Allt bättre koll på Sveriges ekoxar

Ekoxe. Foto: Erik Hansson

Det har släppts en ny rapport om hur det går för ekoxen i Sverige, baserad på ett ”ekoxeupprop”.

Det var under 2020 som Länsstyrelsen Östergötland bad allmänheten rapportera in fynd av ekoxe från hela landet. Det så kallade ekoxeuppropet var en uppföljning av en liknande uppmaning 2013. 2020 års upprop gav dock betydligt fler rapporter – över 8 000 av nästan 16 000 ekoxar, jämfört med 1760 rapporter av totalt 2527 ekoxar år 2013.

En av rapportförfattarna är naturvårdsbiologen Torbjörn Blixt på länsstyrelsen Östergötland. Han berättar att det är oklart om arten ökat i antal eller om observatörerna blivit fler eller noggrannare.

– Det handlar nog med all säkerhet främst om att folk var intresserade av att delta, att det var lätt att rapportera och att väldigt många var ute i naturen i och med Covid-19. Vi tajmade helt enkelt uppropet perfekt samtidigt som allmänheten var lyhörd, och det är nog främst det som återspeglas i all data. Det var sedan även garanterat väldigt många som aldrig i hela sitt liv har rapporterat en art som nu deltog, kontra tidigare fynd som gjorts av en lite mer intresserad allmänhet och expertis. På så vis bör man inte dra för stora, eller några, växlar av materialet gentemot äldre fynd, förutom då att vi kan konstatera en imponerande genererad fyndmängd, vilket visar värdet och styrkan av medborgarforskning.

Det kraftigt ökade rapporterna till trots så var det framför allt från kända områden som fynden gjordes. Bland de få nya platserna kan nämnas Jönköpings län och att de små populationerna som finns på spridda platser i Nynäshamns kommun, i Skåne och i Halland verkar relativt stabila. Det går också bra för ekoxen i sydöstra Götalands kustband, men allt sämre i Götalands inland.

Hur kommer det sig?
– Något geografiskt avgränsade randpopulationer riskerar att inte klara av att hysa livskraftiga populationer över tid i och med främst begränsade livsmiljöer och försämrad kvalitet på befintliga miljöer, då metapopulationsstrukturen blir otillräcklig och mer känslig för störningar, säger Torbjörn Blixt.

Han berättar också att ekoxen drabbas av ett allt mer homogeniserat landskap, som dessutom växer igen. Ekoxen behöver varma brynmiljöer med äldre lövträd som exempelvis ek, ask eller alm. När dessa livsmiljöer minskar i gränsen av utbredningsområdet, för den så kallade randpopulationen, koncentreras populationen till sina kärnområden med lämpligast livsmiljöer.

– Värt att notera dock är att arten med sin mångåriga larvfas kan vara klurigare att finna under ett och samma år, och att mindre populationer kan vara svårare att upptäcka i och med färre individer överlag. Om det för en isolerad, mindre population var gynnsamma förhållanden för till exempel tre år sedan så kommer inte imago (fullbildade skalbaggar) visa sig förrän 2022, medan 2020 då kanske för den populationen var ett mellanår – så för dessa randpopulationer vore det intressant att leta lite oftare och lite ordentligare, kontra kärnområdena som år efter år kommer producera ekoxar.

Vad skulle krävas för att ekoxar skulle kunna spridas till nya områden i landet?
– Generellt så krävs fler livsmiljöer och minskad fragmentering – eller snarare att man upphör förstöra befintliga livsmiljöer vilket fragmenterar landskapet. Vi behöver fler solbelysta, öppna brynmiljöer som idag går förlorade i och med rationaliseringen av jord- och skogsbruket, då dessa miljöer inte premieras eller är till direkt gagn med produktion som huvudsyfte.

Torbjörn Blixt anser att det behövs starkare incitament för att dessa miljöer ska få vara kvar, att de kan skötas med till exempel bete och att man som markägare gynnas av att återskapa eller restaurera dem.

– Vi behöver fler lövträd i landskapet i ett hav av barr. Utan detta så kommer larverna inte ha något att leva på och imago får det svårare att flytta mellan lämpliga lokaler. Man måste då också kika strukturellt och regionalt för att stärka de ekologiska sambanden i landskapet för att till exempel de något isolerade populationerna i Skåne ska kunna vidhålla livskraftiga populationer och spridas mellan varandra för att säkra genutbyte. För att spridas till nya områden krävs starka populationer som sedan kan spilla över in i nya populationer, vilket sannolikt inte är läget just nu för ekoxen då man misstänker att mängden och kvaliteten på lämpliga habitat minskar.

Förutom igenväxningen av betesmarker är det ”skogsbrukets likriktning och fokusering på barrträd” som utgör de största hoten mot ekoxen idag. Arten behöver solbelysta, varma bryn med gamla lövträd. Barrträd gör landskapet mörkare, tätare och kyligare och ekoxens larver äter inte av granarnas och tallarnas ved.

Ett nytt ekoxeupprop är planerat till 2026, men alla fynd som görs till dess får gärna rapporteras in på Artportalen.se.

LÄS ÄVEN:
• EU-projekt ska rädda eklandskap i Sverige
• Så blev en överkörd svensk ekoxe en 4 ton tung isskulptur i Kanada

Källa: Rapporten från länsstyrelsen Östergötland