Våtmark. Foto: Erik Hansson
En ny svensk studie av våtmarker visar att det är effektivare för fågellivet att satsa på att skapa många små våtmarker istället för en stor. Det finns även en del andra faktorer att tänka på.
Utdikning i jord- och skogsbruk, samt ökad urbanisering har lett till att 60-70 procent av världens våtmarker försvunnit sedan 1900-talets början. I södra Sverige har 90 procent av dem försvunnit på 100 år. Det drabbar många fågelarter.
Numera skapas nya våtmarker för att gynna de många arter som är beroende av dessa miljöer. De två senaste åren har sammanlagt över 11 700 hektar våtmarker skapats (5 500 hektar 2019 och över 6 200 hektar 2020).
Doktoranden Ineta Kačergytė och hennes kollegor vid SLU och i Polen har i en ny studie undersökt vilken sorts våtmark som är effektivast när det gäller häckande fåglar. De besökt 89 skapade 0,2-20 hektar stora våtmarker i Uppland och inventera häckande fåglar. 38 häckande arter hittades och de vanligaste var gräsand (218 par), sothöna (197) och knipa (94). De kontrollerade också hur våtmarken var konstruerad i form av djup, storlek, form och vegetation och hur omgivningen såg ut.
– Vi såg bland annat att artrikedomen var högre i våtmarker med grunda stränder och lägre i våtmarker som var igenväxta med vass och omgivna av träd. Det är i linje med dagens rekommendation om hur man bäst skapar våtmarker, säger Ineta Kačergytė.
Många små är bättre än en stor
De kunde också konstatera att det finns fler arter, häckande par och ungar i en enskild stor våtmark än en liten (max 1 hektar) våtmark. Men om man istället jämför den stora våtmarken med många små av sammanlagt samma area så visar det sig att antalet arter är likvärdigt, men att det produceras fler ungar i de många små våtmarkerna.
– Det är kanske inte så förvånande, eftersom det på sätt och vis finns fler habitat. De små våtmarkerna har tillsammans en längre strandlinje och det är en miljö där många arter söker föda. De erbjuder också mer varierade livsmiljöer eftersom varje vårmark har lite olika förhållanden. Dessutom minskar risken för konflikter bland starkt revirhävdande arter när de har fler platser att sprida ut sig på i landskapet, säger Ineta Kačergytė.
Rödbenor hittades i studien inte i våtmarker intill skogar. Foto: Erik Hansson
Forskarna konstaterar också att det gynnar våtmarksfåglar att det uppstår stora områden med översvämmade gräsmarker, att se till att inte vattenväxter tillåts ta över vattnet och att det inte tillåts växa upp buskar och träd inom 50 meter från våtmarken.
Ni skriver i pressmeddelandet att det kan bero på “att sådana våtmarker ofta är näringsfattiga och inte erbjuder lika mycket föda för våtmarksfåglar”. Beror det inte på att det ökar risken för predation när kråk- och rovfåglar har möjlighet att sitta i träd och få överblick över våtmarken och eventuella bon?
– Jag håller med och tyvärr blev inte det tydligt, säger Ineta Kačergytė. Jag tror att skog inom 50 m från våtmarken både ökar predationsrisken, precis som du säger, och gör förhållandena mer näringsfattiga. På landskapsskalan (1 km radie) tror jag nog mest att näringsfattigdom är den huvudsakliga faktorn till varför ungproduktionen blev något lägre. Men notera att det är bara vad vi tror – det är inget vi undersökt.
Var det några särskilda arter som inte hittades i våtmarker med angränsande skog?
– Vi observerade inte dessa arter om närliggande skog översteg 50 %: Rördrom, kornknarr, skäggdopping, mindre strandpipare, knölsvan, brunand och rödbena.
Hur definierade ni skog i det här sammanhanget? Räckte det med några träd eller var det ett större sammanhängande trädbestånd?
– Det berodde på skalan: För den 50 meter närliggande skogen använde vi en detaljerad kartering av enskilda träd / buskar, där alla ensamma träd räknades som en lite del av total skogsyta. Men för landskapsskalan (1 km) använde vi bara skog som kontinuerlig skog definierat enligt kartan .
Källor: SLU och Biological Conservation
