Riksrevisionen: Gruvorna betalar inte för miljöförstöringen

Gruvavfall står för en mycket stor del av avfallet i Sverige och mängden ökar. I en ny rapport från Riksrevisionen framgår att Sveriges gruvor inte betalar för att ta hand om det miljöfarliga avfall som de orsakar. Nu kommer flera förslag på att skärpa reglerna.

– Det uppkommer mycket gruvavfall i Sverige och en stor del av detta är miljöfarligt. Det är därför viktigt att systemet fungerar så att pengar finns avsatta för att ta hand om avfallet så att inte skattebetalarna drabbas av kostnaden, säger riksrevisor Ulf Bengtsson.

Riksrevisionen har kommit fram till att det idag drivs gruvor utan att det finns pengar till städningen efteråt. Till exempel nämns att när Northland Resources järnmalmsgruva utanför Pajala gick i konkurs förra vintern fanns det 29 miljoner kronor för att säkra miljön. Enligt beräkningar som gjorts kommer det kosta så mycket som 250 miljoner kronor att städa upp i naturen efter gruvan. Två andra exempel är de nu nedlagda gruvorna Blaiken och Svärtträsk, där statens utgifter kan uppgå till mellan cirka 280 och 380 miljoner kronor.

– Vår bedömning är att de ekonomiska säkerheterna som är utställda inte i tillräcklig omfattning minimerar skattebetalarnas kostnader för att ta hand om gruvavfallet, säger riksrevisorn Ulf Bengtsson till SVT.

Riksrevisionen menar också att de ekonomiska säkerheterna måste gälla under längre tid. I dagsläget ansvarar gruvbolaget bara för avfallet i 30 år, men miljöriskerna finns kvar mycket längre än så.

– Det första vi pekar på är att de ekonomiska säkerheterna bör gälla under längre tid. Det andra är att man inte bör kunna starta gruvverksamhet innan de ekonomiska säkerheterna finns på plats och är beslutade, säger Ulf Bengtsson.

Idag finns det 14 aktiva gruvor i Sverige och gruvavfallet står för drygt 80 procent av det totala avfallet i Sverige. Mängden har dessutom nästan tredubblats sedan slutet av 1980-talet till cirka 120 miljoner ton år 2014. Ökningen har varit särskilt kraftig under åren 2009–2014.

Källor: Riksrevisionen och SVT Norrbotten