Upp till 100 ryggradslösa djur utrotas per dag

Klothoppstjärt. Foto: Johan Lind http://www.jlind.se/

Klothoppstjärt – ett ryggradslöst djur som hittades under en bioblitz i Stockholm 2014. Foto: Johan Lind 

Enligt International Union for Conservation of Natures (IUCN) rödlista har bara 394 insektsarter utrotats. Det är enligt en expert på området en ”löjligt låg siffra”. Snarare handlar det om att flera dussin arter dör varje vecka och det är hög tid att ta det på allvar.

Axel Hochkirch är ordförande i IUCN:s bevarandekommitté för ryggradslösa djur (exempelvis blötdjur, insekter, spindlar, kräftor, nässeldjur och maskar). Han menar att de uppskattningar som gjorts tyder på att det varje dag dör ut mellan 1 och 100 ryggradslösa djur i världen. Lika oprecis är kunskapen om vilka arter vi förlorar, om det sker allt snabbare eller vad det beror på. Hans uppskattning får stöd av Rasmus Hovmöller, zoolog med inriktning på entomologi vid Naturhistoriska riksmuseet och aktiv i Entomologiska föreningen i Stockholm.

– Det är inte en orimlig siffra. Nästan alla av de arter som utrotas har aldrig fått namn eller beskrivits vetenskapligt, säger Rasmus Hovmöller och fortsätter:

Skogsväg. Foto: T. R. Shankar Raman, CC BY-SA 4.0. https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=34859499

Avverkning av gammal skog är den största orsaken till att ryggradslösa djur utrotas. Foto: T. R. Shankar Raman, CC BY-SA 4.0.

– Den allra största källan till utrotning global och lokalt är habitatförlust. Globalt mest för att gammal skog försvinner till förmån för jordbruksmark och bebyggelse, och i Sverige främst för att jordbruket har effektiviserats så att artrika miljöer som våtmarker, betesmark och dikeskanter försvunnit.

Det stora antalet är ett problem
Axel Hochkirch skriver i sin artikel i Nature att vi måste bevara ryggradslösa djur, inte bara för att de står för viktiga ekosystemtjänster så som pollinering, skadedjurskontroll och nedbrytning av näringsämnen, utan också för att varje art på jorden har rätt att existera.

– Många ryggradslösa djur har fantastiska livshistorier och är lika karismatiska som större djur, skriver han och nämner som exempel hur gräshoppor ägnar sig åt vackra sånger och danser för att locka till sig en partner.

Ett ”problem” med de ryggradslösa djuren är att de är oerhört många. Ungefär 97 procent av världens alla arter är ryggradslösa. Även om IUCN har satt som mål att beräkna bevarandestatusen hos 45 000 ryggradslösa djur till 2020, så är det fortfarande väldigt mycket som är okänt om dem. Mycket på grund av att inventeringarna fortfarande hänger på frivilliga insatser, enligt Axel Hochkirch. Han vill att det skapas större organisationer som anställer entomologer för att studera arterna noga.

Det finns helt enkelt alldeles för få experter på området för att vi ska få en uppfattning om hur det går för världens ryggradslösa djur. Det är enligt Axel Hochkirch huvudproblemet, inte att ryggradslösa djur skulle vara mindre karismatiska eller populära jämfört med större ryggradsdjur. Han nämner som exempel att bra fälthandböcker till arterna i centrala och norra Europa under 1980-talet lett till en stor kunskapsökning och därmed också fler insatser för att bevara nyckelarter.

Begränsad kunskap på grund av begränsat med experter
Rasmus Hovmöller håller med om att kunskapen om många ryggradslösa djur i Sverige är god. Åtminstone för många insekter, men inte när det gäller vissa svårbestämda och artrika grupper så som puckelflugor, Phoridae, där det finns 359 arter på Artdatabankens lista, men experter tror att det finns över 1000. På samma sätt finns det mycket kunskap om fjärilar, 
men det finns mycket kvar att upptäcka om exempelvis vissa grupper av parasitsteklar, flugor, kvalster, plattmaskar och små kräftdjur.

– Under 1970-80 talet kom det en hel del bestämningslitteratur för Skandinaviens insekter. Hit hör Bengt-Olof Landins ”Fältfauna insekter” som kom ut i tre band runt 1970. Tyvärr blev det inte fler delar, så det saknas fortfarande bestämningslitteratur för många insektsgrupper, bland annat flugor och myggor, säger Rasmus Hovmöller.

Böckerna i serien Nationalnyckeln har haft betydelse för intresset för ryggradslösa arter i Sverige.

Böckerna i serien Nationalnyckeln har haft betydelse för intresset för ryggradslösa arter i Sverige.

Han nämner också Nationalnyckeln, vars första band kom 2005 och som fortfarande produceras, serien Fauna Entomologica Scandinavica, med bestämningsnycklar på engelska, som getts ut sedan 1973 och Fältbiologernas häften för amatörer för bestämning av allt från trollsländor till spårtecken i snö.

– Kunskapen om ryggradslösa djur i Sverige begränsas främst av att det är få personer som kan artbestämma ryggradslösa djur från många grupper. Många arter kan inte identifieras i fält, utan måste samlas in, prepareras och granskas i hög förstoring. Det kan ta många års erfarenhet för att lära sig en svårbestämd grupp, och taxonomisk kunskap saknas helt inom landet för flera artika, men svårbestämda grupper. Det tar lång tid att träna upp en taxonom, och det är en fråga om satsningar på biodiversitet från staten och de stora forskningsstiftelserna. När det gäller svårbestämda och svårinsamlade arter, så som marina djur som lever på stora djup, går det inte att förlita sig på att kunskapen finns hos amatörer som det gör för artika, men välkända djurgrupper som fåglar och skalbaggar.

I och med att fotoutrustning blivit billig och enkel att använda kombinerat med sociala medier har intresset för småkryp ökat starkt de senaste åren, enligt Rasmus Hovmöller.

– De flesta börjar med att lära sig om lättbestämda insekter som fjärilar, trollsländor och stora skalbaggar, men en del går vidare och får ett fördjupat intresse för en viss djurgrupp. Steget är dock ganska stort till att ge sig på dåligt kända grupper, men amatörers intresse är en stor källa till kunskap om den svenska faunan, och det är en tradition vi skall vara stolta över. Det har aldrig varit en så bra tid som nu att satsa på att öka kunskapen om arter i Sverige och i världen.

Malaisefälla. Foto: Pmau, CC BY-SA 4.0. https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=49541312

Malaisefälla. Foto: Pmau, CC BY-SA 4.0.

Kunkapen ökar med stort projekt med fällor
En annan faktor för att kunskapen om de svenska arterna ökat de senaste 15 åren är det svenska Malaisefälleprojektet. 75 effektiva insektsfällor placerades år 2003 ut på 54 platser i landet från skånska sydkusten till Nuoljas kalfjäll i Abisko. Fällorna sköttes framför allt ideellt och tömdes ungefär varannan vecka året.

Dave Karlsson, stationschef på Station Linné, har varit involverad i Malaisefälleprojektet från början. När den första ansökan skickades in till Svenska Artprojektet 2002 så skrev man att man hoppades kunna hitta några hundra nya arter – en ambitionsnivå som möttes av av viss skepticism från andra forskare. 2003 kunde de dock sätta igång med insamlingen och under tre års tid samlades det in ungefär 80 miljoner(!) insekter. 2004 började sorteringen och artbestämningen. Trots att arbetet involverat 127 taxonomer från 25 länder och att det sedan 2004 dessutom hela tiden har suttit minst 6-7 personer året om och sorterat det insamlade materialet så är man långt ifrån klar med sorteringen. Det återstår fortfarande ungefär 15 miljoner insekter att sortera i den första av tre sorteringsrundor.

Insektsmix från projektet. Foto: Station Linné

Insektsmix från projektet. Foto: Station Linné

Tusentals nya arter för Sverige
Men arbetet har gett resultat. Ett resultat som är långt över förväntningarna. Målsättningen med några hundra nya arter krossades och kritikerna tystnade snart. Hittills har man påträffat över 2000 nya arter för Sverige och 1000 av dessa är också helt nya för vetenskapen. 

Vi hittade mer än det tiodubbla mot vad vi trott, säger Dave Karlsson. Jag tror att vi slutar på 5000-6000 nya arter för Sverige. Kunskapen om många, många av dem är dock fortfarande bristfällig om man uttrycker det milt. Nästan alla insekter som upptäckts känner vi bara till namnet och utseendet, men vi vet ingenting om deras biologi eller hur de lever. 

Sverige och norra Europa anses ha ganska bra koll på sin natur. Det kanske stämmer om man jämför med andra platser i världen som är betydligt mindre utforskade, men det säger väl ändå en hel del att vi år 2003 kände till 24 700 insekter i Sverige och att vi idag vet att det finns åtminstone 33 000. Samtidigt fortsätter artbestämningen i det svenska Malaisefälleprojektet och 2017 inleds en ny stor insamling med ännu fler fångstmetoder än sist. Vem vet hur många insekter vi känner till i Sverige år 2020?

Det är väl ändå lite anmärkningsvärt att ett av de sista stora forskningsfälten som mänskligheten har kvar att på allvar ta tag i är vilka vi delar den här planeten med, avslutar Dave Karlsson.

Källa: Nature


Natursidan.se har beviljats stöd av Forskningsrådet Formas genom Erik Hanssons, Johan Linds och Marie Mattssons projekt ”Forskning om natur för alla”. Det här är en artikel inom detta projekt. Läs alla våra artiklar i serien via den här länken.