Gå till innehållet

Gyllensandbi. Foto: Erik Hansson

Natursidans guide till vilda bin

Vildbin kan verka svåra att se skillnad på, men som med så mycket annat är det en vanesak. Om du vet vad du ska titta efter och lär dig några grunder så blir det snart lättare att känna igen några arter eller åtminstone släkten av vilda bin. Dessutom ger ofta växter en bra ledtråd till bina.

Det går inte så bra för vildbina i Sverige. Var tredje art, ungefär 100 stycken är mer eller mindre hotade. För att hjälpa dem finns det en rad insatser att göra. Läs mer om hur du gynnar bin i de här artiklarna: 
Gynna marklevande bin i trädgården
Nybörjarrabatt som lockar humlor, bin och fjärilar

Du måste inte kunna känna igen de olika arterna för att hjälpa dem, men det kan vara kul att kunna känna igen besökare i din egen trädgård och se vilka arter som trivs där. Biexperten Göran Holmström, som bland annat skrivit boken “Humlor, alla Sveriges arter” och gjort nycklar till sandbin, smalbin och citronbin har hjälpt till med den här guiden där han ger sina bästa tips för att du ska kunna se skillnad på olika arter eller släkten av vildbin.

De flesta bin är bara mellan 0,5 och 1,5 cm långa så du kan behöva antingen en kamera med makroobjektiv eller en håv och en lupp för att komma dem tillräckligt nära. Men det finns andra knep att ta till. Göran berättar att de flesta biexperter även är duktiga på växter. Dessa ger nämligen en tydlig ledtråd om vilka bin det kan röra sig om. I blåklockor hittas till exempel ofta blåklocksbi, storsovarbi och småsovarbi. 

– Att leta efter bin handlar mycket om att leta efter rätt blommor, berättar Göran. Det lönar sig att leta efter specifika växter som attraherar vissa arter av bin. Hanar kan förvisso födosöka efter nektar lite här och där, men håller sig gärna nära de växter där honan letar pollen.

Förutom blåklockor – vilka andra växter brukar locka till sig bin?
– Vildmorot, kirskål och andra flockblomstriga växter, samt monke (blåmunkar) är jättebra för citronbin. Annars är fibblor en klassisk biväxt. Där brukar det hittas många arter av flera släkten. Käringtand och andra klöverväxter brukar vara bra för murarbin och vissa sandbin. Väddklint lockar tapetserarbin och åkervädden väddsandbiet. I blommande ljung hittar man klöversidenbiet och ljungsandbiet. Bland odlade växter är stjärnflocka en av de bästa för små bin.

Hur ska du leta efter bin?
Göran själv använder ofta en slaghåv när han är ute och letar bin. Eftersom vissa arter är så små kan det löna sig att vifta med håven i lämpliga växter och helt enkelt se vad som hamnar i håven. Ett litet plaströr eller en plastburk är bra att ha för att förvara biet i tillfälligt medan du studerar det med en lupp. Släpp sedan gärna ut det igen. 

Att ta i bina med fingrarna är relativt riskfritt. Göran, som ofta hanterar bin, har bara blivit stucken ett par gånger och det var av ett mysksmalbi och ett ängsbandbin. Just dessa arter kan ha ett litet samhälle och därmed instinkten att försvara. Alla andra arter kan förvisso stickas, men gör det ytterst sällan. Det är inte heller speciellt smärtsamt att bli stungen av bin och det är dessutom bara honorna som har gadd. Hanar är det riskfritt för dig att hålla i. Det är däremot inte utan risk för bina, så håll försiktigt i dem.

Var i Sverige ska du leta?
Eftersom bin föredrar sol och värme är de vanligare i södra Sverige och längs Norrlandskusten än i fjällen och Norrlands inland. Vissa arter finns bara i sydligaste Sverige och ytterligare andra har specifika krav på exempelvis sandiga marker med blottad sand. Det kan vara bra att titta på Artportalen för att ta reda på om ett visst bi setts i din närhet eller läsa på Artfakta om vilken miljö de uppskattar. 

Vårsidenbi, hona och hane. Lägg märke till skillnaden i längd på antennerna.
Foto: spacebirdy – Own work, CC BY-SA 3.0

Se skillnad på könen
Innan du börjar fördjupa dig i olika släkten kan det vara bra att veta att honor och hanar hos bin ibland skiljer sig ganska mycket åt och att det kan vara bra att öva på att se skillnad på dem. Hanar har en extra led i antennerna som därmed är längre än honornas. De har också ett extra bakkroppssegment, vilket gör dem lite mer långsmala, men det är framför allt längden på antennerna som det kan vara bra att öva på.

Det är också värt att komma ihåg att precis som fjärilar och andra insekter kan bin vara slitna och solblekta så att varken behåring eller färg stämmer riktigt med bilderna här under. 

Känn igen honungsbin
Honungsbin, som är de bin som används i biodling, är så vanliga i Sverige att det är bra att lära sig känna igen dem och ha dem som referens för andra bin. De är till exempel relativt stora (10-14 mm) och det är bara ett fåtal vilda bin i Sverige som blir större. Honungsbin brukar också ha en ockrafärgad (rödorange) bakkropp med svarta och ljusare band.

Delar av ett bis anatomi som kan vara bra att känna till. Foto: Erik Hansson

Bandbin

Som namnet antyder har de här 6-18 mm långa bina smala ljusa band på bakkroppen. Bandbin är väldigt svåra att skilja från släktet smalbin, men alla bandbin har de ljusa banden i nederkant av tergiterna/ryggplattorna. Nästan alla smalbin har sina band, när sådana finns, i ovankanten. 
Bandbina uppskattar, liksom smalbin, att sitta på fibblor och maskrosor. Båda släktena har dessutom en livscykel som liknar humlornas. Befruktade honor övervintrar och lägger ägg på våren. Hanarna dör på hösten och de nya honorna övervintrar. Denna årscykel innebär att bandbin, liksom smalbin, är aktiva betydligt längre än de flesta andra bin.
Det har setts sju arter i Sverige. Vanligast är det grönmetallglänsande ängsbandbiet (se nedan).

Ängsbandbiet är ett litet metallgrönglänsande bi. Som alla honor av bandbin har hon en liten längsgående skåra längst bak på bakkroppen. Ytterligare två arter av bandbin är grönglänsande och väldigt lika ängsbandbiet, men betydligt sällsyntare och med begränsad utbredning. 
När: vår till höst.
Var: Vanligt i hela landet utom i fjälltrakterna.
Foto: Aiwok – Eget arbete, CC BY-SA 3.0,


Blodbin

Blodbin är 4-14 mm långa och lever som parasiter på andra bin, framför allt smalbin. Släktet känns lätt igen på att de är svarta med röd bakkropp. Alla 16 arter blodbin utom en är dock väldigt lika och går inte att skilja åt i fält. Storblodbi är ett undantag (se nedan).

Storblodbiet är den största arten inom släktet blodbin av vilka vi har drygt 15 arter i landet. Alla är svarta och röda, och alla utom storblodbiet har röd bakkropp med svart längst bak. Hos storblodbiet är hela bakkroppen röd. Arten boparasiterar vårsidenbiet.
När: Vår till sen sommar.
Var: Ganska vanlig i Götaland och Svealand med några fynd i sydligaste Norrland.
Foto: Alfred – Self-photographed, CC BY-SA 3.0


Blomsterbin

Många bin är knutna till specifika växter. Det gäller i hög grad Sveriges fyra arter blomsterbin, som har namn som anger var de kan hittas – blåklocksbi och lusernbi till exempel. Alla blomsterbin är stora (10-14 mm), knubbiga, kompakta och långhåriga och ganska färgglada. 

Blåklocksbiet tillhör de bin som bara samlar pollen på en viss växt, i det här fallet blåklockor. Lyfter man och kikar i en blåklocka och där sitter ett knubbigt bi brukar det vara just ett blåklocksbi. Honan är mest svarthårig, hanen gråare eller ibland brunare. Båda har rödaktiga hår på spetsen av bakkroppen.
När: Flyger under sommaren.
Var: Vanlig i Götaland och Svealand, men når inte upp i Norrland.
Foto: Line Sabroe from Denmark, CC BY 2.0


Citronbin

Citronbina är små (4-9 mm) och svarta utan behåring. Hanarna har tydliga gula eller vita masker i ansiktet och det är dessa som du behöver titta närmare på för att se skillnad på dem. Citronbin har väldigt kort tunga vilket gör att de är hänvisade till växter där nektarn ligger ytligt. Flockblomstriga växter som vildmorot och kirskål, liksom blåmunkar (monke), bärbuskar och trädgårdens stjärnflocka uppskattas. I Sverige finns 15 arter.
• Artfakta har en nyckel för att se skillnad på citronbina

Gårdscitronbiet är den vanligaste citronbiarten i Sverige. Hanens ansiktsmask är gul, på munskölden oftast med svarta yttersidor, och på sidofälten där det gula viker in ovanför antennfästet vilket är typiskt för just gårdscitronbiet.
När: Arten flyger under sommaren
Var: Mycket vanlig i Götaland och Svealand samt längs södra Norrlandskusten.
Foto: James Lindsey at Ecology of Commanster, CC BY-SA 3.0


Gökbin

Sveriges 35 arter gökbin är svåra att se skillnad på. Längden varierar mellan 5 och 14 mm och de liknar små getingar med i stort sett hårlösa kroppar och ofta gul- eller rödrandig bakkropp. Antennerna är relativt långa och ofta rödfärgade precis som benen. Detta kan med lite övning ses i flykten som är ganska långsam för att vara ett bi.
Eftersom gökbin är parasiter hittas de oftast i närheten av andra bin. Exempelvis kan du sätta dig och studera sälgsandbinas små kolonier på våren och då också få syn på sälggökbiet. 

Sälggökbiet är en boparasit och liknar ytligt sett getingar. Gökbin kan vara mycket svåra att skilja åt, bästa sättet är att se vilket bi de har som värdart. Sälggökbiets värd är sälgsandbiet.
När: Sälggökbi flyger under våren.
Var: Vanlig i Götaland, Svealand och upp längs Norrlandskusten.
Foto: Göran Holmström


Långhornsbi

När du ser en hane av ett långhornsbi förstår du troligen genast vilket bi det är. Inget annat bi har så långa antenner. De är ungefär lika långa som resten av den 12-15 mm långa kroppen. Långhornsbin är ganska håriga och är rödbruna på mellankroppen och svarta längst bak. Hanen har gult ansikte medan honans är svart. 

Det är många bin som har långa antenner men inget svenskt bi kan mäta sig med hanen av långhornsbi. Hans antenner är lika långa som hela kroppen. Han är alltså väldigt lätt att känna igen. Honan däremot är svårare, hon är stor och kraftig, brun på mellankroppen och svart med diffusa vita fläckar på sidorna av bakkroppen. Bästa sättet att känna igen henne är egentligen att leta upp en hane som uppvaktar henne.
När: Arten flyger på sommaren.
Var: Vanlig i Götaland, Svealand och längs Norrlandskusten till strax norr om Sundsvall.
Foto: Erik Hansson


Murarbin

Om du satt upp ett bihotell och har relativt stora hål i det så är chansen stor att du får besök av ett rödmurarbi. Det kan kännas igen på sin rödaktiga färg och att honan har horn i ansiktet. Murarbin är 7-12 mm långa, samlar pollen på undersidan av bakkroppen och har ett stort huvud och en kort bakkropp vilket ger ett kompakt intryck. Det finns 16 arter murarbin i Sverige, flera av dem uppskattar växten käringtand.

Rödmurarbiet är ganska stort och knubbigt. Det har typisk röd och svart behåring. Hanen har väldigt långa antenner och honan har två små horn i ansiktet. Om man har ett bihotell brukar det få besök av rödmurarbin. Honan bygger boceller i rören och när ett rör är fullt täpper hon till med lera som ser ut som grå cement. Som alla murarbin samlar hon pollen på styva hår på undersidan av bakkroppen.
När: Arten börjar flyga tidigt på våren
Var: Mycket vanlig i Götaland, Svealand och utmed Norrlands kust upp till Sundsvall.
Foto: André Karwath aka Aka – Own work, CC BY-SA 2.5


Praktbyxbi

Ett riktigt stort bi, till och med större än ett honungsbi, som begåvats med det kanske bästa namnet av alla bin. Honan har lång, rödgul behåring på bakskenbenen och dessa praktbyxor använder hon både för att samla pollen och för att gräva bon i sanden. Hittar du ett stort bi med färgglada “byxor” på bakbenen så är chansen stor att det är ett praktbyxbi. Inte minst om du hittar det i någon korgblommig växt. Cikoria verkar vara en favorit. Hanen är lite svårare att skilja från exempelvis en lusernbihane.

Praktbyxbi (hona). Praktbyxbiets hona är ett stort bi med helt fantastiska ”byxor” på bakbenen. Med dessa orangefärgade hår samlar hon pollen. Byxorna är också effektiva när hon gräver ut bogången i marken.
Var: Götaland och Svealand.
Foto: Christian Fischer, CC BY-SA 3.0


Sandbin

Det är inte så enkelt att urskilja vad som är sandbin. De är 5-16 mm långa, lever i bogångar i marken och honorna har speciella ränder av hår vid ögonens innerkant, kallas fovea. Många av de 60 svenska arterna har färgglada honor, ofta med orangefärgad behåring. Trädgårdssandbin har röd färg längst bak på rumpan. Sälgsandbiet har helt grå behåring på mellankroppen och svartglänsande bakkropp. Många sandbiarter är vanliga och de flesta flyger under vår och försommar.
• Artfakta har en nyckel för sandbin

Hos många sandbin är honan stor och färgglad, ofta med orangebrun behåring på mellankroppen. Honan av gyllensandbi (bilden) tillhör dessa, typiskt är att hon har orangefärgade hår i början av bakkroppen och på bakbenen. Hanen liknar honan men är mindre och slankare.
När: Arten börjar flyga på våren och håller på en bit in på sommaren.
Var: Mycket vanlig i Götaland och Svealand, mindre vanlig upp längs kusten av Norrland.
Foto: Aiwok – Eget arbete, CC BY-SA 3.0


Sidenbin

Sidenbin kan påminna om sandbin, men antennerna är ofta vackert bakåtböjda och huvudet är tydligt v-format. Sandbin har snarare långa eller breda huvuden. Vårsidenbiet är en tidig, stor art som gillar sälg och är vanlig i grustag. Alla andra sidenbin är mindre och kommer fram i mitten av sommaren. Precis som med många andra bisläkten har arterna sina favoritväxter. Ljungsidenbi hittas ofta på ljung, klöversidenbiet på ärtväxter och väggsidenbi går på korgblommiga växter som prästkrage och renfana. I Sverige har vi åtta arter sidenbin.

Väggsidenbiet är knutet till korgblommiga växter och man ser det ofta i antal på prästkragar och renfana. Det är ganska litet och brunt med typiskt V-format huvud och vita band på bakkroppen. Flera arter av sidenbin ser i stort sett likadana ut men eftersom de samlar pollen på olika blommor brukar man kunna sluta sig till arten genom att titta på blomvalet.
När: Sommaren.
Var: Vanlig, ofta mycket vanlig, i Götaland, Svealand och upp längs Norrlandskusten.
Foto: Fritz Geller-Grimm – Eget arbete, CC BY-SA 3.0


Smalbin

Smalbin liknar bandbin. De är 4-12 mm långa, bor i marken och samlar pollen på bakbenen. Honan har en längsgående skåra längst bak på sjätte tergiten (ryggdelen) och hanarna har gul spets på munskölden. Några vanliga arter av de 29 som påträffats i Sverige är svartsmalbiet vars hane har väldigt långa antenner, det ganska stora fibblesmalbiet som har vita band på bakkroppen samt de grönglänsande bronssmalbi och metallsmalbi. Smalbin har en lång säsong precis som bandbin (se dessa).
Artfakta har en nyckel till Sveriges smalbin.

Smalbina står bandbina mycket nära. Många smalbin har vita hårband eller hårfläckar på bakkroppen. Dessa sitter då i ovankanten på ryggplåtarna, hos bandbina sitter de i nederkanten. Hanar hos alla arter utom två har vit spets på munskölden. Ängssmalbiet (bilden) är en av de större arterna. På bilden ser man att hanens antenner är mycket långa och bakkroppen delvis röd. Hanen hos ytterligare en smalbiart, mysksmalbiet, har rött på bakkroppen. Dessa båda skiljs på färgen på överläppen, vit hos ängssmalbi, svart hos mysksmalbi. Honorna är svårare att skilja åt.
När: Vår till höst.
Var: Mycket vanligt i hela Sverige och kan t o m gå upp i fjälltrakterna.
Foto: gailhampshire from Cradley, Malvern, U.K, CC BY 2.0


Tapetserarbin

Tapetserarbin är stora bin (7-20 mm) med kraftiga käkar med vilka de skär ut bladbitar, inte sällan från rosor, som används för att bygga väggar i äggcellerna. De tolv arterna är svåra att skilja åt. De samlar pollen på undersidan av bakkroppen. Stocktapetserarbi kan ibland bygga i blomkrukor på balkongen. 

Stocktapetserarbiet tillhör de vanligaste tapetserarbina i Sverige. Det känns igen på sin storlek, sina smala vita band på bakkroppen och sina delvis förtjockade bakben.
Var: Hela landet utom i fjälltrakterna.
Foto: Göran Holmström

Läs även:
Gynna marklevande bin i trädgården
Brist på vildbin begränsar matproduktionen

Mer att läsa