, förfölja dem och istället låter deras habitat inklusive mat finnas kvar. Då smyger de sig närmre, till och med in i städer. En tidig morgon i downtown Des Moines flyger vithövdade havsörnar utmed stadens kanter och letar fisk i floderna.

Om vi tillåter deras existens kommer de tillbaka. Återinplanterad vapiti, systerart till kronhjort, på Iowas prärie.

Det kan tyckas märkligt, med tanke på hur skoningslöst vi människan behandlar djur och natur, men naturen hyser inte hämndbegär. Restaurerar vi habitat och låter djur-, svamp-, och växtliv återvända lagar ofta naturen sig själv. Det kan vara mycket billigare att förebygga än att reparera i efterhand. Personligen tror jag inte det räcker med 13 miljarder kronor för att laga Iowa och förhindra framtida översvämningskatastrofer. I Sverige gör vi nog klokt i att sluta skövla skog, låta mångfald krypa tillbaka i jordbrukslandskapet, och vara varsamma med de spillror av natur med höga värden vi har som ännu inte är skyddade.”