“Vi glömmer att naturen har svaret”

På påskdagen den 4 april kl 19.00 sänds Tina-Marie Qwibergs och Andi Loors nya film “Mellan Himmel och Jord” på SVT. I sina tidigare filmer har Tina-Marie Qwiberg gett sig i kast med frågor som artutrotning, det ohållbara jordbruket och den allt mer akuta frågan om tillgång till sötvatten i filmerna “Bieffekten” (2014), “Sista skörden” (2017) och “Efter Floden” (2019).

Den här gången vill hon försöka skildra och filosofera kring mänsklighetens roll här på jorden. Hur vår livsstil hotar arterna vi delar planeten med och hotar vår egen existens. Och hur naturens utarmning kanske inte är tillräckligt konkret för att vi skall stanna upp och göra allt vi kan för att stoppa en skenande uppvärmning.

– “Mellan Himmel och Jord” bottnar sig i en oro över klimatet och de förändringar som man läser in i sin omgivning. Man kan aldrig vara riktigt glad över årstiderna eller något som är vackert. Det finns alltid en oro över om det är normalt. Det var med de här tankarna filmarbetet började, säger Tina-Marie Qwiberg.

Hon berättar också att det fanns ett annat, mindre mål med filmen – att visa upp vitkindade gäss.

Varför då?
– Det är kanske inte en så populär fågel. Men när jag ser den så fylls jag av känslan av vår. Då vaknar det och blir ljust. Det är också vemodigt när de flyger iväg. Därför la vi upp filmen utifrån årstiderna. Det blev en bra uppdelning, förklarar Tina-Marie och fortsätter:

– Det knyter också an till att jag funderat en del över flockdjur. Varför hatar vi människor flockdjur så mycket? Varför ser vi ner på dem som djur när deras beteende är en förutsättning för vår välfärd?

Naturen som lösning
Men “Mellan Himmel och Jord” handlar inte bara om oro och flockdjur. Det är också en hyllning till naturen. Både som något vackert att ta till sig, men också en lösning.

– Det är i naturen som svaren finns på klimatproblematiken. Men bara om vi tillåter det. Vi måste förstärka den och inte förminska den. Det är som att vi glömmer den i vårt välfärdssystem. Vi glömmer de tryggaste klimataktörerna. Det vill jag ha sagt.

Hur når man ut till de som inte redan insett detta?
– Jag har gjort filmen som en betraktelse och jobbat mycket med känslor. Genom att blanda in kultur, skönhet och vackra naturbilder kan man möjligen nå sådana som annars inte väljer att se sådana här filmer. De kanske inte orkade se “Sista skörden”, men kan tänka sig att se en mer personlig film om naturens skönhet.

Du berättar i filmen bland annat om att vi måste våga tro på och luta oss mot naturen. Varför tror du att det inte sker i högre utsträckning i dagsläget?
– Först tror jag att det krävs en så stor förändring av till exempel vårt skogsbruk och jordbruk, men också vår livsstil och det hör man aldrig något om. Jag blir lite trött på att våra folkvalda aldrig nånsin nämner vår livsstil. Man sätter likhetstecken mellan livsstil och välfärd, men vår livsstil är att leva över våra tillgångar. Det går inte att behålla vår livsstil som den är idag. Vi är ännu inne i monokulturens hjul. Vi kan inte ta steget utanför hjulet för vi är så fast i det här gamla hjulspåret. Pengarna styr. Vi måste spränga hjulet och göra något nytt.

Kunskapsbrist
Tina-Marie anser också att kunskap saknas. Många förstår inte sambanden och tar naturen och den biologiska mångfalden för given. Alla vet inte hur det hänger ihop.

Du har gjort filmer om tunga ämnen tidigare och har inte undvikit att visa hur illa det ser ut. Vad är det som driver dig mot de här frågorna?
– Den här gången ville jag göra något som inte är riktigt lika tungt, men jag hoppas samtidigt att förtvivlan når fram. Hoppet har jag egentligen redan lämnat på något sätt.

Är det så? Du känner att hoppet är ute?
– Det ser verkligen inte bra ut. Det finns ingen quick fix för vår nuvarande situation precis. Det är för stora giriga krafter som det gäller att hålla emot. Emellanåt känner jag förtvivlan.

Har filmerna du gjort, där du satt dig in i de här frågorna, varit ett sätt att bearbeta den här förtvivlan?
– Filmerna har gett den ena pusselbiten efter den andra för att få insikt i helheten, men samtidigt har de också lett till mindre depressioner när de varit klara och man inser vad som är på väg att hända. Vi mådde inte bra efter att vi gjort klart vattenfilmen “Efter floden”. Då var det många i filmteamet som var nedstämda och kände att “det här är ju omöjligt”. I det skedet måste man ta ett steg mot det man blir tröstad av. Vi kan jobba för att påverka andra runt omkring och bygga biologisk mångfald i våra trädgårdar, men man inser att det inte räcker. Ovissheten om vad vi behöver göra och hur det ska gå till har ibland varit frustrerande.

I det här mörkret – vad är det som ger dig tröst eller hopp?
– För mig är hopp att naturen och det omkring levande har en resiliens och flexibilitet som jag lutar mig mot. Jag kan lyssna på talgoxarna och lukta på mossor och känna att det kommer fortsätta på något sätt. Naturen är större än människan. Det tröstar mig och jag finner glädje i att tänka på naturens storhet. Det gör mig ändå väldigt lycklig.

Tina-Marie berättar att hon gör film för att förhoppningsvis kunna göra skillnad och att hon önskar att fler förstod sambanden och naturens storhet.
– Man kan må dåligt över hur läget är, men man mår bättre när man får en helhetsbild av något istället för fragment som man inte kan sätta ihop. När man förstår naturens storhet förstår man att man kan luta sig mer mot den. Fler oroliga tonåringar och barn borde få den möjligheten att känna trygghet i att naturen kan hjälpa oss ur den här krisen, avslutar Tina-Marie Qwiberg.

“Mellan Himmel och Jord” har premiär på SVT påskdagen den 4 april kl 19.00. Filmerna “Bieffekten“, “Sista skörden” och “Efter Floden” finns på Vimeo. På UR Play finns Tina-Marie Qwibergs korta barnprogramserie “Tora och skogen” att se gratis.

Innehåll från Vimeo

Det här innehållet levereras från en extern tjänst. Genom att visa det accepterar du tjänstens dataskyddspolicy

Ja, visa mig innehållet

Källa: https://vimeo.com/523899031