Krönika: “Det sliter itu mitt hjärta att veta att det bara är en spillra”

Jag klättrar på Himmelsberget. Just där det är som brantast. Här finns känslan av urskog kvar, bara här, i spillror som dessa som är för olönsamma att avverka. Allt är borta. Hur är det möjligt?

Gävleborgs finnskogar, nedre Norrland: 97 procent har avverkats sedan 50-talet. Av de historiskt brukade men ekologiskt fungerande skogarna som skogsbolagen köpte på 1800-talet återstår isolerade fläckar, likt förlista skrov i ett hav av hyggen. En del av de större har blivit reservat, de mindre kallas frivilliga avsättningar. Den brant stupande östra sidan av Himmelsberget är ett av reservaten, 23 hektar, i Svärdsjö finnskog. På en karta från 1864 är de centrala delarna, det vill säga de brantaste, utritade som impediment. Här ligger trädens medelålder på 210 år. De är grova, djupfåriga, ärriga av minnen. Både tall och asp, men mest gran. Lika många ligger som står. Hänger mot varandra gör de också, fångade i fallet. Det känns lite äventyrligt att försöka ta sig vidare uppåt. Sten och stock tvingar till slippriga omvägar. Man kommer inte djupare in, bara högre, halvvägs syns hygget nedanför fortfarande mellan stammarna. Ändå är här så vackert. Det sliter itu mitt hjärta att veta att det bara är en spillra.

Urskogen finns inte längre. Sant. Det vet vi. Men vad har vi förlorat? För mig kan branter som dessa se väldigt urskogslika ut, men jag vet ju, urskog är det inte, hur fascinerande de än är. “Med karaktär av”, “en känsla av orördhet”, “urskogsartad”, det är vad jag måste förhålla mig till. Hur är det möjligt: allt är borta. Det är stor skillnad på att stå i en urskogskaraktärsskog i en rasbrant och att gå i riktig skog i timtal utan att behöva försöka undvika att komma ut ur den. Det stör mig. Helheten har gått förlorad. Så jag började jaga den, som man gör efter sånt som retar ens sinnesro, jaga den som efter en hägring, en längtan efter en föreställning om hur urskog ser ut, eller mer konkret, hur skogen såg ut på dessa breddgrader före oss. Kanske som motreaktion och kamp mot att uppfatta nuet, det skövlade industrilandskapet, som självklart och oundvikligt. Genom att se vad som varit förstår vi vad vi gått miste om. Håller vi ihop nuet, håller ett vakande öga. Att verkligen se är att veta hur det ska se ut.

I detta fall: att veta hur naturskog ser ut.

För att kunna minnas den, hålla den levande.

För den är tyst. Den berättar ingenting utan oss. Skogens historia är berättelsen om vandrarens egna erfarenheter av och kunskaper om skog. Fast vem eller vad som säger något är inte alldeles givet. Visst kan träd berätta. Men de berättar olika  beroende på vem som lyssnar, du, hackspetten, kantarellen eller barnet. Vad säger granen till tallen? Inget om skogsskövlaren på hygget. Om det är den berättelsen jag vill ha, den om vårt brukande av naturen, får jag lyssna till min egen kunskap. Det är det jag menar med att trädet är tyst: vad vi är för ena drumlar går skogen förbi.

Känner du saknad när du går över hyggena? Ett sorts underförstått hot? Vill du veta vad det beror på? Verkligen beror på? Börja i reservaten. Sök svaret hos de gamla träden. Stå nära dem. Jämför. Gör dig en föreställning om sjumilaskogen som stod orörd ovanför älvdalsbönderna ännu på 1500-talet. Gör föreställningen stark, lita på den, stanna i den. Klättra på Himmelsberget men strunta i rastplatsen och utkikstornet som höjer åskådaren mot himlen och flyende horisonter. Det är avverkat däruppe. Stanna i branten, i remsan med tvåhundraårig skog. Sitt kvar bland urskogslågorna, andas.

Jag stretar längs kanten. Tar mig hela östsidan fram. Det är bara 1,5 kilometer men ändlöst oframkomligt. Det gör inget. Låt det ta tid.

Vänder och tar mig tillbaka.

Tar in skogen i mig.

Ger den en fortsättning där det finns ord. I mitt bröst.