Krönika: “Jag började längta efter riktig skog”

Jag tror inte mina ögon. Det är en lav, det ser jag. Men den lyser ofattbart grönt. Och bårderna är stora som handflator. Måste vara mycket sällsynt, en raritet. I sju år har jag bott här och tagit dagslånga turer i skogen flera gånger i veckan. Hade sett allt. Tills nu. 

Det regnar lätt och skymmer i dimman som tjocknar. September. Kalla dagar. Jag andas tungt, trött efter en dag med ostigat i blockiga marker. Sälglöven darrar i den otydliga nederbörden. Laven sitter stel, samlar droppar, blänker sällsamt. Jag utforskar den med fingrarna, nyper, stryker, lyfter försiktigt på en bård. Tänk om den var vanlig här förr? Var urskogen så här… exotisk? Jag hittar inget bättre ord.  

Jag kom hit som fotograf, en sorts “nature explorer”, inte etablerad, inte utbildad, men med en passion och ett personligt uttryck, i alla fall om man ska tro mina följare på flickr. Det blev några utställningar också så småningom. Sedan slutade jag, det är fem år sedan, och började skriva istället. Jag kom från västkusten, Bohuslän och Västergötland, hemtam i lapptäcket av småskogsägande med talrika fickor av oländighet fulla med överraskningar. Hit, det är taigan i nordligaste Gästrikland, gränsskogarna ovan högsta kustlinjen där Norrland börjar. Vida, obefolkade, ofruktbara. Vildmark ännu på 1500-talet då skogsfinnarna sökte marker att svedja och byggde gårdar mellan fäbodarna. Jag vet inte vad jag kom med för förväntningar. Djupa skogar fulla med äventyr, antar jag. Jag blev besviken. Monotoni, landskapstora hyggen. Ändå fann jag mig efter något år allt oftare vandrande i hemtrakterna. Jag hade skogarna alldeles för mig själv, det lockade. En sorts efterdyningarnas halvtomma marker, endast besökta av skogsarbetare,  ett fåtal jägare och så jag. Trollen fanns också kvar, de hade bara antagit andra skepnader: de svävar likt sorgeandar över hyggena. Naturligtvis råkade jag hitta fickor med överraskningar även här. Såg såklart skillnaden. Riktigt skog. Naturskog. Vad vackert här måste ha varit före oss. Kanske även ett bra tag efter oss, det kanske tog ett tag att ödelägga, kanske flera hundra år, man måste kanske göra som vi gjort sedan 50-talet: kalavverka tusen och åter tusen hektar tills tanken osökt slår en: De tänker ta alltihop, alltihop, till sista träd. 

97 procent av Gävleborgs finnskogar har avverkats sedan 50-talet. 

De tre kvarvarande procenten ligger utspridda här och var, små öar, en skärgård, smulor. Man måste ta reda på var de finns, dessa undanlagda skärvor, annars missar man dem. Som jag. Som bara drog på kängorna och begav mig ut.

Tills för fem år sedan.

Storbårdig lyser laven framför mig, soligt grön utan sol. Svårt att tro att något grönt kan vara en färgklick i en skog, men det är den. Jag börjar fotografera, låter det ta tid. Regnet övergår i stående dimma och skogen försvinner runt mig. Kvällen med sin särskilda stämning, en sorts orörlighet, är nära. Och laven, så overklig, så vacker, så mycket saga. En kliché, ordet saga, men det träffar rätt. Vad kan en skog med träd fjälliga av hundratals knallgröna lavhandskar vara annat än sagolik. 

När jag kom hem tog jag reda på vad den hette och läste på. Lunglav. Lobaria pulmonaria. Alg, svamp och cyanobakterie i ett. Växer helst på stammen av sälg, rönn och asp. Rikligast förekommer den i sena successioner efter brand i skogar med många äldre lövträd. Den behöver gamla träd med lite högre pH-värde i barken. Den sitter där den sitter i sin fuktiga gammelskogsö. Den är en så kallad signalart. En riktigt bra sådan. Lätt att upptäcka. Lätt att identifiera, det vill säga svår att ta fel på. Möjlig att observera från år till år och oberoende av årstid, i motsats till många svampar, örter och insekter. Starkt knuten till den miljö den indikerar och vanlig där.

Den var vanlig här i dessa skogar förr.

Nu kan du leta förgäves efter den i åratal, om du gör som jag gjorde, bara går omkring på måfå i industriodlingarna. Att se skog idag kräver två bildningsresor, en gjord med fakta, en gjord med benen. Man måste veta hur naturskog ser ut och man måste veta varför den inte finns kvar. Den första handlar om skogsekologi och naturens rytm, den andra om skogsbruk och vår egen historia.

Jag nådde ett vägskäl, då för fem år sedan. Slutade gå på måfå. Började samla på möten med lunglav. Började längta efter riktig skog.