Varg i hägn. Foto: Marie Mattsson
Boken ”Vargattacken” skildrar den tragiska händelsen i Kolmården 2012 när en ung skötare dödades av djurparkens vargar. Boken väcker en hel del tankar om vargar, djurparker och vår syn på vilda djur.
LÄS ÄVEN: • Alla våra krönikor
Jag minns precis var jag var när jag fick reda på det, den 17 juni 2012. Jag var i södra fjällen och åt middag med ett gäng fågelskådare. Plötsligt säger någon som tagit upp sin mobil att en skötare dödats av vargar på Kolmården. Jag minns att jag blev chockad. Inte som morgonen när vi vaknade upp till att Olof Palme var mördad, men det var ett tungt besked. En fruktansvärd händelse, framför allt naturligtvis för skötarens nära och kära.
Händelsen väckte massor av frågor. Hur kunde det ske? Varför var skötaren själv i varghägnet? Hur ofarlig var egentligen Kolmårdens succéprodukt där besökare fick närkontakt med vargar? Hur skulle det här påverka debatten?
Besatthet ledde till bok
Jag har sedan dess läst relativt mycket om vargattacken och vad det var som hände. Om hur skötaren var erfaren och ansågs ha bra kontakt med vargarna. Om anklagelserna om brister i säkerheten och mycket annat. Men jag har inte läst i närheten av lika mycket som journalisten och författaren Lars Berge. Han blev smått besatt av historien och när ingen annan skrev en bok om ämnet tog han tag i det. I somras släpptes den – ”Vargattacken”. Förutom ett ganska fjantigt uppseendeväckande omslag blev jag väldigt nyfiken. Inte minst när boken dessutom fick fin kritik.
LÄS ÄVEN: • Ökande illegal jakt hotar svenska rovdjursstammar
Omslaget till ”Vargattacken” skriker uppmärksamhet och ger verkligen inte intrycket att vara lika nyanserat som innehållet faktiskt är.
Nu har jag läst den. Det blev en sträckläsning på det där sättet att jag inte kunnat somna utan bara läst vidare. Lars Berge har gjort ett gediget arbete med att berätta om händelsen, bakgrunden, om vargars beteende, om Kolmårdens bristande säkerhetsrutiner och inte minst om vargarna som befann sig i hägnet den 17 juni 2012. Det är uppenbarligen ett enormt jobb. Han har gjort mängder av intervjuer med personal, tidigare anställda, vargforskare och många andra, han har läst massvis av böcker i ämnet, plöjt tidningsklipp som besatt och gått igenom allt material från rättegången mot Kolmården. Lars Berge är säkerligen en av landets mest insatta personer i fallet vid det här laget.
Jag hakar ibland under läsning upp mig på att det är han själv som insinuerar, spekulerar eller gissar sig fram till vissa teorier. Det hade känts mer trovärdigt om han hade låtit vargexperter och etologer uttala sig, men jag kan å andra sidan inte hitta några större luckor i hans logik.
Slutsatsen är att det verkar smått otroligt att Kolmården erbjudit närkontakt med varg till sina besökare. Inte för att vilda vargar skulle vara så farliga för människor, utan för att det skett en lång rad incidenter som ignorerats och eftersom det fanns stora brister i säkerheten för de som jobbade med vargarna. På andra håll i världen där viss kontakt med vargar erbjudits för besökare har säkerhetsrutinerna varit betydligt hårdare. Hade Kolmårdens ledning bestämt så enkla säkerhetsregler som att inte gå in i hägnet ensam eller att inte gå in om man är sjuk så hade djurskötaren troligen levt idag. Det är naturligtvis en stor skandal och både Kolmården och djurparkens chef dömdes till böter i tingsrätten i slutet av 2016.
LÄS ÄVEN: • Frankrike tillåter 40 procent större vargstam
Lars Berge gör ett bra jobb med att nyansera bilden av varg och för mig är det en av bokens stora behållningar. Kanske inte minst på grund av debattklimatet i vargfrågan.
Hatad och omfamnad
Vargen har verkligen hatats av människor genom tiderna. I sagor, sägner och även från myndigheter, som förr i tiden till och med rekommenderade att vargar plågades till döds, har vargen utmålats som en best som bara borde utrotas. I en del högljudda kretsar lever den uppfattningen kvar än idag.
Men det har också sedan 70-talet funnits en önskan att visa upp vargen som något annat än en grym ”nöjesmördare”. Här har Kolmården med sin närkontakt spelat en viktig roll. För att besökare ska kunna tänka sig att gå in till vargarna måste den framstå som ofarlig. Den bilden av vargen fick djurparken hjälp med via media och en storsatsning på PR. På senare år har den bilden även fått understöd i en del Facebook-grupper som gärna delar filmer och memes där vargar och människor tycks vara bästa vänner. Det är i mina ögon inte heller en lämplig syn på vargen.
LÄS ÄVEN: • Krönika: Bara att ana vargars närvaro är värdig naturturism
Tyvärr är alltför många som har en nyanserad bild av vargen tysta i offentliga sammanhang och i debatter på nätet. När de uttalar sig i media görs ofta en vinkling åt ena eller andra hållet, åtminstone i rubrikerna. Åsikter om att det kan finnas problem med varg, samtidigt som den har rätt att existera i den svenska naturen riskerar numera att dra åt sig ilska från både ”varghatare” och ”vargkramare”. Det är naturligtvis synd eftersom det är de nyanserade personerna som har rätt.
Vargen är ett rovdjur och alla vilda stora djur kan vara farliga i fel situation, men jämfört med vargen kommer det troligen alltid vara farligare att möta en älg, ett vildsvin, en björn eller en lös hund under fel förutsättningar. Och långt farligare än vilda djur är det naturligtvis att vistas i trafiken, dricka sig berusad, sola, röka eller mycket annat som vi människor glatt ägnar oss åt. Faktum är att nästan allt du gör utanför ett madrasserat rum är betydligt farligare än att vistas i ett vargrevir, så det finns verkligen ingen anledning att vara speciellt orolig, så länge du inte är ett får i en hage med otillräckligt stängsel.
Björntjänst att vänja vargar vid människor
Vilda vargar är också så gott som alltid rädda för människor. De håller sig helst på långt håll från oss och de flesta allvarliga incidenter med vargar som ägt rum på olika håll i världen, har skett när vargarna vant sig vid människor och inte längre är rädda.
Att göra vargar orädda för människor tycks ofta vara att göra dem en rejäl björntjänst. Folk som är rädda för vargar blir oroliga när vargar ses i närheten. En orädd varg som rör sig nära hus kommer väcka uppmärksamhet och oro och sådana situationer slutar inte sällan med ett beslut om skyddsjakt för att göra befolkningen lugn.
Precis som alla andra djur och växter försöker vargen bara överleva. Den agerar utifrån instinkter och är varken en mordisk best eller en gullig lekkamrat. Tyvärr försvinner så grundläggande och självklara tankegångar ibland i debatten. Vargen framställs nästan alltid antingen svart eller vit, inte så nyanserad och grå som den egentligen är.
Chefredaktör och grundare av Natursidan.se. Stötta vårt arbete – ge bidrag via bankgiro (5114-2529, företagsnamn Level 7) eller Swish (0730-385 185). Tack!
Tack för en intressant och bra krönika/anmälan/recension av boken ”Vargattacken”.
Måste läsa den vid tillfälle.
Mats
Bra Erik, håller med, men tillägger det jag brukar, nämligen att vi måste jaga vargen regelbundet för att den inte skall tappa sin rädsla och bli farlig och då sannolikt utrotad ännu en gång.
En sen kommentar om denna bok.
Jag har läst den med största intresse, men blir skeptisk inför åtskilligt. Han hävdar exempelvis att Jan Guillou på 80-talet ville ha med en varg i TV-studion (han var programledare då). Jag mejlade Guillou och frågade och han förnekar det hela och säger att han aldrig kontaktats av bokens författare.
Berge skriver också att Skansen på 80-talet hemlighöll att ”kändisvargen” Pelle dog 1987, ihjälbiten av sina artfränder. Det är struntprat. Skansens dåvarande intendent Hans-Ove Larsson skrev året efter boken ”Varg”. Där tar han upp det hela ganska ingående.
Han är också frågande till äktheten i Jan Lindblads filmsnutt där han slåss med en anakonda. Ändå säger han sig ha läst Lindblads böcker ingående. I sin näst sista bok ”Mina tropiska världar”, tar Lindblad ingående upp bakgrunden till denna händelse. Detta eftersom många genom åren ställde frågan ”hur f-n kunde karl’n bara fortsätta filma dig i den situationen?” Lindblad tänkte inte ens visa denna filmsnutt, men på andras önskemål visade han den.
Annat jag reagerar på: ”Våra sympatier finns inte längre hos de tama fåren eller kalvarna som tidigare i historien utan i våra fantasier om de vilda rovdjur som jagar och dödar dem.”
Tror han möjligen att fårens och kalvarnas liv slutar med präst och högtidlig begravning om de inte blir rovdjursföda?
Eller när han pratar om att ”Söka tröst i det vilda vi lämnat bakom oss.” Fattar han något så elementärt som att vi är lika beroende nu som förr av de så kallade ekosystemtjänsterna, som växternas fotosyntes?
Ibland tycker jag också att resonemanget spårar ur fullständigt, t ex när han jämför Greenpeace med terroristerna i västtyska Baader-Meinhofligan. Då tycker jag att exempelvis franska staten är större terrorister, när de sysslat med sina kärnvapenprover och som Greenpeace bekämpat! Men Berges sympatier tycks snarare ligga hos de franska provsprängarna…
Så visst, läs gärna boken men ta den med åtskilliga nypor salt. Och läs först gärna Jan Lindblads bok ”Tigrarna”, eftersom det i Berges bok är många svepande påståenden om detta försök att låta två tigrar komma ut i det vilda.
Ett konkret exempel på varför man ska läsa Berges bok med kritisk blick är följande påstående om Jan Lindblad och hans tigrar (sidan 178): ”Att Lillan och Rani kunde vara farliga för människor var inte en bild som delades av Jan Lindblad. Den svenske filmaren påstod att han kunde tala ’tigerska’. Hans tigrar trodde att han också var en tiger, förklarade han i intervjuer. Inget farligt skulle kunna hända.”
I Jan lindblads bok ”Tigrarna” kan man däremot läsa följande (sidan 107): ”Men den fina kontakt med Lillan och Rani som vi haft får inte misstolkas. Tigern är ett potentiellt farligt djur, i stånd till mandråp och ingenting att avfärda som gulligt rar kringströvande kissekatt i kolossalformat. Att syssla med tigrar, vilda som tama, utan verklig kunskap om ämnet är som att köra bil på ishala vägar utan vinterdäck.”