Snösparv. Foto: Niclas Ahlberg
En ny omfattande rapport om hur det går för Sveriges fåglar har släppts. Den här gången med särskilt fokus på fjällvärldens fåglar – med väldigt varierande trender.
Huvudförfattare och redaktör för “Sveriges fåglar 2022” är som vanligt Anders Wirdheim. Han berättar att det är en relativt komplex bild av fjällvärldens fåglar i årets rapport. Några tydliga, generella trender går inte att avläsa, men det finns både vinnare och förlorare bland fåglarna i norr.
En positiv aspekt är att den negativa trenden från 2000-2010 nu verkar ha vänt.
– Där har mycket förändrats, berättar Anders Wirdheim. Många typiska fjällfåglar har stabil eller uppåtgående trend, både i fjällbjörkskogen och på kalfjället. Men det kan variera kraftigt mellan arter och också mellan olika områden.
Något som också märks tydligt är att klimatförändringarna nu sätter sina spår. De har inte minst upptäckts i Ammarnäs där man gjort studier sedan 1963 och bland annat kunnat se se att flera insekter ökar markant, bland annat stackmyror som numera rör sig uppåt längs berget. Dessutom har frostfjärilen börjat etablera sig allt mer i fjällbjörkskogen och kommer troligen bli en viktig födoresurs för fjällbjörkskogens fåglar, så som bergfink och blåhake, men även bofink, blåmes och gärdsmyg.
Snösparv tvingas allt högre upp
En av de fågelarter som ser ut att kunna få det svårt i framtiden är snösparven.
– Den har helt försvunnit från låglänta områden under 1000 meter över havet. Där fanns den för 50 år sedan, men nu hittas den bara ovanför 1 000 meters höjd. Även berglärka har en nedåtgående trend i Sverige, men där är bilden komplex. I Norge har den ökat markant ganska långt i söder. De kan bero på klimatförändringar med förändrad växtlighet på kalfjället, men vi ser ingen sådan trend alls i Sverige.
Att höghöjdsarter tvingas till allt högre höjder i takt med att klimatet blir varmare är något som rapporterats från många håll i världen. Det klarar fåglarna så länge det finns högre höjder att expandera till, men förr eller senare når de toppen och har då ingen livsmiljö kvar. Dessutom leder ökad växtlighet till konkurrens från andra arter. Anders Wirdheim nämner att lövsångare och blåhake inte behöver mycket mer än ett buskage för att kunna häcka och att de därför är snabba att följa med växtligheten upp på högre höjder.
Ser man till enbart de senaste tio åren så ser det ut som att flera av fjällvärldens fåglar ökat i antal. Det gäller till exempel fjällpipare, fjällabb och snösparv, men Anders Wirdheim påpekar att tio år är en ganska kort tid att mäta på.
– Enskilda riktigt bra år kan få för stor betydelse. Det är mer rättvisande med 20-årsperioder.
Något som däremot märkts på kort tid är hotet mot de gamla fjällskogarna. Skogsutredningen kom för några år sedan fram till att stora delar av dem borde skyddas och därmed bli en av Europas största, skyddade vildmarksområden. Men sedan dess har läget förändrats.
– Nu kommer det in mängder av avverkningsanmälningar och nu håller vi på att förlora det sista riktigt stora naturområdet i Sverige på grund av politisk ovilja.
Jaktfalk. Foto: Niclas Ahlberg
Jaktfalken fortsätter ha det svårt
På andra håll i världen pekas jaktfalken ut som en bra indikator på hur Arktis börjar drabbas av ett förändrat klimat. I Sverige går det inte bra för vår största falk och exakt vad det beror på är ännu oklart.
– Det är lite motsägelsefulla bilder. I Norrbotten, där man har haft väldigt bra koll på jakfalkarna i många år, har de i stort sett försvunnit från lågfjällen och där ersatts av pilgrimsfalk. I Jämtland var det dock ett av de bästa åren hittills för jaktfalken. Men totalt sett har populationen gått tillbaka ganska tydligt de senaste 40-50 åren.
En möjlig förklaring i de svenska fjällen är att nederbörden på våren har ökat samtidigt som maj och juni inte blivit så mycket varmare jämfört med resten av årets månader. Det kan ha lett till att det snöat mer på våren och om det ligger kvar snö i maj-juni sänker det både temperaturen och gör det svårare för jaktfalken att häcka. Ökad nederbörd och fler stormar under häckningsperioden har även konstaterats vara ett problem för arten i Alaska.
Du nämnde att pilgrimsfalken verkar ha ersatt jaktfalken i lågfjällen – jaktfalken är ju större än pilgrimsfalken så den borde väl inte bli bortjagad?
– Det är inte riktigt så enkelt. Man kan dra paralleller till sångsvanar som tränger undan knölsvanar trots att knölsvanarna är större. Det är samma med grågås som konkurrerar ut den större kanadagåsen.
Går det att säga något generellt om klimatförändringarnas påverkan på fjällfåglarna?
– Sammanfattningsvis är klimatförändringarna ett hot. Kanske inte nu, omedelbart, men inom överskådlig tid kommer vi få se stora ändringar. Det är illavarslande att uppvärmningen går så snabbt i norr.
