Naturjulkalendern 2018: Malin Hanning

I Natursidan.se:s Naturjulkalender 2018 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Malin Hanning har fotograferat mer eller mindre i hela sitt liv och har jobbat professionellt som fotograf under en tid. För 1,5 år sedan gjorde hon en resa som fick henne att gå över betydligt mer på naturfoto.

• Se fler av Malin Hannings bilder på Instagram: @malin.hanning

Isberg Antarktis:
Detta var det första isberget vi stötte på när vi var på väg ner mot Antarktis. 2 dygn efter att vi lämnat hamnen i Ushuaia var det dags. Vi hade korsat Drake Passage, världens tuffaste vatten.
Jag var sängliggandes pga sjösjuka i 1,5 dygn och det kändes skönt att äntligen stå på benen igen. När detta isberg dök upp satt jag i t-shirt inne på båten. Jag såg hur isberget dök upp utanför, tog min kamera och sprang ut. Vi var en del som stod och beskådade detta fantastiska och stora isberg. Jag fotograferade ett tag innan jag kom på att jag bara stod ute i t-shirt. Bredvid mig stod folk i stora parkas-jackor, mössor, de hade kläder upp över öronen. Men där stod jag, i ca 25 minuter (vi saktade ner båten för att ha tid på oss att beskåda detta vackra isberg) med kortärmat och i bara jeans. Jag var så uppe i att första isberget dykt upp att jag helt glömde bort att känna efter om det var kallt. En av fotograferna började fotografera mig istället med isberget i bakgrunden då det blev en ganska galen kontrast.

”Jag heter Malin Hanning och är uppvuxen i Nacka strax utanför Stockholm. Jag har fotograferat mer eller mindre i hela mitt liv.
Mina gymnasieår bestod av mediaprogrammet med inriktning på grafisk design, men jag spenderade den mesta tiden med att fotografera och att hänga i mörkerrummet och då med bildbehandling/framkallning.
Efter skolåren (från 2004) jobbade jag som fotograf ett tag och min inriktning var då mestadels porträttfoto.
För 1,5 år sedan gjorde jag en resa till Svalbard som förändrade mig totalt. Natur, djur och foto stod i fokus då jag reste med National Geographic Explorer.
Där började mitt intresse för naturfoto och det eskalerade snabbt. Jag hittade mitt rätta element.
Kalla och avlägsna platser har alltid stått mig varmt om hjärtat då jag älskar vinter och kyla, men också även djur.
Så detta i kombination var för mig ren magi.

Kungspingviner i soluppgång.
Alarmet ringde 03.30 på morgonen och det var dags för en ”early morning landing” på St. Andrews Bay, South Georgia. När vi landade på stranden med Zodiacen var det helt svart.
Men ljudet av 150.000 kungspingviner gjorde sig tillkänna. Bara ett fåtal minuter efter att vi klivit i land på denna fantastiska plats så började solen gå upp i horisonten.
Detta skapade siluetter av flera tusen pingviner i en soluppgång jag aldrig någonsin tidigare skådat och vände jag mig om så såg jag snöklädda bergstoppar, oändligt med pingviner och grästuvor (tussock grass) som skapade en grönska i allt detta.
Jag var i himmelriket. South Georgia tog mig med storm och tidigare hade jag bara hört om ”den vackraste platsen på jorden”, jag förstod vad de hade pratat om!

Det här året har varit som en dröm, jag får nypa mig själv i armen några gånger för att förstå vad jag har varit med om.

Jag har hunnit med att besöka både Antarktis och Arktis (Svalbard) inom ett år.
Året började med en månads resa, i februari-mars, ner till Antarktis, South Georgia och Falklandsöarna. Jag reste med samma expeditionsfartyg (National Geographic Explorer) som jag reste med till Svalbard tidigare och det var fullt med naturforskare, biologer och fotografer från Natgeo. Alla med samma intresse; fokus på att bevara, fotografera och dokumentera vår kära jord och dessa platser.

Åsnepingvin på Falklandsöarna.
Detta var inte vad jag hade förväntat mig att se på en kritvit sandstrand framför ett enormt turkosblått vatten. Här sprang åsnepingvinerna (Gentoos) runt på stränder som lika gärna hade kunnat vara mitt i Västindien. Vi satt länge på stranden och tittade på pingvinerna när de kom surfandes in på en våg för att flyga upp på stranden. Denna bild sammanfattar Falklandsöarna ganska bra i mina ögon. Och jag kan lova att jag hade ett leende på läpparna varje sekund.

En resa som jag aldrig kommer att glömma, den förändrade mig, mina värderingar, och mitt liv avsevärt. Jag kom hem med kunskap och information jag aldrig kommer att kunna läsa mig till för att förstå.

I oktober i år bestämde jag mig även för att resa upp själv med en vän till Svalbard. Mitt mål med denna resa var att fotografera och att ännu en gång besöka en plats där jag lämnade en bit av mitt hjärta. Det var lika magiskt denna gång. Fantastiska, dramatiska ljus, fjällrävar, renar, en natur som slår det mesta. Jag kan avslutningsvis säga att polartrakterna har mitt hjärta. Det är där jag känner att jag hör hemma. Alla har vi ett stort ansvar för dessa områden, vi måste se till att bevara dem, tillsammans!

Dramatiskt ljus på Svalbard:
Svalbard är en väldigt speciell plats. På somrarna går solen aldrig ner, den är mitt uppe på himlen dygnet runt. Det var den erfarenheten jag hade av Svalbard från min första resa dit. Nu i oktober fick jag skåda en helt annan sida av Svalbard. Vi åkte dit strax innan polarnatten började (helt mörkt dygnet runt till i mars). Den här bilden är tagen på eftermiddagen på bergen mittemot Longyearbyen och ljuset som är där uppe vid denna tiden på året skapar en dramatik som inte går att se på andra platser än i polartrakterna. Jag måste säga att jag föredrar ett Svalbard med soluppgångar och solnedgångar.

Fjällräv vid Pyramiden:
Vi tog en dagstur med båt ut till Pyramiden. En av de kända ”Spökstäderna” som finns. Pyramiden var en Sovjetisk gruvby med 1200 invånare som övergavs 1998. Idag bor det ett par personer där året runt, annars står det helt öde. Detta har gjort att djurlivet tagit över mer och mer och fjällrävarna sprang runt överallt. Här är en nyfiken liten räv som cirkulerade några meter ifrån mig under cirka 15 minuter.