Gammal skog. Foto: Erik Hansson
Världsnaturfonden WWF har skickat ett öppet brev till näringsminister Ibrahim Baylan där de uttrycker oro för att regeringen ska försvaga skyddet av skog och motsätta sig ambitionshöjningar gällande biologisk mångfald i EU.
– I början på 90-talet infördes en skogspolitik som till stor del bygger på ett frivilligt ansvar för miljön. Även om det har lett till många positiva naturvårdsinsatser visar de senaste 30 åren att dessa inte är tillräckliga för att motverka de negativa effekterna som följer av ett intensivt kalhyggesbruk. Skyddsvärda livsmiljöer för skogens arter fortsätter att avverkas och ersätts med likåldriga, mörka och plantagelika skogar. Både myndigheter och forskare framhåller att förlust av variation och livsmiljöer hotar den biologiska mångfalden i skogen men även att riskerna för skogsskador ökar. Detta borde föranleda oro hos er politiker, skriver WWF i sitt öppna brev till näringsminister Ibrahim Baylan.
Det ges också flera konkreta förslag till en ny skogspolitik. Här är några av dem:
• Stärk artskyddet i Sverige
• Skydda de sista intakta naturskogarna
• Använd statligt ägd skog för att säkra skyddet av skogar med höga naturvärden och för att vara en förebild
• Använd enbart så kallat frivilligt skydd som ett komplement till formellt skydd
Frivilliga avsättningar utan kontroll
Frivilliga avsättningarna är områden som markägaren frivilligt och utan ekonomisk ersättning undantar från vanlig skogsproduktion. Dessa områden ska rymma höga naturvärden, kulturmiljövärden eller sociala värden enligt Skogsstyrelsen. Men det finns inga kontroller för vad det är för mark som avsätts. Det kan kan vara gamla skogar med höga naturvärden, men det kan också vara ett kalhygge.
Peter Roberntz, senior rådgivare inom svensk skog hos WWF, menar att dessa frivilliga avsättningar ibland blir som att både vilja äta kakan och ha den kvar.
– Det är ett problem att hävda att det finns frivilliga avsättningar med höga naturvärden, men inte vilja visa upp dem. Om dessa områden ska räknas med i internationella beräkningar av skyddad natur, till exempel i det förslag om att skydda 30 procent av naturen till år 2030, så måste man ju visa vilka naturvärden det finns, var områdena finns och vilken långsiktighet de har.
Men dessa kontroller motarbetar skogsägarföreningar “med näbbar och klor” enligt Peter Roberntz. Det har getts förslag på att åtminstone upprätta en digital plattform med frivillig rapportering för de markägare som ärligt vill visa sina frivilliga avsättningar, men det är ännu oklart om detta blir av.
– Det finns inte den transparens som behövs i dagsläget.
Det är också bara om skogsägaren är FSC-certifierad som det finns några regler för hur de frivilliga avsättningarna ska fungera.
– Inom FSC-certifieringen ska man avsätta det mest värdefulla området. Det ska inte flyttas om man inte skulle hitta någon plats som har ännu högre naturvärden. Ocertifierade skogsägare behöver inte avsätta något alls och kan byta avsatta områden som de vill.
Hur hotad är äganderätten?
En annan het potatis i skogsdebatten är äganderätten. Hos en del politiker och företrädare för skogsbranschen lyfts ofta att äganderätten skulle vara hotad. Det är en bild som inte Peter Roberntz delar.
– Det kan vara så att ett antal mindre skogsägare kanske har drabbats av att deras skogar skyddats mot deras vilja, men det är en väldigt liten andel. Däremot har äganderätten påståtts vara hotad av politiska skäl. Vi menar att så inte är fallet. Att skogsägare ska få göra vad de vill är inte rimligt. Inom vilken verksamhet får man göra det när verksamheten står mot samhällets intresse? Snarare behöver vi lyfta vilket ansvar skogsägare har.
Peter Roberntz anser att det är upp till dem som menar att äganderätten är hotad att förklara vad det är som egentligen är hotat.
LRF: Osäker ersättning och minskande frihetsgrad
Gunnar Lindén är LRF Skogsägarnas naturvårdsexpert. Han tycker att frågan är fel ställd.
– Hittillsvarande innehåll i äganderätten är hotad. Äganderätten håller på att försvagas. Bland annat genom minskade frihetsgrader för skogsägare, fler intrång, fler föreskrifter, osäkerheter om man har rätt till ersättning vid vissa typer av intrång, mer byråkrati för att få fortsätta med sin pågående markanvändning med mera.
Kan du förtydliga och konkretisera vad du menar med minskande frihetsgrader och osäkerhet om ersättning?
– Det har till exempel blivit fler föreskrifter i Skogsvårdslagen, artskyddsförordningen tillämpas oftare och det är svårare att få tillstånd att avverka i fjällnära skog. Angående osäkerhet om ersättning gäller det främst artskyddsförordningen. Det är idag inte fastlagt i domstol om den som blir förbjuden att avverka helt eller delvis har rätt till ersättning. Myndigheternas linje, som jag visserligen tror är felaktig, är att ersättning inte ska utbetalas. Skogsägare tvingas allt oftare till domstol på egen bekostnad för att få fortsätta med sin pågående markanvändning.
Ersättning och internationella åtaganden
I dagsläget kan ingen tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation, ”utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen” – det står i regeringsformen. För den som vill sluta ett avtal om att skydda skog med höga naturvärden så kan det bli aktuellt med naturreservat eller biotopskydd och det går också att teckna naturvårdsavtal. Alla dessa former ger ersättning till markägaren. Om det bildas naturreservat är ersättningen 125 procent av marknadspriset och ett naturvårdsavtal ger cirka 60 procent av områdets rotnetto för ett avtal på 50 år.
Sverige har också internationella åtaganden som till exempel artdirektivet som staten måste förhålla sig till. Det direktivet kommer inskränka på den individuella friheten för skogsägare med väldigt mycket nyckelbitotoper (skogar med höga naturvärden) eftersom där lever arter som skyddas i artdirektivet. Så länge det finns tillräckligt mycket pengar i miljöbudgeten innebär det dock att skogsägaren kommer få ersättning.
Slutligen, vad vill ni att ert öppna brev ska leda till?
– Vi hoppas att det ger genklang. Det är ju egentligen ingenting nytt vi kommer med. Det här har vi sagt länge, men det gäller att nöta på med samma budskap. Vi menar att skogsbruket måste ta hållbarheten på allvar och att vi inte kan satsa på mer billig råvara. Vi måste också inse allvaret för den biologiska mångfalden. Vi anser att det egentligen är en ny typ av skogspolitik som behövs, men det verkar finnas litet politiskt gehör för det, avslutar Peter Roberntz.
