Naturjulkalendern 2017: Jonas Classon

Jonas Classon. Foto: Hasse Molin

I Natursidan.se:s Naturjulkalender 2017 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Jonas Classon, 20, från Närke är naturfotograf med fåglar som huvudmotiv. Han har tidigare arbetat som pressfotograf på Nerikes Allehanda samt varit tv-fotograf för natur- och fiske-program. 2016 blev han nominerad till Årets ungdomspris i Örebro och i december 2017 blev han tilldelad Kumla kommuns kulturpris. Nu är Jonas aktuell med fotoutställningen ’’Fåglar i vått och torrt’’ som visas på Marieberg Galleria i Örebro.

• Se fler av Jonas bilder på Instagram, Facebook eller www.jonasclasson.se

Årets första projekt var att fotografera sångsvanarnas intåg vid den berömda sjön Tysslingen i Närke. Jag har fotograferat svanarnas ankomst där i många år men hade i våras börjat tröttna på att bilderna ofta liknade varandra. Mitt mål var därför att få till lite annorlunda bilder. I synnerhet hade jag målat upp en bild i huvudet som föreställde en sångsvan som landar i en ’’ljuslucka’’ med rörelseoskärpa i vingarna för att förmedla kraften i vingslagen. Bakgrunden skulle helst vara underexponerad och fågeln solbelyst. Ett projekt som skulle visa sig vara tidskrävande.

På kvällen när mörkret faller går svanarna ner från åkern till sjön för att övernatta. När jag försökte fånga detta på bild upptäckte jag en ensam svan som gick åt motsatt håll, kanske sökandes efter en familjemedlem. För att förstärka effekten av att gå mot strömmen valde jag en långsam slutartid. Tack vare objektivets panorerings-stabilisator kunde jag få en skarp bild med bara en halv sekunds slutartid, handhållet. Canon EOS-1D X Mark II + EF400mm f/4 DO IS II USM + 1.4x III. 0,5 sek, f/11, ISO 800. Foto: Jonas Classon

De första svanarna landade i yrande snöstorm i slutet av februari. Därefter spenderade jag varje morgon och kväll hos svanarna i över två veckor i väntan på rätt läge för min målbild. Det hann bli många tusen bilder under den perioden, några blev intressanta men de flesta ’’skåpmat’’. För att få rätt ljus behövde solen stå lågt så att träden skulle kasta långa skuggor över åkern där svanarna befann sig. Förhoppningen var att enbart få solljus på en inflygande svan och på så sätt isolera motivet från den underexponerade bakgrunden. Inget är som väntans tider – men efter nästan tre veckor kom tillfället jag hade hoppats på och jag kunde till sist åka hem. Svanarnas sång hörde jag i huvudet ytterligare några veckor efteråt.

En sångsvan landar i kvällsljuset vid sjön Tysslingen i Närke. Det tog över två veckor innan jag fick rätt förutsättningar att ta bilden. Canon EOS-1D X Mark II + EF400mm f/4 DO IS II USM + 1.4x III. 1/8 sek, f/18, ISO 100. Foto: Jonas Classon

Nästa projekt var att få bilder på lappugglan. Precis som med sångsvanarna har jag sedan tidigare flera tusen bilder på lappugglor i olika miljöer och ljusförhållanden. Men jag får inte nog av dessa otroliga varelser. Det känns inte som en fågel, snarare som ett troll eller ett väsen.

Jag hade med hjälp av några kollegor och noggrann kartläggning lokaliserat var en lappuggla brukade jaga i södra Närke. När man följer en specifik fågel under lång tid lär man sig till slut även individens beteende. På så sätt kan man ligga steget före när ett fototillfälle ges. Planen är att mina bilder på lappugglor så småningom ska bli en bok, men innan dess blir det troligtvis en utställning. Jag tycker att den ’’stora grå’’ förtjänar det.

Resultatet av att lära känna en individ är att man då kan förutse var den ska landa eller flyga förbi. På så vis kan man ligga steget före och vara beredd när ett fototillfälle ges. På bilden har den slagit sig ned på en solbelyst stubbe, skogen i bakgrunden ligger i skugga. Canon EOS-1D X Mark II + EF200-400mm f/4L IS USM EXT (560mm). 1/2000 sek, f/5,6, ISO 800. Foto: Jonas Classon

När det var som högst aktivitet hos lappugglan åkte jag först till Ungern för att ta bilder till min utställning ’’Fåglar i vått och torrt’’. Sedan åkte jag direkt vidare till Flatruet med min kompis Nisse Eriksson. Han hade inte varit i fjällen på 20 år och jag var också lockad av att åka tillbaka. Målet var att få bilder av fjällpipare, en art som jag tidigare saknat i arkivet. När vi kom fram möttes vi dock av ett av årets värsta oväder. Inte många fåglar syntes till och det kändes som att blåsten skulle välta bilen av vägen när vi anlände till Flatruet. Det var inte svårt att längta tillbaka till alla varma kvällar hos lappugglan som jag hade lärt känna några veckor tidigare. Fjällen kan vara en svår destination för en fågelfotograf. Det är stora ytor att leta på och när vädret dessutom ställer till det ligger fåglarna mest och trycker i skydd av vinden. Efter några dagars letande fick jag dock till slut mina bilder på fjällpiparen. Resans bästa bild tog jag däremot på en orre, fotograferad från bilen på Flatruetvägen.

Efter flera dagar med hårt blåsväder kändes det troligare att berget Helags skulle komma flygande än att en orre skulle göra det. Men den här gryningen hade det samtidigt blivit lite blåare himmel och lite varmare luft. När vi sakta närmade oss orren som landat i en grantopp fick jag idén att försöka få den som siluett mot sjön nere i dalen. Bilen var tvungen att stå på decimetern rätt eftersom orren cirka 40 meter bort garanterat hade flugit om jag gått ur den. Jag instruerade Nisse som vant rattade bilen i rätt position samtidigt som jag hissade ner min fönsterruta. Jag hann ta ett par bilder innan den flög och det blev den veckolånga resans bästa bild. Den blev senare omslag för min almanacka ’’Fågelvägen genom året’’. Canon EOS-1D X Mark II + EF400mm f/4 DO IS II USM. 1/2000 sek, f/4,0, ISO 200. Foto: Jonas Classon

Sommaren har jag mest ägnat åt att leta efter andra ugglor, ofta tillsammans med Hasse Molin, som har ett sjätte sinne när det gäller att hitta rätt. Inte minst är han en skicklig fotograf och en god vän. Jag minns första gången vi åkte ut och fotograferade tillsammans för en massa år sedan. Då hittade vi en sparvuggla. Det var mitt livs första möte med en uggla, och sedan dess har jag varit fast.

Jag var i södra Närke och spanade efter ugglor i allmänhet, när jag fick höra sparvugglans visslande på långt håll. När den väl visade sig satt den i en björk omringad av störande grenar. Dessbättre flyttade den sig så småningom till precis den grantopp jag hoppats på. Det fanns bara ett läge där jag kunde stå för att få fågeln som siluett mot månen – och det läget var (givetvis) mitt i en risbuske. Men bilden var väl värd ett slagsmål med grenar samt några rivsår. Synd bara att det inte riktigt var fullmåne. Jag måste nog ta om den. Canon EOS-1D X Mark II + EF400mm f/4 DO IS II USM. 1/400 sek, f/4,0, ISO 4000. Foto: Jonas Classon

Höstens stora projekt skulle innebära höga höjder, fjärrutlösare och avancerad ljussättning. Så var i alla fall planen. Jag hade lagt mycket energi på att hitta ’’rätt skog’’ med rätt ljus vid rätt tid på dygnet. Efter veckor av planering och dagar av förberedelser vid min utvalda plats var det dags. Höstlöven hade färgats röda och jag skulle förverkliga min bildidé. När jag kom fram till skogsgläntan jag förberett upptäckte jag dock till min bestörtning att skogen jämnats med marken. Hösten hade kommit så långt att det blivit för sent att börja om på en ny plats så det får bli nya tag nästa år. Då hoppas jag att skogen får stå kvar.

Erik (4450 Posts)

Chefredaktör och grundare av Natursidan.se. Stötta vårt arbete – ge bidrag via bankgiro (5114-2529, företagsnamn Level 7) eller Swish (0730-385 185). Tack!