Sverige återfår snart en mystisk jättefisk

I slutet av 1800-talet sparar en museiintendent på Göteborgs Naturhistoriska museum tre unga atlantstörar som hämtats i Göta älv. Han kunde inte veta det då, men det skulle bli en nyckel för att Sverige skulle kunna återfå arten i vår fauna, 130 år senare.

– Jag skulle önska att jag hade kunnat tacka honom, säger Linnéa Jägrud.

Hon är limnolog och projektledare på Sportfiskarna för projektet Störens återkomst och är, tillsammans med Dan Calderon på Miljöteknik i väst, en av de som engagerat sig för att projektet ska bli verklighet. Men förutom museiintendenten på 1800-talet så var det också en annan upptäckt 2017 som möjliggjorde projektet.

– Då hittade en museiintendent på Göteborgs Naturhistoriska museum de tre behållarna med störarna och dessa bevisade att stören lekte i Göta älv på 1800-talet. De är för små för att klara saltvattnet. Det var ett oerhört viktigt fynd! Så den här historien har två museeiintendenter som hjältar, berättar Linnéa Jägrud.

Beviset kickstartade arbetet

Med de tydliga bevisen blev det lättare att söka de stöd och tillstånd som behövdes för att kunna återplantera stören i Sverige. Nu är planen att släppa ut ungefär ett tiotal fiskar i Göta älv i år. Först i ett test för att se hur det går för dem. I juni även under ett publikt evenemang för att skapa uppmärksamhet för den hemlighetsfulla jättefisken som framför allt lever på botten och i stort sett aldrig syns till från land.

I samarbete med experter från Leibniz-Institute for Freshwater Ecology and Inland Fisheries i Berlin har Göta älv inventerats på lämpliga platser för utsättning och dessutom har tillgång till yngel och genetiskt värdefulla individer säkrats. Om allt går som det ska har Sverige i sommar återigen vilda atlantstörar, precis som tidigare bland annat skett i Nederländerna.

Hur har utbredningen av stör sett ut i Sverige tidigare?
– Ingen vet exakt, men den har definitivt funnits längs med hela västkusten i Göta älv och i flertalet stora vattendrag både på väst- och östkusten, säger Linnéa Jägrud. Det finns uppgifter från 1431 och tidigare arkeologiska fynd av stora störar. Troligen var populationen enbart i Göta älv ett par tusen individer.

När sågs den senast i Sverige?
– Stören lever som öringen och går upp i älvar för att leka. Där lever den sin första tid. När den är stor nog att klara salthalten vandrar den ut i haven. Ute i havet på Västkusten fanns det ett fåtal störar på 1930-talet, men i älvsystemet försvann den innan dess. Den har så långsam reproduktion och kan bli 130 år gammal så även om den slutade reproducerade sig i början på 1900-talet kan det ha funnits kvar enstaka individer 40-50 år senare. Den sista stora stören i Östersjön fångades 1996 utanför Estland, och den kan ju ha varit född på 1920-talet.

Hur har det gått för stören i andra länder i Europa?
– Alla Nordeuropas länder utrotade sina störar precis som Sverige gjorde. De fiskades och älvarna byggdes ut. Återetableringen började i Tyskland. Först i floden Oder mellan Tyskland och Polen. Numera finns det störar i Polen, Estland, Lettland och Litauen. Och snart förhoppningsvis i Sverige.

Stören kan bli fyra meter lång och väga flera hundra kilo – hur kommer den att påverka ekosystemen tror ni?
– Vi har noga gått igenom varenda art som står med i Natura 2000-områdenas listor. Men den stora förändringen är inte att stören kommer tillbaka. Den stora förändringen var att stören försvann. Den var ju här från början. Atlantisk stör äter smådjur på botten, som musslor och havsborstmaskar. Vi tror att den kommer ha en viss positiv inverkan på ålgräsängar, nejonögon och kan också syresätter botten när de letar föda. Det är fullt troligt att de äter vissa invasiva arter. Det blir intressant att se hur påverkan i ekosystemet blir.

Kommer få mycket information från störarna

Hur stören kommer påverka Göta älv och kusten kommer också visa sig tydligt eftersom fiskarna förses med små sändare som kommer ge projektet ledtrådar om var i älven det finns lämpliga livsförhållanden.

– Fiskarna kommer ta sig till där det finns mat. Då kan vi kolla i dessa områden och se varför de är gynnsamma. Kanske finns det stenar och stockar i vattnet som vi då kan efterlikna längs andra sträckor och på så sätt förbättra ekosystemet både för stören och andra arter. 

Du har jobbat med detta i flera år nu, hur känner du inför att utsättningen närmar sig?
– Det här är nästen det coolaste man kan göra som biolog. Min drivkraft under mina 20 år som biolog och sedan jag var tolv år gammal har varit att motverka förlust av biologisk mångfald, oftast med att återskapa våtmarker och andra miljöer. Det här är på en helt annan nivå. Att aktivt få tillbaka en art – det är otroligt häftigt! Det kommer nog vara min peak på yrkeslivet och viktigt för mig personligen. Jag kommer känna mig jättenöjd om vi bara några överlever. Arbetet slutar inte när de släppts i vattnet. Vi kommer nog fortsätta jobba med detta under en tioårsperiod.

Projektet Störens återkomst är ett samarbete mellan Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Göteborgs Naturhistoriska Museum, Miljöteknik i Väst, Sportfiskarna och Göteborgs universitet.