Fjärilspris för arbete med slåtter och gammelskogar

Nils Hydén är en av experterna i Fjärilskommittén där han nu påbörjat arbetet med sin sjätte rödlista. Han är också författare till Nationalnyckelns bok om svärmare och spinnare och driver den privata Facebook-gruppen Ängar – artrika, sällsynt vackra och hävdberoende. Rent praktiskt är det på Söderön i norra Roslagen som Nils har gjort de stora insatserna. Här har han återupptagit slåttern av gammal ängsmark som vuxit igen.

– Jag kan se 350 meter bort från här där jag står och jag ser fantastiska blomrika slåtterängar. Det är så jävla fint, säger Nils Hydén när Natursidan ringer upp. 

Årtionden av hårt arbete

Men det har inte alltid varit lika fint. Föräldrarna köpte gården 1962 och redan på 70-talet fick Nils en känsla av att markerna började växa igen, även om han inte riktigt förstod hur allt hängde ihop. 
– Jag såg att blomrikedomen började minska och fick för mig att det skulle bli bättre av att jag sågade bort de nedre grenarna på tallar på det vi idag kallar Orkidéberget för det växte bara smalbladiga gräs typ kruståtel under dem. Mamma och pappa skrattade åt mig. Jag tyckte också det var bra för trädlevande fjärilar att det började växa upp lövträd, inte minst ek, som skuggade ut blomrikedomen så jag gynnade för många av dem.

När han successivt lärde sig mer om resultaten av sina ansträngningar började Nils hugga bort sly och enstaka träd för att hålla markerna öppna. Det ägnade han sig mycket åt på 70- och 80-talet. Det var tungt arbete, inte minst eftersom han inte riktigt förstod hur man undvek stubbskott i början och bara hade yxa, bågsåg och muskelkraft för att ta hand om stockarna. Tillsammans med sin kusin har han nu också slåttrat ängar i bortåt 25 år. De började med lie på en yta på 0,1-0,3 hektar på Orkidéberget, men när bonden i byn 2004 slutade hålla kvigor och därför inte längre ville slå de gamla vallarna runtom boningshuset insåg han att han måste göra det själv.

Efter ett familjeråd köpte de in en gammal traktor, en sidräfsa, en balvagn och en kortfingerbalk för att kunna slå gräset. Undan för undan har Nils och hans kusin utökat utrustningen i takt med att allt fler gamla slåttervallar och naturbetesmarker vuxit igen. Slåtterängarna ökade i antal och areal. I dagsläget har de tre gamla traktorer och två slåtterbalkar som fungerar bra på olika platser. Nils och hans kusin har tillsammans med andra markägare på trakten utökat slåttern till att nu omfatta 8,6 hektar och inte enbart på den egna marken.

Ett stort ängstillskott tillkom 2015 då han hittade en mycket stor förekomst av den nu rödlistade växten säfferot som en av Sveriges absolut mest hotade fjärilsarter lever på, gotländsk säfferotplattmal och som är akut hotad (CR). Den förekomsten plus en del andra höga naturvärden ledde till att Upplandsstiftelsen köpte den knappt 4 hektar stora fastigheten 2022. På större delen av den sköts nu de blomrika gräsmarkerna som slåtterängar.    

Vad tycker de andra på ön om ditt arbete?
– Alla i den här lilla byn är förtjusta och tycker att det är så vackert. Allt är bara positivt och glädje, till och med så att slåtterängsskötsel är lite smittsamt här för fler grannar frågar hur det går till att sköta en slåtteräng och vill pröva. Vi kan ta strandängarna som exempel. Det är ungefär 300 meter längs stranden, upp till 40 meter breda, flacka havsstrandängar. Här var det strandbete fram till kanske 1970. När gumman som hade djuren dog började igenväxningen. På några årtionden var strandängen helt borta. Hälften var en ung alskog, resten täckt av 2,5 meter hög vass och buskar. Ingen i området kunde röra sig där. Det var ogenomträngligt. Sedan restaurerade vi platsen totalt. Vi stubbfräste bort i stort sett allt. 

Naturen svarade snabbt. Snart började ängsväxterna komma tillbaka. 2010 hittade han åtta individer av orkidén ängsnycklar. 2022 växte det 2 600 ängsnycklar och i år blommar ungefär 4 500 av orkidéerna för folk i närområdet att njuta av.

Allt har inte återhämtat sig

På frågan om hur det gått för fjärilarna i ängsmarkerna tystnar Nils Hydén kort och väljer orden.
– Det är lite oklart. De är så otroligt väderkänsliga att det är svårt att se någon trend, men jag ser åtminstone ingen minskning. 

Vad beror det på att de inte svarat bättre tror du?
– Jag är rädd för att de här 8,6 hektaren fortfarande är en för liten yta för att hålla stora fjärilspopulationer. Det här är som en liten blomrik oas i ett i övrigt alltmer ensartat landskap av enbart skog med skarpa gränser mot intensiv brukad åker. Inga brynzoner att tala om och de kvarvarande åkerholmarna betas inte längre utan tas över av buskage och bredbladiga gräs och blomrikedomen är i stort ett minne blott. Jag kan peka på säkert 30-40 ängsrester från 60-70-talet som nu ersatts av barrskog. 

Lite extra sorglig är utvecklingen för den starkt hotade mnemosynefjärilen. På 1960-70-talet var den talrik här på en sträcka på ungefär en mil längs fjärden. Nu finns den inte här alls.

– År 2000 såg jag den sista individen på de här markerna, sen dess är den helt borta från hela det här området. Ytterligare några andra fjärilsarter, både dagflygande och nattflygande, har försvunnit helt härifrån sedan 1980-talet.

Bättre går det för andra fjärils- och växtarter. Det idoga och långsiktiga arbetet, där varenda sommarsemester har lagts på slåtter, har gett effekt. Nu har Nils gått i pension och har lite lättare att hinna med det praktiska arbetet. 

Får ni någon ersättning?
– Jag söker och får alla miljöersättningar som vi kan få. Totalt i år räknar jag med att vi får 90 000 – 95 000 kronor i ersättningar. Det kanske låter mycket, men jämfört med arbetet jag lägger ner är jag ju en knäppskalle som håller på. Jag har nog lagt 400 000 kronor över åren av egna pengar för att köpa maskiner och utrustning. Miljöersättningarna skulle behöva fördubblas för att locka fler. Det är bara idioter som håller på med sånt här, säger han och skrattar.

Men du känner ändå att det är värt det?
– Ja det är det. Det här är på riktigt ett paradis. Jag har ingen anledning att åka någon annanstans. Jag har allt jag behöver här av artrikedom och skönhet och den bara ökar och blir finare och vackrare. 

Behövs i akut läge

Han konstaterar i förbifarten att årets första fyra tornseglare äntligen hittat till området.

– Mitt hjärta klappar för biologisk mångfald. Jag vet för mycket för att bara sitta och se på när naturen förstörs. Jag förstår inte hur man bara kan koppla bort det. För mig är det även känslomässigt. Det här är skönhet för mig – hur ängarna skiftar i färg och hur jag varje år hittar något nytt. Det kan vara en ny grupp kattfot; “Oj här står ni – välkomna”! Känslan av att det bokstavligen beror på mig bidrar väldigt mycket. Utan mig hade det här varit mer och mer av skogsmark.

Om någon som läser detta vill göra något liknande – vad skulle du vilja ge för råd?
– Börja i liten skala. Välj ut en plätt i gräsmattan, din vall eller din åker som är magrast. Kanske någon kantremsa mot söder. Släpp fram gräs och örter en sommar och se vad det blir. Är det bara timotej som kommer upp så kommer det ta tio års slåtter utan nämnvärd effekt, men om det är magrare har du alla förutsättningar. I början kan det vara bra att slåttra två gånger om året och ta bort höet. Håll på så i två-tre år, sedan kan du gå över till en slåtter om året efter 15 juli.

För även om det finns en del utmaningar med att ägna sig åt slåtter så är utmaningarna för naturen långt större.

– Min uppfattning är att läget är akut nu. Det går åt helvete och vi har inte råd att sitta och småfisa.  De riktigt artrika ängsmarkerna är idag bara en liten spridd spillra av vad som varit. Läget är så prekärt för många ängsgynnade arter att vi inte har råd att låta bli. Jag är riktigt orolig för att exempelvis pollineringen av vilda växter och insektsätande fåglar och fladdermöss drabbas av att insekterna minskar så kraftigt, inte minst fjärilar som är bland de känsligaste indikatorerna vi har.

Nils lyfter också vikten av att samla in fröer från närområdet och att inte köpa ospecificerade fröblandningar med främmande arter. Om man ska köpa fröblandningar så ska det vara inhemska växter. Han rekommenderar också en stor dos tålamod och att man antecknar och för statistik över vilka arter som syns varje år så att man får koll på vad som händer. 
– Lär dig också glädjas åt alla framsteg. Ju mer man håller på desto mer väcks det en kärlek till dina ängar. Det har jag även hört från andra ängsskötare. Jag vill försöka förmedla att det går att göra väldigt mycket.

Blir dina ängar en sorts tillflyktsort när så mycket annat går åt fel håll?
– Ja, jag orkar med det här eftersom jag har slåtterängarna. Annars skulle jag deppa ihop av hur det går för naturen. Man måste ha något annat som fyller en med positiva vibbar.

För Nils Hydén finns det en dröm som återstår: att åter få se mnemosynefjärilen flyga över ängarna. 

– Mitt långsiktiga mål är att försöka hitta ett sätt att återinföra den. Här finns förutsättningar, gott om värdväxten nunneört och nu börjar arealen bli tillräckligt stor för att det borde fungera. 

Läs även

• Tre inspirerande exempel på ängar
• En timmes gratis föredrag om ängar online
• Så anlägger du en äng
• Allt fler ängar i Sverige – städer viktig roll
• Stora möjligheter att kombinera solcellsparker med ängar