Viltjouren och krisen för viltrehabiliteringen

Den 30 maj kom länsveterinärer till Viltjouren i Stockholm. Med sig hade de djurskyddspoliser som hjälpte till att ta med sig alla de vilda djur som fanns på anläggningen vid tillfället, samt några av de tama djuren. Ewa Kierkegaard har under 18 år arbetat med att rehabilitera skadade vilda djur på sin gård och bland annat varit en av huvudpersonerna i ”SOS Vilda djur” på SVT. Nu är hennes verklsamhet stoppad.

Omhändertagandet är ett resultat av att länsveterinärerna inte tycker att Viltjouren vidtagit nödvändiga åtgärder. I beslutet om omhändertagandet anses inte Ewa Kierkegaard förmå sköta djuren ”i enighet med gällande djurskyddslagstiftning”.

Att reda ut alla turer i det här fallet och försöka förstå vad som egentligen hänt är inte helt enkelt. Vad som däremot är tydligt är att konflikten och beslutet drabbat Ewa väldigt hårt. När jag ringer upp henne och frågar om hon kan tänka sig att ställa upp på en intervju förklarar hon att hon inte orkar. Hon känner sig ledsen och har inte längre några krafter att prata om detta. Hon vill inte börja älta i historien igen och ber mig istället ringa till Michael Kierkegaard som också hjälper till på Viltjouren.

En kattuggla släpps ut. Foto: Teodor Möller, Viltjouren

En kattuggla släpps ut. Foto: Teodor Möller, Viltjouren

När Michael börjar berätta vet han inte var han ska börja och frustrationen över den situation som uppstått är uppenbar. Han anser att det är ”välkänt att länsveterinärer beter sig så här i landet”. I ett mejl till Länsstyrelsen i augusti 2012 skriver han ”det är väl ingen överraskning att jag anser att Länsstyrelsen med råge förtjänar all ”skit” den eventuellt får för sitt djurskyddsarbete” och ”vi har inte ens ovänner som vi vill utsätta för Länsstyrelsens intresse i djurskyddsfrågor”. Även Ewa Kierkegaard har uttryckt sin frustration över Länsstyrelsens arbete i konversationer med dem.

På sin Facebook-sida framför Viltjouren skarp kritik mot Länsveterinärerna som omhändertagit djuren och tar upp exempel på märkliga bedömningar. Som att omhändertagna kattugglor skulle behöva vatten (ugglor behöver inte dricka vatten) och att änder ska ha både dricksvatten och badvatten (änder brukar inte skilja på bad- och dricksvatten).

Exakt när konflikten börjar beror på vem man frågar. I samband med tillslaget mot Viltjouren presenterades uppgifter om att de fått anmärkningar som inte åtgärdats under tre års tid. Men enligt Viltjouren avslutades ärendet under 2012. När man läser igenom de beslut och kontrollrapporter som Länsstyrelsen har skrivit och tittar på de tillhörande dokumentationsbilderna så framgår det att Viltjouren fått anmärkningar åtminstone sedan 2009. Då bland annat gällande att det saknats tillstånd för att ha fler än nio katter. Detta ärende avslutades samma år.

2011 gjordes en ny besiktning av Viltjouren. Nu blev det en längre lista med anmärkningar. Återigen hittades fler än tio katter (14) även om Ewa påstod att bara nio av dem var hennes. Det hittades döda djur i burar som innehöll igelkottar och duvor och det anmärktes bland annat på att sångsvanar spatserade runt fritt på gården. Länsveterinären tyckte dock att Viltjouren ”visat vilja att rätta till brister” och beslöt att följa upp med en ny kontroll vid ett senare skede. I mars 2012 återkommer Länsveterinärerna till Viltjouren och upprättar en lista på 25 punkter som måste åtgärdas, varav 20 ”omedelbart”. Det handlar bland annat om att dricksvatten för djuren var fruset, stängsel i för dåligt skick, skaderisk för djuren på grund av trasigt glas och andra vassa föremål på tomten, samt återigen att för många katter finns på gården. Ewa skickade ett svar på dessa synpunkter och åtgärdade en del av problemen. I maj 2012 skrev Länsstyrelsen att det fanns risk för omhändertagande om inte alla punkter åtgärdats.

I juni 2012 gjordes en ny inspektion och kritik framfördes bland annat mot att en hund och flera katter vistades i ett väldigt stökigt hus med urin och avföring på golvet. Gården ansågs innebära skaderisker för alla lösa djur då det fanns ett trasigt växthus, trasiga lerkrukor, galler, vassa verktyg och mycket annat. Dessutom låg ”kadaverrester av fjäderfän och en igelkott som sågs vid tidigare kontrolltillfällen [november 2011] fortfarande kvar i burarna”.

I slutet av 2012 gick Ewa Kierkegaards rehabiliteringstillstånd ut och hon skickade in ett nytt den 23 december. Någon förlängning har ännu inte medgivits.

I mars 2013 återkom så länsveterinärerna till Viltjouren och ansåg nu att det fanns flera allvarliga brister och att flera av de tidigare problemen som skulle åtgärdats inte lösts. Den sista maj omhändertogs de vilda djur som vistades på Viltjouren, samt Ewas hund. Denna hund återlämnades dock senare.

Ekorrunge som matas. Foto: Teodor Möller, Viltjouren

Ekorrunge som matas. Foto: Teodor Möller, Viltjouren

Michael Kierkegaard är oförstående inför mycket av länsveterinärernas kritik och tycker inte de gjort en yrkesmässig kontroll.

– Länsstyrelsen har hetsat upp sig över skaderisker och det finns inga begränsningar hos dem, säger Michael Kierkegaard. När jag frågade dem om vad skaderisken är så ska väl länsveterinären kunna svara? Men länsstyrelsen svarar att de ”brukar inte specificera sådant”. Nu fick vi besked om att en foderhäck utgör en skaderisk, fast han [länsveterinär Andreas Johansson] inte kan ha undgått att se den vid tre tidigare tillfällen. Det är inkonsekvent myndighetsutövning.

Men fick ni inte chans att åtgärda foderhäcken om det var en skaderisk?
– Nej det gavs inte tillfälle till det. Vi undersåtar ska göra som Länsstyrelsen vill. Sedan underkänner de alla åtgärder vi gjort och bestämmer sig för att hämta alla djuren.

Sedan börjar Michael berätta åtskilliga historier som han menar tyder på övergrepp och inkonsekvens från Länsstyrelsen. Han förklarar vilket stöd de fått från andra veterinärer och hur organisationen KFV (Katastrofhjälp Vilt Fågel) stöttat deras rehabiliteringsverksamhet. Han irriterar sig över hur länsveterinärer får bryta sig in i privata bostäder med hjälp av polisen trots att det skulle krävas misstankar om grova brott och en husrannsakan för att polisen skulle få göra samma sak i andra fall. Han berättar också om hur viktig Viltjouren är och hur de räddat en högdräktig rådjursget som satt fastklämd. En historia som fått över 20 000 gillanden och 1746 delningar på Facebook.

Att hänga med i Michaels förklaringar om vad som hänt och vad som inte hänt är inte så lätt. Det är många turer och konflikten är uppenbart infekterad. Viltjouren anser sig orättvist behandlade, medan Länsstyrelsen anser att de följer rådande lagar och förordningar.

Den rikstäckande samarbetsorganisationen för viltrehabiliterare, KFV (Katastrofhjälp – Fåglar och Vilt), har granskat ärendet och kommit med ett utlåtande som kommer användas i den överklagan som Viltjouren skickat in. Magnus Edelius är ordförande för organisationen.

Vad är din uppfattning om konflikten?
– Vi har ju läst handlingarna och vår bedömning är att länsstyrelsen bör separera djurägarens hållning av sällskapsdjur från den viltrehabiliteringsverksamhet som Ewa Kierkegaard bedriver, säger Magnus Edelius. Vi kan inte i länsstyrelsens rapporter utläsa att djuren i viltrehabiliteringen vanvårdats eller misskötts. Ewa Kierkegaard är en mycket kompetent viltrehabiliterare, i vår bedömning den mest kompetente i Stockholmsregionen.

Varför blev domen så hård som omhändertagande av djuren?
– Någon dom har ännu inte fallit. Det vi diskuterar är Länsstyrelsen beslut att omhänderta djuren. Och djuren ingående i gårdens övriga djurhållning uttalar vi oss inte om. Vi uttalar oss enbart om djuren i viltrehabiliteringen.

Hur är situationen för viltrehabilitering i Stockholm nu när Viltjouren inte får ta emot djur?
– Det är krisartat i Stockholm. Vi har kontakt med Länsstyrelsen och Naturvårdsverket för att det snabbt ska ske en lösning. Vi försöker också att på andra vägar få till en bättre lagstiftning för viltrehabilitering. Det går inte att ha det så här. I Stockholm är just nu risken för vanvård, kanske till och med djurplågeri, stor när folk tror att de kan vårda vilda djur själva i sina hem. Djuren utsätts för en oerhörd stress. Många vet inte ens om att det är straffbart. Därför är det viktigt att folk ska kunna lämna in vilda djur till kunniga rehabiliterare.

Ormvråk som behöver omvårdnad. Foto: Teodor Möller, Viltjouren

Ormvråk som behöver omvårdnad. Foto: Teodor Möller, Viltjouren

Jag pratar även med flera andra personer som haft mycket med Viltjouren att göra och alla är övertygade om att de vilda djuren som Ewa Kierkegaard tar hand om inte utsätts för någon vanvård.

Det återstår därmed att prata med någon av Länsveterinärerna. Dessvärre är båda på semester och det ser inte ut att bli någon intervju. Men strax efter att jag sökt dem får jag ett samtal från ”dolt nummer”. Det är länsveterinären Andreas Johansson som ringer från sin semester för att svara på mina frågor och ge sin version av det som hänt.

Han berättar historien ur länsveterinärernas perspektiv vilket också är beskrivet i alla de rapporter och dokumentationsbilder om ärendet som Länsstyrelsen fått in. Enligt dessa är det många brister kring djurmiljö och renhållning som inte åtgärdats både hos tamdjuren och de vilda djuren. Ibland har Viltjouren vägrat utföra ändringar eftersom de har en annan uppfattning om vad som är bäst för djuren. Ibland har de påstått att de åtgärdat saker som inte fixats. När inte problem åtgärdats så görs ett föreläggande vilket innebär ”en tvingande åtgärd till exempel att en djurhållare ska rätta till en brist”.

Vad är de allvarligaste bristerna?
– Jag vill börja med att säga att vissa av de här punkterna som tagits upp inte lett till föreläggande, säger Andreas Johansson. Det har bara skett när Ewa vägrat svara eller inte svarat tillfredställande. Bland de brister vi upptäckt är att foder och vatten inte håller tillräckligt hög kvalitet, en åsna har haft en oren hage utan ligghalm och flera andra saker. Det var över 20 punkter i det första föreläggandet och det är allvarligt.

Varför har det här blivit en så infekterad konflikt?
– Jag ser det inte som en konflikt. Vi är en myndighet och vi har inte konflikter. Vi behandlar varje ärende sakligt.

Ni har haft med er poliser när ni åker till Viltjouren. Känner ni er hotade när ni åker dit?
– Vi har fått intryck av att vi inte skulle få tillträde till alla utrymmen utan polis. Det har sagts saker som tolkats som att vi inte får tillträde till utrymmen där hon håller djur.

Vad hände med djuren som omhändertogs?
– De har tagits till uppsamlingsplatser och kommer antingen överlåtas, säljas, släppas ut eller avlivas beroende på hur de mår.

Skulle det vara kostsamt eller svårt att åtgärda de saker ni haft synpunkter på?
– Nej, det handlar om grundläggande djurhållning. Basala saker.

Det tycks, både i rapporterna och enligt andra uttalanden från folk med insyn, vara betydligt fler synpunkter på hur de tama djuren har det jämfört med de vilda djuren.
– Ja, vi har haft flest synpunkter på de tama djuren. Det måste hålla en viss nivå när det gäller renhållning och djurmiljö.

Den viktigaste frågan i den här konflikten tycks vara om bristerna i Viltjourens verksamhet är tillräckligt allvarliga för att de vilda djurens skulle omhändertas och att rehabiliteringstillståndet inte skulle förnyas.

Sedan tillslaget i slutet av maj pågår det inte någon viltvårdsverksamhet på Viltjouren. De första dagarna efter omhändertagandet av djuren ville Ewa inte fortsätta med verksamheten alls i några dagar, men mängder av människor ringer fortfarande till Viltjouren för att få hjälp med vilda djur som de hittat. Enligt Michael svarar Ewa på 100-150 samtal om dagen under högsäsongen, som infaller nu under sommaren när djurens ungar hittas lite här och var i naturen. I de flesta fall ger Viltjouren enkla upplysningar som att ”nej fågeln har inte ramlat ur boet, den har hoppat ut frivilligt och kommer med största sannolikhet att hittas av föräldrarna”. I knepigare fall får Viltjouren numera förklara att de inte kan göra annat än att rekommendera ett samtal till polisen eller Länsstyrelsen. Åtminstone tills de får förnyat tillstånd eller till någon annan i Stockholmsregionen får ett rehabiliteringstillstånd.