Vägkanter livlina åt hotad fjäril

Violett guldvinge är ”starkt hotad” i Sverige enligt rödlistan. Foto: Erik Hansson

SVENSKA SYMBOLARTER: Den violetta guldvingen har dött ut från flera landskap de senaste 50 åren och minskningen fortsätter. I vissa landskap håller den sig dock kvar i miljöer som påminner om gamla tiders slåtterängar – en av världens mest artrika miljöer.

Alla artiklar i serien Svenska symbolarter.

Ibland stämmer allt. Jag hade åkt till Östersundstrakten för att försöka få syn på violett guldvinge. Jag hann inte mycket mer än att komma fram till ett rekommenderat område förrän molnen skingrades och solen snabbt värmde upp den breda kraftledningsgatan. Kort därefter såg jag en fjäril som jag efter lite bläddrande i “Nordens fjärilar” kunde konstatera faktiskt var en violett guldvinge. Det var verkligen glädjande. Efter någon timme hade jag nästan sett mig mätt på uppemot 20 individer under de enorma elledningarna. Det var inte någon speciellt vacker natur att vistas i, men fjärilarna trivdes uppenbarligen här.

De kommande två dygnen fortsatte jag besöka vägkanter, gamla välskötta ängar och fler kraftledningsgator. Den violetta guldvingen tycktes finnas lite överallt. Ibland på natursköna historiska platser som kanske sett ungefär likadana ut i hundratals år och ibland i miljöer starkt påverkade av det moderna samhället. Hade jag inte vetat bättre hade jag kunnat tro att det går bra för fjärilen i Sverige. Men så är inte fallet.

Minskat kraftigt sedan 70-talet
Under 1930-40-talet hittades violett guldvinge så långt söderut som i Västmanland med en relativt jämn och stor utbredning norrut. Men arten har minskat kraftigt sedan 1970-talet och minskningen fortsätter. Den anses nu vara utdöd i Uppsala, Västmanlands och Örebro län. Eventuellt är den utdöd även från Värmlands län där arten inte observerats sedan
1990-talet. Idag hittas arten framför allt på ett fåtal platser i Jämtland, Härjedalen och Västerbotten.

– Violett guldvinge tillhör det gamla landskapet när det fanns slåtterängar, berättar Mats Lindeborg, fjärilsexpert som skrivit åtgärdsprogrammet för violett guldvinge.

Den violetta guldvingen behöver marker som inte växer igen. Foto: Erik Hansson

– Jag minns fortfarande mina första fjällresor på 70-talet; då kunde man se stora hässjor överallt. Nu ser man framför allt förfallna hus och gräsmarker som är fulla av högt gräs, nässlor och hundkäx. Det återstår bara 2-3 procent av de slåtterängar som fanns en gång i tiden, fortsätter han.

Den starka tillbakagången kan “direkt knytas till de dramatiska förändringarna inom jordbruket”, skriver Artdatabanken, SLUs kunskapscentrum för arter och naturtyper. Slåtter- och hagmarker hävdas inte längre (betas eller slås inte längre och växer därmed igen). Det blir också allt ovanligare med ogödslade slåtter och hagmarker. Samma förändring ses i hela Europa. En modernisering av jordbruket har drabbat ett stort antal växt- och djurarter, däribland violett guldvinge.

Det äldre svenska småskaliga jordbrukslandskapet var troligen mycket gynnsamt för violett guldvinge, men detta landskap finns inte längre kvar. Det är numera ovanligt med exempelvis skogsbete, fäbodbruk och marker med regelbunden slåtter.

Även klimatförändringarna kan på sikt bli en utmaning för fjärilen.
– Den verkar röra sig högre upp på bergens sluttningar i takt med att klimatet blir varmare, säger Mats Lindeborg.

Mats Lindeborg
Mats Lindeborg. Foto: Erik Hansson

Beroende av ormrot
Att violett guldvinge än så länge finns kvar i Jämtland i ganska stabila populationer beror sannolikt på att den kalkrika jorden där bidrar till en större spridning av fjärilens värdväxt ormrot. Ormroten behöver mycket ljus och hävd. Samtidigt är ett för intensivt bete den största orsaken till ormrotens tillbakagång i hävdad mark. Det behövs med andra ord lagom hävd. Växten trivs bäst i ”frisk till fuktig, betad eller slåttrad, vanligen sluttande ängsmark med oförändrat god tillgång på rörligt markvatten”, enligt Artdatabanken, men kan även förekomma i torrare marker med mycket nederbörd eller kärrmarker med kalkpåverkad torv.

Ett stort bekymmer för violett guldvinge är att populationerna är så utspridda och isolerade att fjärilarna spontant inte verkar sprida sig så långt. Studier från Tyskland har visat att arten inte rör sig längre än cirka 40 meter för hanar och 60 meter för honor. En studie från Mongoliet noterade maximala förflyttningen för enskilda individer och kom fram till att honan kunde röra sig 386 meter som mest och hanen enbart 163 meter. De är därmed känsliga för förändringar i sin livsmiljö och har svårt att hitta nya, lämpliga livsmiljöer.

I den här kraftledningsgatan verkade den violetta guldvingen (nere till vänster) trivas i år. Foto: Erik Hansson

Mellan dessa livsmiljöer kan violett guldvinge ibland sprida sig via vägar eller kraftledningsgator som hålls öppna. Dessa spridningsvägar är av stor betydelse för fjärilen. Något som visade sig tydligt i området runt Östersund.

– Det bör skapas ett nätverk av lokaler som fjärilen kan förflytta sig mellan och en fungerande anpassad hävd på ängs- och betesmarker som idag har miljöersättningar eller där den upphörda hävden måste återupptas, skriver Mats Lindeborg i åtgärdsprogrammet för violett guldvinge som genomfördes 2014-2018 på Naturvårdsverkets uppdrag.

– Vägkanter och kraftledningsgator är lämpliga livsmiljöer, men det är ganska begränsade områden, så de fungerar framför allt som spridningskorridorer. Kraftledningsgator växer dessutom snabbt igen så det kan vara långa sträckor där det inte är lämpliga miljöer. Därför är vägkanter mer lämpliga, förtydligar han.

Sveriges natur har förändrats kraftigt de senaste årtiondena och det har drabbat violett guldvinge, men den har trots allt hittat sin nisch i det moderna landskapet. Vägkanter och kraftledningsgator har blivit den nya tidens slåtter- och betesmarker eftersom de hindras från igenväxning och ganska enkelt kan skötas ungefär som traditionella ängar. Det gynnar ormroten och därmed också violett guldvinge.

Den viktigaste åtgärden för att öka arealen lämpliga livsmiljöer är dock restaurering av tidigare hävdad mark som växt igen, men som fortfarande har potential att återfå tidigare naturvärden.

Violett guldvinge känns igen på en vågig orange kant på de bakre vingarnas ovansida. Den är också betydligt mindre än violettkantad guldvinge. Foto: Erik Hansson

Paraplyart för det äldre jordbrukslandskapet
Violett guldvinge anses vara en bra representant för det traditionellt brukade äldre jordbrukslandskapet och för ängar och gräsmarker som hävdas. Dessa naturtyper är också några av världens mest artrika. På bara en kvadratmeter traditionellt skött äng eller betesmark kan det finnas upp till 60 växtarter. Där violett guldvinge hittas kan man förvänta sig att hitta många hotade eller sällsynta arter. Eller med andra ord; insatser med naturvårdsanpassad skötsel för violett guldvinge gynnar också en lång rad andra arter och det gäller kärlväxter, svampar och insekter.

– Man kan kalla den en paraplyart. Gör vi insatser för violett guldvinge så gynnar vi också många andra ängsarter som behöver liknande miljöer. Det gäller exempelvis vildbin, skalbaggar och andra insekter som håller till på öppen mark, säger Mats Lindeborg.

Fler arter som gynnas är topplåsbräken, fältgentiana, brunkulla, turkos blåvinge, violettkantad guldvinge, väddnätfjäril, sorgklädd fältmätare, allmän metallvingesvärmare, en rad olika mott och malar, samt alla bastardsvärmare som är rödlistade.

Det känns lite märkligt att violett guldvinge, som förr sågs flyga över blomrika ängsmarker nu trivs i miljöer som vägkanter och kraftledningsgator. Men det är som Mats Lindeborg säger:
– Nutidens slåtterängar finns i vägkanterna. Kanske kan violett guldvinge följa dem för att hitta till nya ängsmarker. Man skulle också behöva försöka identifiera gamla ängsmarker och få hävd på dem igen med slåtter eller försiktigt bete.

Kanske kan välskötta vägkanter bilda ett nät som gör att violett guldvinge och många andra arter återigen kan sprida sig i landskapet och hitta marker som hålls tillräckligt öppna för att de ska trivas?

Om violett guldvinge
Violett guldvinge är en dagfjäril som tillhör familjen juvelvingar. Den har ett vingspann på 22-26 mm och börjar flyga från mitten eller slutet av maj och är på vingarna i några veckor, ibland så sent som i början av juli. Säkrast att se den är under soliga dagar under de tre första veckorna i juni. Hanarna håller sig inom ett begränsat område där de flyger lågt och hävdar revir mot andra hanar. Äggen läggs ett och ett på värdväxten ormrot och när larverna kläckts och ätit upp sig kryper de ner i mossa för att förpuppas och övervintra. I maj året efter kommer en ny generation violett guldvinge fram.

LÄS ÄVEN:
Natursidan presenterar: Svenska symbolarter