Så upplever du skogslycka i naturen

Rolf Segerstedt om en av sina naturupplevelser: ”3 juli. En sommarresa till Skåne kröntes av att jag fick se och fota denna kungsfiskare vid Allevads mölla. Mitt första obs av kungsfiskare någonsin.” Foto: Rolf Segerstedt

Rolf Segerstedt är journalist, författare och naturfotograf. Han har bland annat skrivit boken ”Varningsrop över hyggeslandet” och är nu aktuell med sin nya bok ”Skogslycka”. För Natursidan berättar han hur man bäst gör för att uppleva skogslycka, i dubbel bemärkelse.

I sin bok går Rolf Segerstedt igenom ett år av naturupplevelser i skogen i ord och många fina bilder. Det är lätt att slås av hur mycket fint som finns att uppleva i den svenska naturen och i de svenska gläntorna.

Rolf Segerstedt. Foto: Privat

Dessutom ger han handfasta tips på hur läsaren kan få egna naturupplevelser. Titeln ”Skogslycka” är dubbelbottnad eftersom lycka är ett gammalt ord för glänta och det är också en av Rolfs favoritplatser i skogen.

I din bok ger du tips på hur man ökar chansen att få naturupplevelser. En del sker ju till synes slumpmässigt, men det är en slump som går att påverka. Hur brukar du göra för att öka chansen att få uppleva vilda djur?
– Om jag besöker ett nytt område, kanske en skog, så funderar jag på vad man kan tänkas hitta där. Hare och rådjur kanske, även älg. Bara genom att tänka så öppnas mina sinnen för att spana efter spår och rörelser. Betade buskar kan säga mycket om vilka som brukar vara där. Finns det vatten i närheten kan ett fällt träd avslöja att det finns bäver. Fåglar hör man ju ofta och då är man beredd på dem. Allt det här bygger väl på viss erfarenhet och den kan man skaffa sig genom att vara ute mycket och bestämma sig för att försöka se något djur då man går ut, vad som helst. Vanliga djur eller fåglar som rör sig i din närhet är bra ögonöppnare. Genom att rikta fokus mot det så vässas dina vilda sinnen och snart kan du inte gå ut utan att ha sett något spännande.

”En sen kväll i juli satte jag mig på en plats där jag spanat in att rävarna rör sig. Det var en glänta i lövskogen med några kullar. Jag satte mig i kanten vid av en av kullarna. Det var lite mygg, men myggmedlet fungerade. Det dröjde inte länge förrän en räv kom in i gläntan från andra hållet. Räven gick lite fram och tillbaka, kanske anande den min närvaro men såg mig inte och det var helt vindstilla. Efter en stund satte sig räven, gäspade lite lätt och blundade. Den verkade njuta av stunden och det gjorde jag också, jag tror att vi båda just då upplevde skogslycka.” Foto: Rolf Segerstedt

Du beskriver att ett alternativ till att vandra kan vara att sätta sig och vänta på att djuren ska komma till dig – vad ska man tänka på innan man sätter sig ned?
– Ser jag en mörk skugga flyga förbi i skogen, kanske en vråk eller hök, eller färska spår av hare eller något annat djur väcks mitt intresse. Då händer det att jag stannar och sätter mig ner och väntar. Tekniken är bäst för djur, men man får tänka på vindriktningen så att djurets fina luktsinne inte kan avslöjar att man jag finns där. De här gångerna kan det bli en del väntan på något som aldrig kommer närmare, men förvånansvärt ofta får jag chansen att se och fotografera djuret eller fågeln. Inte sällan kan det dessutom dyka upp något oväntat, medan jag väntar på exempelvis rådjuret så dyker det upp en skogssork som börjar äta nära mig. En fördel med att sitta ner är att den låga profilen skrämmer djuren mindre, jag blir mindre hotfull. Självklart försöker jag även hitta en fin plats att sitta på och medan man väntar kan man fika.

Hur viktigt är det att tänka på vad man har på sig?
– Jag vet ärligt talat inte. Jag föredrar ändå kläder i dova färger och som inte prasslar så mycket, vilket tyvärr moderna fritidsjackor ofta gör. Kläderna bör inte heller tvättas med parfymerade tvättmedel. Starkt luktande schampon och parfymer är också osmarta i naturen och minskar chansen till skogslycka.

Omslaget till ”Skogslycka” med bilder och text av Rolf Segerstedt.

Om du skulle beskriva en idealisk plats för att vänta på naturen – hur skulle den se ut?
– Boken handlar ju om gläntor, alltså det som förr i tiden kallades lyckor. Där kommer solen in och det är ofta skönt för både djur och människa. Ofta kan man se djurstigar löpa igenom gläntan och allehanda växter trivs där. Både växtätare och rovdjur hittar föda där.

”16 maj. Slaguggleparet i Sibirienområdet strax efter att hannen övelämnat sorken till honan. Tyvärr misslyckades häckningen.” Foto: Rolf Segerstedt

Till slut – vad har du för favoritmotiv nu under vårvintern?
– Bland annat uttrar. Dessutom älgar som samlas under den här snörika vintern i många älvdalar här uppe. Jag försöker ta bilder på älgar som betar i skogsplantager där skogsägarna generöst bjuder dem på tallplantor. Trots älgarnas betning fortsätter skogsägarna att kalavverka och plantera på samma sätt, hur smart är det? Skogsägarna verkar inte lära sig något, istället skyller de skadorna på älgarna. Skogsbranschen har lyckats göra vårt stolta och stora hjortdjur till ett skadedjur, men de borde rikta blicken mot sin egen storskaliga och icke hållbara kalhyggesmetod.