Lejon i Namibia. Foto: Yathin S Krishnappa. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.
Det hävdas ibland att troféjakt är en bra metod för att rädda arter eftersom det genererar pengar till lokala ekonomier och ger djuren ett rent ekonomiskt värde. Nu har en studie av Humane Society International funnit att tidigare uppgifter är kraftigt överdrivna och att troféjaktens bidrag är ”försvinnande litet”.
Humane Society Internationals (HSI) levererar i sin rapport en vass slutsats mot troféjaktsindustrin:
– Allt för länge har troféjägare rättfärdigat sin aktivitet genom att hävda att deras dödande gynnar lokala ekonomier. Den här rapporten visar att dessa påståenden inte stämmer. I de afrikanska länderna som studerats bidrar troféjakt i stort sett inte alls till lokala ekonomier och jobb och försvinnande lite i jämförelse med turismen i stort, inklusive ekosafaris som är beroende av de djurpopulationer som jägarna skjuter. Det är dags att sluta låtsas att slakten av stora djur och att posera för morbida selfies vid skjutna kroppar är något annat än dödande för att få en kick, säger Masha Kalinina, expert på internationell handel hos HSI.
HSI:s rapport baseras på ett tiotal studier och är i sig en granskning av en tidigare rapport som publicerades av jaktlobbygruppen Safari Club International (SCI). SCI menade att troféjakt, där jägare betalar för att få skjuta ett visst antal djur och ta med sig troféer av dem hem, gav intäkter till Botswana, Etiopien, Mozambique, Namibia, Sydafrika, Tanzania, Zambia och Zimbabwe på 426 miljoner dollar baserat på 18 815 troféjaktsbesök. Dessa jaktresor ska dessutom enligt jaktorganisationen ge jobb åt 53 000 personer.
LÄS ÄVEN: • Kraftig ökning av troféjakt på lejon
Granskningen av HSI visar dock att siffrorna är kraftigt överdrivna. Det rör sig snarare om mindre än 132 miljoner dollar om året i intäkter och någonstans mellan 7500 och 15 000 jobb. Det innebär att troféjakt i de här länderna står för ungefär 0,1 procent av ländernas turistintäkter.
Felräkningarna beror enligt HSI bland annat på att SCI räknat på att inga troféjägare skulle kunna tänka sig att ägna sig åt annan form av turism i de här länderna (i själva verket ägnar de sig ofta även åt andra aktiviteter än jakt). SCI har också räknat som om jaktresornas leverantörer inte skulle kunna sadla om till exempelvis turistresor för naturfotografer.
LÄS ÄVEN: • Ingen av de inblandade döms för jakten på lejonet Cecil
HSI har i sin granskning istället räknat på ”vilka fördelar ger jakten förutom vad en annan användning av marken, naturen och jobben skulle kunna ge”. Deras slutsats är att troféjaktens del av turismen i de här länderna är ”relativt obetydlig”.
LÄS ÄVEN: • Intervju med WWF:s globala chef för artprogram
Det betyder dock inte att troféjakt inte på sina håll kan gynna den lokala ekonomin.
– Det finns exempel på community-baserade jaktprogram i avlägsna områden som inte lämpar sig för turism och som ger bra ersättning till lokala ekonomier och som ironiskt nog leder till bevarande av målarter, men det är långt ifrån normen. Många troféjägare blir upprörda när det sägs att dessa exempel är ovanliga och att den övergripande bilden inte är vacker, skrev Simon Epsley i Africa Geographic 2015.
Källor: Mongabay, Africa Geographic och HSI
Chefredaktör och grundare. Stötta Natursidan – ge bidrag via bankgiro (5114-2529, företagsnamn Level 7) eller Swish (0730-385 185). Tack!
Nu tycker jag att trofejakt rent allmänt är rena vansinnet då den riktar sig mot dom genetiskt starkaste individerna som i naturens eget urval normalt har högre överlevnad än andra och dessutom är dom bästa och viktigaste avelsdjuren. Jag tror t.ex. att vår svenska älgstam har försvagats rejält av denna idiotiska och pubertala inställning till jakt.
Men, jag undrar om inte den Afrikanska varianten faktiskt har vissa positiva sidoeffekter. En av dom skulle kunna vara att relativt orörda naturområden bevaras och rent ekonomiskt så tycker jag mig hitta ett uppenbart felslut i artikeln. ”Felräkningarna beror enligt HSI bland annat på att SCI räknat på att inga troféjägare skulle kunna tänka sig att ägna sig åt annan form av turism i de här länderna (i själva verket ägnar de sig ofta även åt andra aktiviteter än jakt)”. Jag kan inte begripa annat än att denna ”felräkning” innebär att dom som lockats till ett land för att jaga också spenderar en hel del pengar på annat och således ökar turistintäkterna mer än vad HSI påstår och att felräkningen då blir deras egen.
Även HSI menar ju att det finns positiva effekter av troféjakt och det anser även IUCN, om den anordnas under tillräckligt kontrollerade former. Även WWF anser att det kan fungera, men att det är en ”sista utväg”: http://www.natursidan.se/nyheter/intervju-med-wwfs-globala-chef-for-artprogram/
Jo men den påstådda felräkningen från SCI går liksom åt fel håll och påståendet från HSI om den kraftiga överdriften kan ju då delvis förklaras med att jägarna också gör en massa annat, vilket leder till att det finns anledning att ifrågasätta även siffrorna från HSI.
Du har fel om den svenska älgjakten. Trofeinriktad jakt förekommer nästan inte. Av de ca 90 000 älgar som skjuts är inriktningen att skjuta 50 % kalvar (inga troféer där) och av de vuxna ska nära hälften vara kor (inga troféer där heller). Av tjurarna är det bara en mindre andel som kan sägas vara trofedjur. Definitionen varierar över landet. I södra Sverige kan en 6-taggare ge en trofé medan i stora delar av Norrland ska den nog ha minst 10-12 taggar. Det finns många jaktområden som medvetet sparar tjurar med ca 8-12 taggar. Skälen är två; en medvetenhet om att det krävs ”fullvuxna” tjurar för att få korna att brunsta i rätt tid, och (här kommer det enda lilla inslaget av trofejakt) en möjlighet att någon enstaka gång skjuta en riktigt stor tjur.
Sen är det ju så att av de foton man ser i jakttidningar mm så är andelen troféälgar större än i verkligheten, för att de flesta kalvar, kor och mindre tjurar fotograferas aldrig efter skottet. Däremot blir nog nästan 100 % av alla stora tjurar fotograferade, med en glad skytt i bakgrunden.
Du har fel och det räcker att visst med att ta en titt i viken jakttidning som helst för att se det.
I mer än hundra år har man konsekvent skjutit bort alla trofetjurar, så att andelen numera är liten är fullt naturligt. I södra delen av landet finns nästan inga riktigt stora tjurar alls.
Det naturliga urvalet som alla arter är formade av sparar istället dom genetiskt starkaste individerna. I fallet med älgen är alldeles uppenbart tjurens storlek och därmed hornkronans storlek är en viktig faktor i utsållandet av dom bästa generna. Numera sker dock urvalet mer efter ålder än genetik och en tjur som råkat bli 4-5 år gammal vinner alltid striderna om kornas gunst oberoende om 2-3 åringarna har bättre gener.
I en naturlig population finns det oftast flera vuxna tjurar som tvingas visa vem av dom som är den genetiskt starkaste.
Den mänskliga jakten har således slagit undan ett av fundamenten för en genetiskt stark älgstam. Detta kan inte pågå hur länge som helst utan konsekvenser i form av genetiska sjukdomar, sämre överlevnadsförmåga, sämre motståndskraft mot kyla, matbrist, sjukdomar och parasiter. Troligtvis ser vi redan dessa konsekvenser i älgstammen.
Efter så många år av mänsklig dumhet kan jag bara se ett sätt att stoppa den genetiska förstörelsen av vår älgstam och det är fridlysning av alla kapitala tjurar under lång tid framöver. Jakten måste helt enkelt, med lagstiftning, tvingas att bli mer lik det naturliga urvalet.
Tyvärr ser jag ingen som driver det kravet idag, så eländet kommer antagligen att fortsätta tills katastrofen är ett faktum, men då kanske det är försent.
Trofejägare anger också att pengarna dom tycker dom bidrar med för det ”höga” priset för den individ dom dödar kommer till nytta för att rädda den arten, och dessutom ge dessa ”fattiga” en mycket viktig inkomst i landets ekonomi.
När jag åkte ner till Afrika 10 år sen ägnade jag ett par år till att forska fram info om vart mina pengar skulle ta vägen. Jag kontaktade ca 60 byråer, världen över, som sysslade med att fixa safaris i Afrika. Det visade sig att det var sällan som pengarna stannade kvar i det afrikanska landet. Ibland kunde en mycket liten del komma till landets väl, men byråerna ligger oftast i USA och Europa och där stannar pengarna. Nu gäller ju detta för alla turism visserligen, så jag hittade en lokal liten byrå med bara inhemska som jobbade. Min guide och kock var kenyaner (vi kampade i Maran och andra nationalparker) och alla som jobbade på byrån var kenyaner och all utrustning köpt i Kenya.
Varför det blev Kenya? Jo för att det var det enda landet då som inte tillät trofejakt. Alla andra afrikanska länder hade ratat Kenyas påståenden om anledning till ratandet av trofejägare och de fortsatte med det tills för några få år sen då Botswana och någon till följt efter. Anledningen till att Kenya vägrade tillåta trofejakt var rent ekonomiskt. Dom hade räknat på att en individ som annars skulle dödas av en jägare skulle inbringa så mycket mer pengar av de turister som vill titta på den under individens livsstid att ingen i världen skull vilja betala de enorma summorna för att döda djuret. Andra länderna har nu över 10 år senare räknat och sett att Kenya hade rätt och har nu ändrat sin syn och förbjudit trofejakt. Tyvärr har Botswana så många privata ”rancher” som har trofejakt, men landets marker tillåter inte trofejakt längre.
Min nästa resa blir därför till Botswana där jag kommer hyra bil och kampa i sumpmarkerna där de kända vattenlevande lejonen lever.
Jag reser alltid till de platser som ger de bästa ekologiska och moraliska valen för flora och fauna, men det är mycket detaljer man måste kolla upp så man inte blir lurad på greenwash. Jag köper aldrig paketresor just därför, för att ha full kontrol vad jag stödjer och vilka som får mina pengar.
Mats,
jag påstår att du förenklar och vinklar frågan om de ekonomiska effekterna av ”turist hunting” kraftigt.
Jag vet inte vilken effekt jaktförbudet i Kenya har haft på landets ekonomi. Hur det har påverkat elefantbeståndet i Kenya är dock tydligt och det framgår av bl.a följande citat:
”Trophy hunting was banned in Kenya in 1977, in Tanzania during 1973–1978, and in Zambia from 2000 through 2003 (Leader-Williams & Hutton 2005; Lindsey 2005). Each of these bans resulted in an accelerated loss of wildlife due to the removal of incentives for conservation
(Baker 1997; Lewis & Jackson 2005). Avoiding future bans is thus vital for conservation.” (källorna hittar du i citatet)
Du må gärna mena att din moral är den rätta. Jag är inte säker på om Afrikas hotade arter håller med dig om de haft en röst med i laget.