Intervju med Ola Jennersten – WWF:s naturvårdsexpert

Ola Jennersten framför ett av sina favoritområden – Askare hage. Foto: Erik Hansson

Att säga att Ola Jennersten lever för naturen är ingen underdrift. Natursidan fick möjlighet att följa med honom under en heldag i hans marker norr om Stockholm. Det blev en lång dag fylld av naturupplevelser och samtal om naturvård i Sverige och i andra delar av världen.

Nu är Ola Jennersten Världsnaturfondens ”expert på biologisk mångfald, tiger och internationell naturvård”, men han började sin yrkesbana som forskare. Det påminns han om när han guidar mig i den uppländska naturen och hittar sina favoritblommor i en hage – tjärblomster. Han studerade nämligen pollinering av tjärblomster i början av sin yrkeskarriär och kom fram till så pass intressanta slutsatser att hans arbete länge användes som handledningsmaterial i USA.

– Att jobba inomhus framför en skärm eller i ett laboratorium var dock inget för mig, berättar han.

Tjärblomster – en fascinerande växt som Ola forskat om. Foto: Erik Hansson

Istället för fortsatt forskning sökte han en tjänst på Världsnaturfonden på 90-talet och har sedan dess varit organisationen trogen. Han har genom åren sett flera generalsekreterare komma och gå, men framför allt har han engagerat sig i många olika projekt för Världsnaturfonden.

En av hjärtefrågorna för Ola Jennersten redan från början blev den utbredda illegala handeln med djurdelar. Ett 25-årigt arbete som i fjol sammanfattades i boken ”Till världs ände” som han gjorde tillsammans med naturfotografen Tom Svensson och Brutus Östling som förläggare och redigerare. Boken genomsyras av Ola Jennerstens blandning av starka engagemang, pedagogiska förmåga och stora kunnande. Att den utsågs till Årets pandabok 2016 var inte konstigt.

– Vi arbetade intensivt hela förra sommaren med boken, minns Brutus Östling. Jag hade fått några tusen bilder från de båda fotograferna som jag kunde använda och Ola kom ner till Skåne i flera omgångar för att hjälpa mig placera bilderna. Han visste ju både var hans och Toms bilder var tagna. Tom meddelade tidigt att han hade svårt att komma ifrån på grund av sitt heltidsjobb på Nordens Ark.

Brutus beskriver Ola som ”oerhört ödmjuk och framförallt med stor och bred kunskap”.

– Ola är lyckligt befriad från allt vad prestige heter. Sånt gör det lätt att samarbeta. Att han skrev texten var inte heller så viktigt för honom, nu står det i en liten not i början av boken. Dessutom är han en jädrigt duktig fotograf. Om Tom stod för många av de ikoniska bilderna med mörka bakgrunder i boken la Ola ner mycket arbete på det dokumentära materialet. Han släpade ner studioblixtar till Afrika och Indien för att ta bättre porträttbilder utomhus i det hårda ljus som man har nära ekvatorn.

Förutom illegal handel är världens tigrar en viktig fråga för Ola Jennersten. Få personer vet mer om tigrarnas situation och ännu färre, om någon, kan berätta om den på ett lika pedagogiskt sätt. Han kan förklara varför tigern både påverkas av fattigdom, när människor blir allt mer desperata, och rikedom, när efterfrågan på lyxiga tigerprodukter ökar. Eller varför det ikoniska kattdjuret numera faktiskt är ett bra exempel på ett relativt framgångsrikt naturvårdsarbete. Och på att hårt arbete lönar sig.

Här står naturvårdsbetarna själva uppradade. Foto: Erik Hansson

Det är lätt att glida in på diskussioner om tigrar och illegal handel med Ola Jennersten och han nämner under dagen många länder och avlägsna naturområden som han tycker att jag ”bara måste se”. De exotiska resmålen betyder uppenbarligen mycket för honom, men när han väljer utflyktsmål i sina trakter norr om Stockholm blir det till områden där nötkreatur sköter om marken. Det är nämligen en annan fråga som han bryr sig extra mycket om.

– Betande nötkreatur i en hage en svensk sommar är det vackraste jag vet, som Ola Jennersten uttrycker det.

Han nämner boskap som aberdeen angus, hereford och highland cattle med samma vördnad som han pratar om kattfot, långhornsbi eller ortolansparv. När vi promenerar längs en betad äng vid Askare hage naturreservat dyker han plötsligt ner på marken bredvid en kodynga:

– Koskit är faktiskt bland det roligaste som finns, utbrister Ola Jennersten och berättar att en komocka under två års tid kan vara livsmiljö för 400 arter. Palpbaggar, dyngflugor (”den vackraste av alla flugor”) och många andra arter trivs i den näringsrika dyngan.

Violettkantad guldvinge. Foto: Erik Hansson

En av anledningarna till hans fascination är att naturbetesmarker hör till de mest artrika i landet. Det beror i sin tur på att de störs (betas) ”lagom mycket”. De lämnas inte vind för våg och växer igen och de betas inte för mycket som i en hästhage. Med naturbete under många år uppstår marker med arter som gullviva, kattfot, gökärt, höskallra och prästkrage och på en enda kvadratmeter kan det under gynnsamma förhållanden finnas uppemot 70 kärlväxter i en naturbetesmark. Dessa gynnar i sin tur en mängd insekter, vilket i sin tur ger mer föda åt fåglar.

På grund av den stora biologiska mångfalden i naturbetesmarker ser Världsnaturfonden och Ola Jennersten bonden som en person med två uppdrag.
– Sveriges bönder är både matproducenter och landskapsproducenter, förklarar han. Utan bönder blir Sverige mörkare när betesmarker och våtmarker växer igen och det är något som Världsnaturfonden i 25 år jobbat för att motverka.

Bönder som skött om marker har fått miljöersättning och sammanlagt har Världsnaturfonden varit med och bildat 30 00 hektar, men det går ändå tungt för naturbetesmarkerna. Mellan 2003 och 2013 försvann 70 000 hektar betesmarker. Det beror bland annat på att de flesta bönder går med förlust på sina betesmarker och dessutom kräver de en del extra arbete. Miljöersättningarna är också osäkra, det kan ta lång tid innan de utbetalas och naturbeteskött har hård konkurrens från billigt, importerat kött.

Utsikt från Olas tomt med ett träd fullt av fågelholkar i förgrunden. Foto: Erik Hansson

Världsnaturfonden ser dock naturbete som en möjlig väg för svensk, hållbar köttkonsumtion. I dagsläget finns bara ungefär 450 000 hektar naturbetesmark och all används inte för köttproduktion, men om ungefär 500 000 hektar naturbetesmark skulle användas för produktion motsvarar det ungefär 300 gram eller två portioner nötkött i veckan per svensk. Det menar Världsnaturfonden är ”en rimlig nivå när det gäller växthusgasutsläpp om man inte äter annat kött”.

Under Ola Jennerstens guidning är det lätt att förstå storheten med de här miljöerna. Vi hittar många av de typiska arterna i nötkreaturens hagar. Kattfot, tjärblomster, nattvioler, solitärbin, fjärilar, ängsnycklar i mängder och medan vi njuter av en mindre snabelsvärmare hörs en vaktels bubblande läte och flera gulsparvar sjunger sin räkneramsa från ett till sju.

Mindre snabelsvärmare. Foto: Erik Hansson

I det här landskapet har Ola Jennersten även sitt hem. Efter ett besök är det lätt att tänka att det är lite som en fysisk manifestation av hans personlighet. Tomten är som ett enda stort experiment i hur mycket biologisk mångfald det går att klämma in på en yta i Uppland. I en damm lever större vattensalamandrar, husets träfasad har fler insektshotell än brädor, varenda träd har fågelholkar, på en del av tomten har det såtts en äng, under tegelpannor i en solbelyst sluttning ligger kopparödlorna och vilar och i rabatterna växer blommor som uppskattas av pollinatörer. På taket sitter naturligtvis solpaneler och bilen vi åker med går på el nästan hela dagen.

Det är här Ola Jennersten kommer spendera betydligt mer tid om ett drygt år. Då går han nämligen i pension efter över 25 år på Världsnaturfonden WWF. En som arbetat med honom under nästan hela den tiden är Marie von Zeipel, pressansvarig på WWF.
– Ola är en varm, glad,
omtänksam och engagerad person som har många fantastiska historier att berätta från sina resor i fält till jorden alla hörn. Han är en passionerad naturvän i stort som smått som gärna ”häckar” många timmar i gömslen, berättar hon.

Ola Jennersten besitter också en annan viktig egenskap och det är den ibland knepiga konsten att skapa dialog och få folk att känna sig delaktiga. Han ger flera exempel på hur viktigt det är med möten och samtal för att komma framåt i naturvårdsarbetet. Både här i Sverige och i naturvårdsprojekt i andra länder. Inställningen exemplifieras under dagen när Ola stannar upp och tar sig tid att prata med grannar och boende i området. Han har kontakt med traktens jordbrukare, jägare och markägare, är insatt i deras vardag och har förståelse för deras åsikter. Något som naturligtvis underlättar dialogen tillsammans med att han är ödmjuk och vänlig.

I skymningen visar Ola Jennersten ett bra ställe för att få se vildsvin. Det blir ett kort, men väldigt fint möte. Foto: Erik Hansson

Dialogvurmandet märks också när vi under dagen diskuterar palmolja och bojkott som metod för att påverka. Jag undrar om inte bojkott kan vara bra för att folk åtminstone ska kunna agera på något sätt och för att det är ett språk som alla företag förstår. Ola Jennersten, som varit på plats i palmoljeplantagen och är insatt i frågan från lokala till globala led, anser att det är viktigare att påverka företagen med hjälp av samarbeten. Återigen den starka tron på dialogen som verktyg.

När Ola Jennersten går i pension har han en lång lista med intressanta projekt som han vill ta tag i, så hans insatser för naturen kommer inte upphöra bara för att han avslutar sin yrkeskarriär. Men jag hoppas verkligen att han orkar fortsätta med att upprätta dialoger i många år till. I en värld som alltför ofta verkar bestå av olika sidor som gapar och skriker i varsin ringhörna, tror jag att vi behöver kunniga, prestigefria och ödmjuka människor med en stark tro på dialog mer än någonsin.

Erik (3556 Posts)

Chefredaktör och grundare av Natursidan.se. Stötta vårt arbete – ge bidrag via bankgiro (5114-2529, företagsnamn Level 7) eller Swish (0730-385 185). Tack!