Torsk utanför Norges kust. Foto: Hans-Petter Fjeld – Own work, CC BY-SA 2.5,
Det krävs ungefär 37 stycken torskar på två kilogram för att producera lika mycket avkomma som en enda torsk som väger 30 kg. Det visar ny forskning som publicerats i Science.
Enligt tidigare rådande teorier producerar en fisk ungefär lika mycket ägg som två fiskar som väger hälften så mycket. Världens fiskeindustri har därmed fiskat som om en stor fisk kan ersättas av två små, bland annat i Östersjön. Ny forskning visar dock hur viktiga stora fiskar är för reproduktionen och att ett fiske som ignorerar dessa faktorer bidrar till att minskar världens fiskpopulationer.
LÄS ÄVEN: • Östersjöns torskbestånd nära kollaps – Danmark och Tyskland ges skulden
Den nya studien, som gjordes på torsk, visar att en hona på 30 kg producerar lika många ägg som ungefär 28 stycken honor som väger 2 kg. Eftersom även äggstorlek och äggens energiinnehåll ökar med storleken på honan kom studien fram till att det krävs ungefär 37 tvåkiloshonor för att producera lika mycket som en enda torskhona som väger 30 kg.
– Våra resultat korrigerar teorin om hur reproduktion förhåller sig till fiskens´ storlek och visar att stora honor bidrar oproportionerligt mycket för att bibehålla populationer. Globala förändringar och överfiske har fått fiskar att minska i storlek. Våra resultat ger kvantitativa beräkningar för hur dessa nedgångar påverkar fisket och ekosystemens produktivitet, skriver forskarna i sin slutsats.
Det har visat sig i exempelvis Östersjön. På 1990-talet var torskens medellängden 40 cm. I dag är den 30 cm, enligt en studie från Östersjöcentrum vid Stockholms universitet. Fiskepolitiken har utformats så att fisket framför allt fångar stora fiskar och låter mindre individer komma igenom nätet i trålen. Det har slagit hårt mot torskbeståndet.
LÄS ÄVEN: • EU: Inget ålfiskeförbud och nästan oförändrat torskfiske trots kris
– Man har fiskat bort de stora individerna som är väldigt sällsynta i dag. Nu är det viktigaste rovdjuret i havet mer eller mindre borta, och det riskerar att förändra ekosystemet. Rovfiskarna behövs, för miljöns skull, säger Henrik Svedäng, en av forskarna bakom studien, till radio Gotland.
Källa: Science
Chefredaktör och grundare av Natursidan.se. Stötta vårt arbete – ge bidrag via bankgiro (5114-2529, företagsnamn Level 7) eller Swish (0730-385 185). Tack!
Plus kanske den viktigaste aspekten, att stora fiskar, eller gruppen stora kraftiga individer av alla arter under normala omständigheter har en större andel individer med goda livskraftiga gener.
Ibland gynnas mindre individer, som på öar, i småbäckar och annat, men bland våra fiskar i havet och i större sjöar gäller att dom största individerna oftast är dom genetiskt starkaste och dom som enligt naturens egna lagar skall vinna kampen om rätten att fortplanta sig.
Det gäller för övrigt också Älgar, Rådjur och andra djur där människan gör våld på naturlagarna genom att medvetet välja ut och döda dom största djuren.
I USA har man på en del håll infört maximimått istället för minimimått på fisk, kanske något att fundera på. Att ta upp många små fiskar är sannolikt mindre skadligt än att ta upp dom stora.
Under älgjakt i Sverige är medveten s.k. troféjakt ytterst ovanlig. Ca 30-40 % av skjutna älgar är kalvar, inga troféer där. Av de vuxna är ungefär hälften kor, inga troféer där heller. Återstår då tjurar och javisst, några av dem som blir skjutna har ju riktigt fina troféer, men det är förmodligen färre än en av tio tjurar. Och något medvetet urval är det i stort sett aldrig.
I Kanada däremot, där man säljer jakter för stora belopp, där förväntas guiden hitta de med riktigt stora horn till sin jaktgäster. Så där är urvalet medvetet. Dock ytterst ovanligt i Sverige.
Rådjursjakt på vissa marker riktas till en del mot en trofébock, men som regel bara en. Och då är det på marker där bockarna är väl studerade och man kan på goda grunder veta att rådjursstammen på den marken inte tar skada av att en bock som nu står på topp blir någons trofé.
Såklart kan man inte bedriva medveten organiserad troféjakt i ett land där det knappt finns några trofébärande djur kvar.
Antalet trofédjur i en älgpopulation är sannolikt litet även utan jakt, men deras påverkan på genetiken desto större och om man fortsätter att skjuta dom stora och starka djur evolutionen normalt låter överleva och få rätten till fortplantning så är det en fullständig självklarhet att man på sikt degenererar hela populationen.
Antagligen har det redan hänt i Sverige.
Rådjursjakt på stora gods där man medvetet försöker få fram trofédjur är nog inget problem alls i det här avseendet. Den normala rådjursjakten däremot verkar oftast innebära att man skjuter den största bocken man ser, precis som i älgjakten, numera dock med ett fåtal undantag där folk börjar fatta att troféjakt är ohållbar i längden.
Vet inte var du jagar älg, men där jag har jagat de senaste 44 åren är det inte bara att välja vilka älgar man ska skjuta. De står inte uppställda på rad precis. Man skjuter när ett bra tillfälle ges, inom ramen för de regler vi satt upp. T ex andel kalvar, kor och tjurar. Ingen håller igen på skott för att ”den var för liten”.
Du har helt rätt i att det kryllar inte precis av stora trofétjurar, men de finns. Och orsaken till att de finns är just att de under år efter år lyckats hålla sig gömda under jakten. Nästan på samma sätt som de som lyckats undvika att bli tagna av rovdjur, först som kalv, därefter som fjoling osv. Men ibland gör någon större tjur ett misstag och finns det då tjurar kvar att skjuta så blir den skjuten. Det finns dock fler kvar i skogen och korna föredrar att para sig men de mest kraftfulla.
Älgjakt fungerar inte som en trål där bara de minsta fiskarna slipper igenom. Eftersom de mindre (yngre) älgarna är i klar majoritet så är det de som i första hand blir skjutna. Och i undantagsfall någon större tjur.
Att Svenska jägare helst skjuter stortjuren kan väl ändå inte vara någon överraskning för dig, så har det sett ut mer än hundra år.
Nu befinner vi oss i en situation där det knappt finns några stortjurar kvar och där således älgens eget genetiska urvalssystem har blivit sönderslaget.
Nu avgörs rätten till parning av ålder och inte av genetisk styrka. En tjur som råkat bli 3-4 år gammal vinner alltid över dom övriga småtjurar som finns kvar.
I en naturlig situation finns det flera vuxna större tjurar som slåss om parningsrätten och där vinner den starkaste, vilken oftast är den största och den med dom livskraftigaste generna.
I fiskarnas värld ser det ofta likadant ut. Dom största laxhanarna kämpar om honornas gunst och den starkaste får para sig.
Degenerering blir följden av den mänskliga aktiviteten i bägge fallen, den sker inte över en natt, men nu har den fått så lång tid på sig så den sannolikt börjar märkas. Den är nog också svår att mäta, men sämre reproduktion, minskad motståndskraft mot sjukdomar och parasiter, mindre storlek och svårare att hantera predatorer är troliga resultat.
Slutsatsen blir att vi måste skydda dom stora individerna. Maximimått på fisk och fridlysning av stortjurar!
Det är synd att man inte kan läsa originalrapporten i Science utan att vara medlem. Jag har en känsla av att inlägget, och speciellt rubriken, här är kraftigt vinklat och det baserar jag på att torsken är en utpräglad kannibal. Följande citat är hämtat from det norska Havforskningsinstituttet och de om några kan av förklarliga skäl en hel del om torsk: ”Torsken er en utpreget kannibal, og opptil tre ar gammel torsk kan bli spist av sine eldre artsfrender.”
Att fortplantningsförmågan ökar med storleken är nog riktigt, men att storleken är oerhört viktig för populationen är jag däremot tveksam till.
Jag undrar om inte Anders, i sitt exempel med fiskar från öar och småbäckar, faktisk bevisar detta.
Inte alls, det visar bara att det är den bäst anpassade som överlever. I nästan alla relativt ofiskade vatten som upptäcks, är andelen stor fisk mycket hög och precis som bland älgarna är det oftast dom största och starkaste som vinner parningsrätten. Det systemet i sig säger oss att det är så naturen säkrar livskraftiga gener. Dock finns det undantag. I t.ex. laxförande älvar finns små hanar som aldrig vandrar ut i havet, som smygbefruktar rommen vid leken, men vid närmare studium visar det sig att dom hanarna var störst innan utvandringen till havet och t.om. tvingade svagare hanar att vandra ut i havet. Storleken har betydelse Mats.