Naturjulkalendern 2018: Camilla Noresson

I Natursidan.se:s Naturjulkalender 2018 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Camilla Noresson är en Skåning som är bosatt i Malmö och arbetar till vardags på ett stort Service Managementföretag. Sin energi hämtar hon från naturen och fotograferingen vilka båda ger näring åt hennes kreativa ådra. Medlem i Naturfotograferna och Photo Natura.

• Se fler av Camillas bilder på Camillanoresson.seInstagramFacebook eller föreningen PhotoNatura

”Mina motiv hittar jag överallt och fångar gärna det som dyker upp framför linsen i stundens begivelse. Dock har jag några favoritmotiv och på första plats kommer makromotiven tätt följt av mönster och figurer, kustlandskapen och de intima landskapsutsnitten. Med hjälp av mina bilder vill jag förmedla energier och känslor vidare till andra människor och få dem att tycka om naturen och vilja bevara den och förstå hur viktig den är och skapa ett engagemang hos andra människor genom att beröra själen. 

För man kan väl inte förstöra det som kärleksfullt fångat själen och berört en?

Mitt fotografiska år 2018
Nu när jag tittar tillbaka på 2018 så måste jag säga att det har varit rätt häftigt år med spännande händelser. I februari efter lång väntan kom beskedet att jag blivit antagen till svenska Naturfotograferna och det gladde mig väldigt mycket.

Även i år gästade jag en hel del fotofestivaler med mitt föredrag ”Med känsla, engagemang och kärlek till naturen”. Det känns fantastiskt att få nå ut med sina bilder och budskapen därtill inför så många människor.
Väl värt att våga ta steget och tvinga sig upp på scenerna. Och det var väldigt spännande att få hålla föredrag på Fotografiska i Stockholm och bli inspelad av SVT. Nu går föredraget att se på UR Play under 2019. Jag har nått och når fortfarande fler människor med budskapen och det känns fantastiskt.

I början av året längtade jag som vanligt efter snö och vinter men den kom sent och gick över fort. Lite minusgrader hade vi dock utanför Malmö i januari och jag stod med leriga stövlar och fotade is på en åker.
Tänk vad lättroad man är. Ibland tycker jag det är kul att skriva några ord till mina bilder och det som dök upp i mitt huvud direkt var dessa ord:

Den lilla sjöfararen kämpar mot de starka mörka vågorna.
Den är på väg till det okända.
Molnen blir större och starkare och det blåser mycket.
Snöstormen närmar sig.
Det blir oväder för den lilla sjöfararen på mitt lilla hav av is.

”Voyager” – Jag såg direkt den lilla sjöfararen seglade fram på havet i denna bild.

Våren mötte jag på Öland i maj tillsammans med ett gäng från PhotoNatura. Några dagar i härlig natur och daggvåta ängar i gryningen. Vi har många spännande projekt nu i PhotoNatura vars arbete pågått under 2018. Den 2 mars 2019 kommer vi att ha en seminariedag i Hässleholm där vi delar med oss av vår kunskap inom naturfotografi.
Mitt eget bidrag går under titeln ”Med bokeh i sikte – En resa i skärpedjupets värld” och där tänker jag dela med mig av det jag lärt mig om makro och hur jag tänker när jag skapar mina makrobilder. Tankar och idéer pågår för fullt i mitt huvud nu och det är jättekul att få inspirera och dela med sig till andra människor.
Vi har också en ny PN-bok på gång inom snar framtid. I den kommer vi att berätta historier om våra bilder. Prenumerera gärna på vårt nyhetsbrev för att få info om alla projekt vi har.

”Morning glory” – Trögt masar man sig ur sängen i gryningen. Men när man får uppleva den vackra Majvivan i denna bokeh så kan man inte annat än njuta.

Sommaren var varm och torr och fotolusten var låg. Semestern blev en tur till Säter i Dalarna då jag skulle gästa Säters fotofestival. Vi hyrde en liten röd stuga en bit utanför staden uppe på Bispbergs klack.Näst sista dagen vaknade vi av ett dundrande åskväder med ösregn. På kvällen begav vi oss upp på klacken för att skåda utsikten. Den ligger 315 meter över havet så utsikten var fantastisk.Kvällstemperaturen hade stigit till 30 grader och dimmorna började svepa in över landskapet. Jag vände blicken in mot skogen och fick se solnedgångens guldljus silas mellan träden.
Det var en märklig känsla att i juli stå i en svensk barrskog och känna en tropiskt fuktig hetta samtidigt som färgnyanserna på marken mest påminde om hösten. Blåbärsriset hade intagit en orangeröd ton och det fanns inte ett bär att plocka. Även om det var väldigt vackert kunde man inte låta bli att undra vad som händer med vårt klimat och vilken påverkan det har på naturen.

”Guldljuset” – En tropisk julikväll i den dimmiga skogen på Bispbergs klack vid Säter, Dalarna

Denna bild är från Måkläppens dag i september 2018 då medlemmar i Måkläppsföreningen under strikta instruktioner får besöka Sveriges första naturreservat Måkläppen under ledning av tillsyningsmannen.
Annars är det besöksförbud utom en period på vintern.

Men det är inte det jag i första hand tänker på numera när jag besöker stället. Reveln har förändrats genom åren och har blivit väldigt lättillgänglig. Och självklart ska den besökas. Men det som jag anser missas är respekten för naturen och djuren. Det är allmänt känt att det finns sälar därute och att sälkolonin ofta ligger uppe på revlarna.
Många människor kommer i små grupper och går fram för att se dem.

Det jag anser är så himla onödigt är att man ska gå så nära dem hela tiden. Och mobilerna ska fram för att fotografera dem. Sälarna är nyfikna och när de ligger i vattnet så följer de en gärna när man går på stranden.
Men när de ligger uppe för att vila och har sina kutar bredvid sig så känns det så onödigt att de ska störas bara för att man ska ta en mobilbild väldigt nära. Eller att sitta och fika precis bredvid utan att se att de är obekväma.
En gång kom en hel förening och gympade där. Ofta ska det joggas där och man måste springa nära dem så att de blir oroliga. Det finns milvis med sandstrand på Näset att jogga på. Varför just där?

Jag har vid ett flertal tillfällen stått och kikat genom teleobjektivet och sett hur oroliga de blir och en efter en har flytt ut i vattnet. Kvar blir kutarna som vilar och då går folk ännu närmare. Jag frågar mig ständigt varför kan man inte visa djuren respekt och låta mötet ske på deras villkor. Ute i vattnet paddlas det kanoter och paddleboards alldeles nära revlarnas strandkanter. Den ständiga frågan klingar jämt i mitt huvud. Varför kan man inte visa hänsyn?

Färgerna är helt annorlunda i september och växterna står fortfarande i blom på Måkläppen. Väldigt vackert.

Ett år går som bekant väldigt fort. Fast det har ju egentligen gått i samma takt som det alltid har gjort. Kanske man upplever det snabbt för att det har hänt så mycket på ett år. Om jag summerar det jag tänker just nu så kommer jag fram till slutsatsen att naturfotograferingen har gett mig en personlig utveckling jag aldrig kunnat drömma om när jag köpte den första digitala systemkameran 2008 och började trycka på knappen. Det fanns inte ens i mina tankar att jag skulle klara allt jag gjort. Men utmaningar utvecklar det är bara att konstatera. Nu gäller det att förvalta denna kunskap och erfarenhet och göra något bra av det. Medan funderingarna fortsätter kryper jag in bakom kameran igen där jag trivs bäst och önskar er ett Gott slut på 2018 och ett Gott nytt 2019. Må väl och ta hand om naturen.”

”Do you see me” – Hittade bara några få porslinsskivlingar på favoritstället i år. Det märks att torkan varat länge i skog och mark.