Recension av filmen Greta

Filmen om Greta Thunbergs händelserika år har fått ett minst sagt positivt mottagande.

Det är en overklig känsla att under filmen ”Greta” påminnas om tiden mellan sensommaren 2018 och sensommaren 2019. Det är bara ett drygt år sedan, men världen har varit så extrem sedan dess att det känns som att det är länge sedan.

I våra mer eller mindre isolerade bubblor i pandemin behöver vi påminnas om att det bara är drygt ett år sedan vi upplevde en historisk tid med miljontals ungdomar som gick ut på gatorna för att protestera mot vuxenvärldens svek i klimatfrågan.

Sedan dess har ungdomarna återigen tagit ansvar genom att förlägga sina strejker digitalt istället för att träffas under pandemin. Under tiden har vuxenvärlden fortsatt med sitt svek genom att till exempel skotta pengar från coronahjälpen rakt in i fossilindustrin, försökt rösta igenom en miljöförstörande jordbrukspolitik i EU och öppna upp för mer oljeutvinning i Arktis.

Ett helt års material
Nathan Grossmans film ”Greta” följer henne väldigt nära. Han och hans filmkamera var med Greta Thunberg under i stort sett ett års tid. Från hennes första dag framför riksdagen till hennes seglats över Atlanten till USA. Vi får en djupare inblick i Greta som person än någonsin tidigare. Det blir närgånget, men välavvägt om hennes förtvivlan, ilska, glädje, starka kärlek till djur och skarpa iakttagelser av omvärlden.

Vi är vana att höra hennes tydliga och slagkraftiga förklaringar och sammanfattningar av forskningsrapporter. I filmen ger hon också flera tänkvärda beskrivningar av de absurda situationer hon sätts i. Var för sig framstår de som udda element. Tillsammans är de en skrämmande inblick i vår samtid; vuxna reportrar som vidareförmedlar mobbares ord till en 16-årig flicka, selfiekåta makthavare, klimattoppmöten som bara serverar kött, politiker utan inblick i vår tids ödefråga, hur svårt flockdjuret människan har att tänka utanför sin flock och en härva av hatare som attackerar alla försök att frigöra världen från fossilberoendet, påhejade av högerpopulistiska ledare.

Brandtal följs av toaletttal
Det finns väldigt många minnesvärda scener ur filmen. Naturligtvis Gretas starka tal inför makteliten och demonstrationerna med hundratusentals deltagare, men också när Greta skrattandes sitter och läser de senaste kommentarerna från hatsvansen på nätet samtidigt som hennes pappa lätt håller sig för skratt inför de hot som familjen fått motta. Eller blicken mellan Fridays For Future-ungdomarna när Gretas brandtal följs av en utläggning av Jean-Claude Juncker, dåvarande Europeiska kommissionens ordförande, om att EU måste få ett gemensamt system för att spola toaletter.

Även om filmen också tar upp allvar och en känsla av vanmakt så lämnas man som tittare ungefär med samma känsla som efter en av de världsomfattande klimatdemonstrationerna. Uppfylld av känslan att det här är en historisk tid och att det är upp till oss som lever nu. Du måste vara lite smådöd inombords för att inte känna kamplust när du sett klart ”Greta”. Huset brinner trots allt fortfarande.

”Greta” finns att streama på Triart och Sfanytime från den 24 november